Stephanie om att bli ensamstående mamma efter 40: ”Mitt hjärta är fullt”

Stephanie Feretti skriver om känslan att äntligen bli mamma efter årtionden av längtan. ”Jag är mamma. Titeln jag har önskat framför allt i denna jordiska erfarenhet som kallas livet. Min pojke ligger på mitt bröst. Frisk. Och vacker. Mitt hjärta är fullt. Av tacksamhet. Lycka. Lugn. Frid.”

Det här är en förlossningsberättelse av LOPPI-läsaren Stephanie Feretti. Vill du dela med dig av din berättelse? Läs mer här! <3

Stephanies förlossningsberättelse: ”Mitt hjärta är fullt”

42 år, ensamstående och efter årtionden av längtan var jag där. Jag skulle bli mamma. Och jag var så förberedd man kan bli.

Yoga och meditation, träning med balansboll, 6 dadlar om dagen efter vecka 36, perineummassage, hallonbladste, etcetera, etcetera. Halvvägs genom graviditeten hade jag avslutat min födelseplan (laminerat och allt!), som i huvudsak förespråkade ett så naturligt förlopp som möjligt och, om möjligt, vattenfödsel. Tja, inte blev det som jag hade tänkt mig.

”Hade hela följet med mig”

Morgonen den 15:e september 2018, efter en sömnlös natt, ringde jag min syster som var i Åland på möte över helgen. Hon hade kommit dit kvällen innan men tog nästa båt tillbaka på kommande förmiddag. Vid 17-tiden var hon framme och då hade jag rejält ont med regelbundna värkar. Min äldre bror och svägerska anlände snabbt för att köra mig till sjukhuset och min pappa bestämde sig spontant att han också ville komma så hela följet och jag drog iväg till BB Stockholm.

Rummet var rymligt, lugnt och inbjudande med mjuka varma färger och ett trevligt badrum med badkar. Här kunde jag känna mig hemma. Och det var som hemma. Min bror åkte hem men min pappa, svägerska och syster stannade. Min svägerska agerade fotograf, min syster var min klippa till stöd och pappa fanns där i periferin och muntrade upp stämningen, som vanligt.

”Min syster fanns konstant vid min sida”

Sammandragningarna var intensiva och det fanns inte mycket utrymme till vila dessemellan. Dock var jag bara öppen 3 centimeter och det var inte helt klart att jag skulle stanna kvar över natten. Det gjorde mig orolig, men allteftersom förloppet fortskred stod det dock klart att jag kunde stanna.

Under värkarna, då jag stönade genom smärtans våg, lutade jag mig på min syster som höll min hand, masserade min rygg och uppmuntrade mig till att slappna av. Min syster fanns konstant vid min sida. Hon var fysiskt och känslomässigt närvarande på ett sätt som helt tog slut på henne. Det blev mycket tydligt efter förlossningen, men som hon inte antydde på något sätt då jag behövde henne som mest.

”Jag fick nu inte den upplevelse jag önskat”

Förutom smärtan var illamåendet konstant. Jag spydde flera gånger och det var på en redan tom mage. Värkarna ökade i frekvens – en värk började innan den tidigare försvunnit. Klockan 21:30 gick vattnet, men förlossningsarbetet hade i övrigt inte fortskridit mycket sedan jag kom. Jag använde eteriska oljor, bad, och TENS som smärtlindring och till sist även lustgas som ändå är ett lågriskalternativ. När sammandragningarna blev starkare och mer frekventa blev jag emellertid allt tröttare. Det är otroligt med vilken kraft som kroppen förbereder sig för födsel.

Jag kände aldrig panik över smärtan, men jag var utmattad. Således fattade jag beslutet runt midnatt att få en epidural. Det var helt otroligt vilken lättnad som följde, men jag var oerhört besviken på mig själv att jag nu inte fick den upplevelse jag önskat i det som troligtvis bara skulle ske en gång i mitt liv.

Under de kommande tre timmarna öppnade jag mig till tio centimeter. Däremot hade inte det lille gossebarnet kommit ner tillräckligt då värkarbetet avstannat (som ofta är fallet när man får en epidural). Eftersom värkarbetet inte fortskred var oxytocin nödvändigt för att få saker att sätta igång igen. Jag accepterade motvilligt och blev än mer besviken på mig själv för en helt annan erfarenhet än den jag så starkt förespråkade och önskade.

På morgonen sjönk min pojkes hjärtfrekvens upprepade gånger under värkarna. Tester togs och kejsarsnitt nämndes som ett möjligt alternativ om det inte förbättrades. Kejsarsnitt! Det var så långt ifrån de tankar jag haft kring min förlossning och jag kunde inte fatta att det kanske skulle bli så.

”Inombords pågick en virvelvind av känslor”

Morgonen kom, och det var dags igen för skiftbyte. A match made in heaven! Jag är så oerhört tacksam för barnmorskans varma sätt och kompetenta och respektfulla karaktär. Värkarbetet gick inget vidare. Min son låg för högt upp och vi gjorde allt för att på ett naturligt sätt ändra hans position – spinning baby och rebozoteknik. Jag krystade till och med i en kvart för att se om det skulle hjälpa att få ner min lille pojk. Allt till ingen nytta.

Det visade sig att i mitt fall hade mitt barns huvud vridits i en vinkel, vilket hindrade honom från att komma ned i bäckenet. Därmed avgjorde läkaren att akut kejsarsnitt var vårt enda kvarvarande alternativ. När beslutet fattats, gick det fort. Jag var lugn men inombords pågick en virvelvind av känslor.

”Mitt hjärta upplevde glädje jag aldrig känt förr”

Min syster kläddes i en överdimensionerad byxdräkt och huvudskydd medan jag förbereddes för operation. Operationen började klockan 11:34 och avslutades klockan 12:11. Mitt älskade lille hjärtegull föddes den 16 september klockan 11:39 och vägde 3370 gram och var  51 centimeter, med tio fingrar och tio tår. Med hans skrik kom mina tårar och mitt hjärta upplevde glädje jag aldrig förr känt. Trots besvikelse kring händelseförloppet låg nu mitt barn i mina armar och jag var så lycklig. 42 år gammal, mama at last – som jag längtat!

Det blev inte som jag hade önskat

Jag fick inte min naturliga vattenfödsel. Jag är besviken på mig själv för att inte ha fortsatt värkarbetet med naturlig smärtlindring. Miljön under operationen var opersonlig och steril med starka lampor, inte den nedtonade mjuka belysningen som jag ville att min pojke skulle komma in i världen till.

Trots min önskan att ta emot honom och få honom direkt på bröstet och att låta navelsträngen sitta kvar tills den pulserat färdigt var det något som inte respekterades. Födseln dokumenterades inte som jag hade föreställt mig eftersom bara min syster fick följa med till operationen och där tilläts vi inte ta kort mer än några sekunder då han lades på mitt bröst för första gången. Och så vidare.

”Mitt hjärta är fullt”

Men, trots allt. Jag gjorde mitt bästa. Jag jobbade hårt. Jag gjorde allt i min makt med hjälp och stöd av ett drömteam av sjukhuspersonal och familj vid min sida. Känslomässigt, mentalt, andligt, befann jag mig i ett tillstånd som inte kan beskrivas i ord men fick mig att sväva. Jag är mamma. Titeln jag har önskat framför allt i denna jordiska erfarenhet som kallas livet. Min pojke ligger på mitt bröst. Frisk. Och vacker. Mitt hjärta är fullt. Av tacksamhet. Lycka. Lugn. Frid.

Det här är min förlossningsberättelse, 

Stephanie Feretti