Erica om kampen för att få välja kejsarsnitt: “Förstår att många inte orkar”

Efter två komplicerade vaginala förlossningar ville Erica ha kejsarsnitt, men vägen dit var inte så lätt som hon hade tänkt sig. Här är Ericas berättelse om övertalningskampanjer, tårar – och lyckan när lilla Alice las på hennes bröst för första gången.

Det här är en del av LOPPI:s artikelserie “Min förlossningsberättelse” – vill du också dela med dig av din? Läs mer här <3

Ericas förlossningsberättelse och kampen för kejsarsnitt

Jag har alltid velat ha tre barn, men efter att ha fött två barn där det skedde en del komplikationer under förlossningarna var det inte lika självklart längre. 

När jag födde min son 2009 låg jag länge med krystvärkar utan att lyckas få någon större effekt. När han väl kom ut kom han med handen först och råkade komma åt ett blodkärl. Jag blödde mycket och fick dessutom operera ut moderkakan som inte ville släppa. Jag förlorade 2,5 liter blod totalt. 

Operationen gjorde att jag missade de första timmarna med min son. Brickan med flagga och macka glömdes bort och vi fick inte riktigt fira och insupa känslan av att ha blivit en familj. När jag kom tillbaka efter operationen var jag trött, orkeslös och ledsen över att det inte hade gått helt enkelt. 

Inför andra förlossningen diskuterade Erica med sin barnmorska

När jag var gravid med mitt andra barn 2012 tog jag upp mina känslor med min barnmorska på MVC. Jag nämnde att jag kände mig lite misslyckad över att det blev som det blev under den första förlossningen. Värkarna avtog och krystandet hade tagit lång tid, vilket ju ledde till att det blev lite bråttom att få ut sonen på slutet. 

Jag visste att alla förlossningar inte flyter på utan komplikationer men upplevde ändå en känsla av att jag inte hade lyckats göra det som alla andra verkar kunna göra. Barnmorskan lyssnade på mina tankar och vi pratade om att vi kvinnor inte ska jämföra oss med andra. Alla förlossningar är olika, alla kvinnor är olika och därför blir just varje förlossning unik. Att jag skulle känna samma känslor efter kommande förlossning var inte så troligt, denna gång kommer det säkerligen flyta på bättre. Efter samtalet kände jag mig lugn igen och blev fast besluten om att det skulle gå bra denna gång och jag hade ett bra självförtroende fram tills vi kom in på förlossningen. 

Dottern låg i vidöppen hjässbjudning

Vattnet gick på natten och efter att ha samtalat med förlossningen på telefon beslutade vi att vänta att åka in tills värkarna tog fart. Jag var redan öppen nio centimeter när jag kom in och barnmorskan som tog emot oss nämnde att ”detta kommer inte ta lång tid – snart är din dotter här”. 

Men efter att ha undersökt mig visade det sig att barnet låg i vidöppen hjässbjudning (“vidöppen hjässbjudning” betyder att ansiktet ligger uppåt, reds. anm.) och förlossningen drog ut på tiden. Detta ledde till vändningsförsök – som sedan resulterade i klipp och sugklocka. 

“Hade en känsla av att jag inte kunde föda barn”

Även efter denna förlossning kände jag mig, som kvinna, dålig. Jag hade en känsla av att inte kunna föda barn. Det kändes som att jag brottades med vad jag visste rent faktamässigt – alla barn föds inte till världen hur enkelt som helst, många kvinnor och barn får komplikationer efter en förlossning. Säkerligen värre än de jag hade. För jag mådde bra, mitt barn mådde bra och ändå brottades jag med känslan över att det var jag som inte kunde prestera bättre – och att det var mitt fel att förlossningarna blev som de blev. 

Erica och hennes man drömde om ett tredje barn, men rädslan för förlossning grodde

Jag och min man kände oss nöjda i några år med våra två barn, men något i mig längtade efter ett till. Efter tre år började jag berätta för min man om längtan till ett till. Min man och jag diskuterade hur vi skulle göra. Vi hade fått två friska barn, skulle vi vara så lyckligt lottade att allt skulle gå vägen en gång till? 

