Stress, press, kaos – och en ständig jakt på den där ljuvliga julfriden som får oss att fortsätta pusha julgränserna år efter år. Linda Wallner delar med sig av de delade känslorna inför julen, som vi är många som kan känna igen oss i.

Linda Wallner: ”Ska vi hetsa lite kring julen igen?”

”Nu är julen på ingång och som vanligt börjar man att känna av stressen redan i början av november. I år ska jag ha hela min älskade släkt över. Jag längtar jättemycket och tycker att det är superhärligt när huset är fullt av folk. Men jag vet också att jag kommer att grina minst fem gånger under december och beklaga mig för min man över att jag inte orkar.

Förväntningarna och förhoppningarna jag har på julafton är extrema och jag har bara mig själv att skylla. Standarden sattes när jag var liten och det enda jag kommer ihåg från julen var ett härligt rött skimmer. Jag vet också att min mamma slavade i köket och säkert var helt slut men som barn hade jag en fantastisk dag, fylld av god mat, släkt och glada människor. Nu har jag själv barn och är den som slavar i köket och jag vill kunna ge mina barn samma sak. Men numera räcker det inte med vanlig sill utan man ska även göra vegetarisk sill, då halva släkten har blivit vegetarianer. Dock har de inte blivit det under Stureplansveganernas inmarsch utan innan, så jag accepterar det och stödjer det, såklart.

Men för att sätta igång så ska hela huset pyntas och varje år tycker jag att vi har för lite pynt. Men vet aldrig vart jag ska ställa ut det nya jag köper så det bildas lite omotiverade högar med tomtar här och var (ej Instagramvänligt…). Barnen får ljusslingor i rummen så att det lyser porrigt rött varje natt och min man tvingas ut för att sätta upp belysning runt hela huset. Jag vill slänga in renar och lysande skyltar men som tur är säger han stopp.

 När alla har kommit till kl 15.00 när Kalle Anka börjar, så står jag och hetssteker kött- och veganbullar medan svetten lackar och tänker att nästa år ska vi fan åka utomlands!

Sen ska man ha den perfekta Disneygranen, tjock och tät. Kostar lika mycket som ett busskort, tydligen värt det enligt mig. Att jag vill slänga ut den två dagar efter julafton, för då är julen slut enligt mig, det tänker jag inte på i inköpens hetta.

Julklapparna är en annan hemsk femma. Det börjar bra och lugnt, jag är ute i god tid och tycker att jag har fixat riktigt bra presenter till barnen, såklart jämnt till antal (man vill ju inte skjuta sig själv i foten) men sen får jag ångest och känner att det inte är tillräckligt så jag nödköper två extra var till dem. Min man skakar på huvudet och tycker att de redan har tillräckligt. Jag håller innerst inne med och vet att barnen inte tänker på det men jag kan inte hålla mig. Jag vill att det ska bli perfekt!

Jag och min mamma har som tradition att vi gör egna köttbullar någon vecka innan jul och lyssnar på julmusik. Kan vara den härligaste av alla traditioner vi har. Jag lämnar julstress och familj och åker ensam hem till mina föräldrar för att rulla köttbullar. Vi tror varje år att det ska ta jättelång tid och lär oss aldrig hur mycket vi ska ha av alla ingredienser. Julskivan vi lyssnar på är “Absolute Christmas 2000” där endast de tre första låtarna är bra men vi byter aldrig skiva.

Jag har de senaste åren lagt till bakning till min repertoar, vilket jag inte förstår varför, jag avskyr att baka och tycker att jag är ganska dålig på det. Men det ska ju vara hemmagjorda bakverk på gottebordet på julafton, dock glömmer jag alltid att ta fram dem så vi har oftast gammalt julgodis i kylen som jag hittar någon gång i februari.

Och när julafton väl är här och alla har kommit till kl 15.00 när Kalle Anka börjar, så står jag och hetssteker kött- och veganbullar medan svetten lackar och tänker att nästa år ska vi fan åka utomlands! Men sen kommer juldagen, kan vara den bästa dagen på hela året. Lugnet lägger sig, barnen är galet nöjda över sina nya leksaker och jag och min man äter skinkmackor tills vi storknar, då vet jag att jag kommer att göra om allt nästa år igen. För lycka är det enda jag minns av hela december. Och det är fint, att man låter den känslan vara nyckelkänslan. I en julstress full av kaos är det viktigt att komma ihåg det väsentliga. Att allt blir vad du gör det till och perfektion är endast till för Instagram, inte verkligheten.”

Linda Wallner är 31 år, mamma till två och kontorsansvarig på en advokadbyrå i Stockholm till vardags. Du kan läsa hennes blogg här!