Jag kontaktade min MVC inför att eventuellt ta bort spiralen och berättade om min längtan, men också den oro jag hade för att det inte kommer gå lika bra denna gång. Mina tidigare barn har ju klarat sig fint – men tänk om en förlossning skulle dra ut på tiden ännu mer, tänk om barnet får syrebrist? Jag kände en stark vilja att få barn igen men också en stark ovilja att föda vaginalt då det uppenbarligt inte fungerar som det ska för mig. 

Barnmorskan skrev in önskan om kejsarsnitt i journalen

Barnmorskan på MVC berättade då för mig att hon kunde skriva in min önskan om kejsarsnitt i mina journaler om jag skulle bli gravid igen. Hon ansåg med tanke på mina tidigare förlossningar som enligt journalerna var komplicerade samt hur jag upplevde situationen säkerligen skulle ha rätt till det. 

Det var första gången jag hörde talas om att kejsarsnitt inte är ett fritt val i Sverige. För att få föda med ett planerat kejsarsnitt behöver det godkännas, och jag har förstått att många inte orkar med den kamp som det kan innebära. 

Erica blir gravid igen: “Familj och vänner blev oroliga”

Sagt och gjort! Jag och min man valde att försöka ännu en gång. Sommaren 2016 blev jag gravid igen. Vårt barn blev beräknat att födas den 4 mars 2017. När vi berättade för familj och vänner blev de också oroliga, alla hoppades innerligt att denna tredje gång skulle gå bra. 

Jag drömde om att få tillbringa de första timmarna med mitt barn, och inte ensam på en operationssal. Jag drömde om att vi skulle få vår bricka med mackor och flaggstång – som vi inte fått de två tidigare gångerna då jag antingen varit på operation eller för medtagen.

“Helt säkert att jag skulle få ett kejsarsnitt utan problem”

Under graviditeten läste jag på om kejsarsnitt, om för- och nackdelar. Om hur tiden efter ett kejsarsnitt är och om de vanligaste komplikationerna för mig som mamma och för mitt barn. Jag kände ett lugn varje gång jag lärde mig något nytt. Jag såg det klart mycket säkrare med ett kejsarsnitt för min del och beslutet om att detta var det rätta för mig blev allt tydligare. 

Under mina besökt hos MVC pratade vi då och då om mitt val och jag frågade barnmorskan om det verkligen var helt säkert att jag skulle få ett kejsarsnitt utan problem. Hon nämnde då att man brukar få prata med en läkare när förlossningsdatumet börjar närma sig – men att det inte är något att oroa sig för. Sommaren gick och hösten kom. Jag fick en remiss till Aurorakliniken. Detta var tydligen ett första steg in i processen till att få kejsarsnitt. 

“Ett försök att övertala mig hade påbörjats”

Auroramottagningar är till för de som känner en stark oro eller rädsla för att föda barn. Där skulle jag få samtala om min oro med en barnmorska. När jag kom dit förstod jag att processen som vad jag ansåg var ett försök att övertala mig hade påbörjats. 

Jag blev arg och besviken. För mig handlade detta inte om mina rädslor, utan vad jag ansåg var det bästa för mig och för mitt barn. Jag ansåg att jag har försökt föda vaginalt, nu ville jag få ett kejsarsnitt, jag ansåg mig ha rätt att få bestämma över min kropp, över mitt ofödda barn. 

Jag berättade för personalen på Aurorakliniken var jag stod och att jag inte skulle ändra mig. Jag ville ha ett kejsarsnitt. Jag berättade om för- och nackdelar och visade att jag var påläst inom ämnet. Jag visste vad jag gav mig in i – men jag ansåg att ett kejsarsnitt som den bästa lösningen för mig – trots att jag förstod att det inte var det sjukvården önskade. 

“Jag hade förstått att det kommande samtalet med överläkaren inte skulle bli enkelt”

I slutet av december fick jag en remiss till specialistmödravården på sjukhuset där jag skulle få träffa en överläkare. 

När jag började fundera på kejsarsnitt gick jag med i olika Facebookgrupper som handlar just om kampen till kejsarsnitt och där många förtvivlade kvinnor delar med sig om sin oro för att inte bli lyssnad på. Jag hade förstått att det kommande samtalet med överläkaren inte skulle bli enkelt. Jag läste därför på ännu mer om både vaginala förlossningar och kejsarsnitt. Jag läste om risker med en vaginal förlossning och skrev ut listor med statistik och artiklar som kunde hjälpa mig. 

“ – Det ser jag på lång väg att du kan föda barn vaginalt, inte behöver du ett kejsarsnitt. “

Min man och jag var eniga i beslutet om kejsarsnitt. Han var med vid min sida och vi tillsammans stod bakom beslutet om att kejsarsnitt var det bästa för vårt ofödda barn. Jag tog med min man på besöket med överläkaren. Det första som läkaren sa till mig var:

 – Det ser jag på lång väg att du kan föda barn vaginalt, inte behöver du ett kejsarsnitt. 

Jag blev arg, och ledsen. Syns det på mig utifrån hur jag kan, eller inte kan föda barn? 

Överläkaren försökte under samtalet prata om alla risker som finns med kejsarsnitt. Han berättade om hur många barn som fötts med kejsarsnitt senare kan få astma, att snittet kan ta tid att läka och att det finns stor risk för infektion. Jag berättade att jag två gånger fått se mina barns fosterljud sjunka, att jag visste att risken för syrebrist under ett planerat kejsarsnitt är extremt liten och att jag visste att risken för syrebrist under en utdragen vaginal förlossning.

Jag upplevde det hela som en riksdagsdebatt, där vi turades om att försöka övertala den andra om att vi hade rätt. 

“Jag visste att överläkaren skulle erbjuda mig ett förlossningskontrakt”

Jag visste via dessa Facebookgrupper jag var medlem i att många gav upp i dessa samtal, inte orkade stå emot, men jag gav mig inte. Jag visste att jag har rätt till ett kejsarsnitt, och jag var besluten om att kriga för det. Jag visste också att överläkaren skulle erbjuda mig ett slags förlossningskontrakt. Ett förlossningskontrakt går ut på att jag som födande kvinna lovar att påbörja en vaginal förlossning, men att jag har rätt att säga till om kejsarsnitt under pågående förlossning om så skulle krävas.  

 – Vi har ett alternativ till dig Erica, och det är att vi skriver ett förlossningskontrakt sa sedan, mycket riktigt, överläkaren.  

Jag förklarade då att jag vet hur det brukar bli – jag vet att kvinnan lovar att försöka, men när hon säger stopp är det inte alls så att sjukvården kan lova att det blir kejsarsnitt, då det kanske inte finns plats, eller att man är i ett sådant skede i förlossningen att det är omöjligt med ett kejsarsnitt. 

“ – Är du Ericas advokat?”

Jag förklarade att jag visste att riskerna ökar markant om barn och kvinna ska behöva utstå både vaginalt försök och att det sedan slutar i ett akut kejsarsnitt. Det var ju just detta jag inte ville utsätta mitt barn för.

Min man flikade också i vad han ansåg och stöttade mig i mitt resonemang. 

 – Är du Ericas advokat, eller varför tror du att du har rätt att tycka till? svarade överläkaren till min man som försvarade min sak. 

Både jag och min man blev helt chockade. Detta var ju vårt barn, inte bara mitt. Vi två hade tillsammans kommit fram till ett beslut som vi ansåg var bäst för både mig och vårt ofödda barn. Tillsammans hade vi hittat fram till det vi kände var det rätta beslutet – men i denna fråga var min mans åsikt inte värd något. Han var inte patient, och hade därför ingen talan, ansåg överläkaren vi talade med. 

Överläkaren berättade att jag inte kunde ställa krav på att få ett kejsarsnitt, detta var något som vi och vården behövde komma överens om. Han ville att jag skulle åka hem och fundera ytterligare en tid och att vi skulle ses i januari igen. 

Överläkaren gav med sig

Tiden gick, och till slut kom en kallelse. Den 20 januari 2017 träffade jag och min man överläkaren igen. Detta besök blev dock mycket kortare. Jag inledde då samtalet med att säga hur jag kände och tyckte ytterligare en gång. Jag nämnde också att jag hade fött barn innan, jag visste hur det var att föda vaginalt och jag hade kunnat tänka mig att göra det igen – om han som överläkare kunde garantera mig att mitt barn kommer ligga rätt, att jag inte kommer behöva att krysta i timmar och att jag inte kommer behöva förlora liter med blod eller behöva ta risken att förlora mitt barn. 

Jag nämnde också att jag visste att jag kunde få allvarliga komplikationer – men jag var villig att ta den risken, bara jag visste att mitt barn skulle få födas till världen på det sätt jag anser är det säkraste för oss. Jag nämnde att alla kvinnor borde få ha bestämmanderätt över sin förlossningsvård – men att så inte är inte fallet idag. 

Överläkaren reste då på sig och sa att en sköterska skulle komma in med ett datum för planerat snitt. 

Jag om min man grät av lättnad. 

Datum för planerat snitt klart

Den 27/2 kl 08.00 blev snittet planerat till. Några dagar innan det planerade snittet hade vi ett inskrivningssamtal, på vilket vi fick träffa en läkare, narkos sjuksköterska och barnmorska. Vi gick igenom hela processen från att vi skulle komma in kommer på morgonen till att vi är klara och är tillbaka på BB. 

Dagen för kejsarsnittet vaknade jag upp förväntansfull. Syskonen var lämnade hos farfar och farmor och vi åkte in till BB med känslan av att veta att vi inom kort skulle vi få träffa vårt barn.

Vi blev mottagna på BB och fick ett rum där vi kunde klä om till operationskläder och lämna våra tillhörigheter. Min man fick klä om till operationskläder samtidigt som personal satte kateter på mig. Sedan rullades vi in på operationssalen. 

Där sattes ryggmärgsbedövning samt en infart i armvecket, om det skulle behövas läkemedel under operationen. 

“Jag kunde äntligen få njuta av en förlossning”

Jag kan ännu idag minnas lättnaden, glädjen och den förväntan vi hade. Vi satt där och kände ett sådant lugn. Vi kände att vi var i trygga händer, och jag kunde äntligen få njuta av en förlossning. 

Magen tvättades och efter att läkaren konstaterat att bedövningen tagit var det dags! 

Läkaren frågade om vi visste vad det var för en liten krabat vi skulle få möta snart.

 – Hon ska heta Alice, svarade vi. 

Han tittade upp bakom det gröna skynket och sa:

 – Min favoritlåt är “Living next door to Alice” med Smokie. 

Alice föddes med planerat kejsarsnitt klockan 8.01. den 27/2. Hon var så vacker! Alla hennes värden var perfekta. Apgarpoängen på Alice var 10 på alla parametrar och känslan när det var över var total lycka. Snittet blev sytt och hela familjen fick åka ner på uppvaket ett tag. När vi väl kom till BB fick vi den där efterlängtade brickan med mackor och en svenska flagga. Två dagar efter snittet fick vi åka hem. Nu var familjen fullständig. 

“Jag trodde någonstans i min enfald att kvinnor har rätt att bestämma över sitt barn, sin kropp”

Dock fick jag som snittad mamma ofta frågan om varför jag snittats. Ibland upplevde jag att det ansågs som mindre bra – och då och då kom ännu en gång denna känsla av att inte kunna prestera över mig. Att kvinnor som föder barn med kejsarsnitt inte har lyckats på den naturliga vägen. 

Att denna debatt om rätt till kejsarsnitt var så stor hade jag – innan jag blev gravid med Alice ingen aning om. Jag trodde någonstans i min enfald att kvinnor har rätt att bestämma över sitt barn, sin kropp. 

“Jag har full förståelse för att läkarna har mer kunskap än jag på ämnet när det gäller fördelar och risker”

Om du har cancer är du delaktig i din vård. Du har rätt att säga ja till viss vård och tacka nej till någon annan. 

Som kvinna har du inte samma rätt till hur du vill föda ditt barn, trots att du vet vad som är det bästa för dig och barnet du bär. Jag har full förståelse för att läkarna har mer kunskap än jag på ämnet när det gäller fördelar och risker – men någonstans måste vården ändå ta hänsyn till varje människas önskningar och åsikter. 

Det som är bäst för mig behöver inte vara det som är bäst för någon annan – vi är alla olika och det är väl därför alla födslar ter sig olika. Jag, som har två komplicerade förlossningar dokumenterade och som visat att jag tagit ansvar genom att läsa på om allt innan jag bad om snitt fick ändå kämpa och bli ifrågasatt. Min man, som stod vid min sida hade ingen rätt till att få tycka till om sin fru eller sitt ofödda barn och läkaren kunde uppenbarligen se att jag visst kunde föda barn genom att titta på mig. 

“Tacksam att jag orkade stå emot”

Jag är så tacksam för att jag orkade stå emot – och jag förstår att det inte är lätt. Att argumentera för det man anser vara rätt för en själv med en yrkeskunnig läkare som jag upplevde stod i en maktposition och som rabblade den ena risken efter den andra med kejsarsnitt är inte lätt. Jag är så tacksam för att jag orkade, och att jag hade stöd hos min man och hos mina närmaste. Att ändå våga stå för sin sak är inte lätt och jag förstår dom som ger upp eller som börjar ifrågasätta sina tankar och låter sig övertalas. I vissa fall är det säkert många som blir hjälpta av samtal och får en annan förståelse och som försonas med att en vaginal förlossning kanske är det bästa. 

Men jag vet också många kvinnor som känner sig överkörda och som går igenom sin graviditet med rädsla och ångest över hur det ska gå. Jag har förstått att det är lättare i vissa regioner att få igenom ett kejsarsnitt än i andra. Det verkar också lättare om man kan påvisa tidigare komplikationer från vaginala förlossningar än om du som förstagångsföderska anser att ett kejsarsnitt är det bästa sättet för dig. 

“Att behöva gå igenom en förlossning som man känner stark ångest för tror jag sätter spår i en”

Hur det är än önskar jag att ALLA bör bli lyssnade på och hur det än slutar bör den födande kvinnan känna sig respekterad och inte behöva gå igenom något som hon känner sig tvingad till. Att behöva gå igenom en förlossning som man känner stark ångest för tror jag sätter spår i en – och det blir allt annat än en bra upplevelse. 

Många anser att det är en enkel väg ut att föda via ett kejsarsnitt. Till er vill jag säga att så är det inte alls. Man kommer inte undan något med ett kejsarsnitt. Smärtan du slipper under förlossningen får du äta upp efteråt istället. Jag upplever fortfarande att många kvinnor ser ner på de som fött sina barn med kejsarsnitt. Som om det inte räknas. Jag önskar att vi kvinnor skulle sluta skuldbelägga, eller anse att något är bättre än det andra. Det finns så många åsikter, så många som anser vad som är rätt eller fel. Kan vi inte bara enas om att varje kvinna, varje situation är unik och alla borde få rätt att få sin röst hörd och göra det som hon anser vara rätt?

Kejsarsnitt inte helt utan risker

Jag tycker dock att det är bra att vara ordentligt påläst om för- och nackdelar. Kejsarsnitt är en operation och mycket kan absolut hända så det är naivt att tro att det är helt utan risker – så är det inte. Jag vet att detta är ett hett ämne men det jag vill få fram är att det inte borde vara så att de som ska föda genom kejsarsnitt känner sig sämre än de som står inför en vaginal förlossning. 

Jag är idag väldigt glad över mitt beslut med kejsarsnitt. Ärret från snittet syns knappt och idag är familjen komplett. Skulle det mot förmodan bli ännu en graviditet är valet ännu en gång givet för mig.  

Med många varma hälsningar,

/Erica