Sophie sov när dottern föddes: “Folk blir chockade när jag berättar”

Sophies läkare misstänkte först hjärntumör, men MR-röntgen visade att inget var fel. Istället tog man beslutet att bevilja en igångsättning i v. 39. Det slutade i urakut kejsarsnitt. Sophie låg sövd och vaknade först flera timmar efteråt, utan sin bebis.

Det här är en artikel i LOPPI:s artikelserie “Min förlossningsberättelse”. Vill du själv dela din story? Läs mer här <3

Sophie var gravid med sitt första barn och hade gått runt i många veckor och känt att något var fel. En konstant och brutal huvudvärk gjorde att läkarna genomförde en MR-röntgen på henne, för att kunna utesluta hjärntumör. Det visade sig att Sophie inte hade en tumör – istället bestämde man sig för att hon skulle bli igångsatt.

Igångsättningen hann aldrig genomföras. Istället startade värkarna av sig själva på plats efter att man spräckt fosterhinnan. Efter en vattenavgång som Sophie beskriver som att det sprutade vatten, drog rejäla värkar igång utan att hon fått värkstimulerande tabletter. 

När bebisens hjärtljud plötsligt började sjunka tog läkarna snabba beslut: Sophie sövdes ner och fick genomföra ett urakut kejsarsnitt. 

Flera timmar senare vaknar hon upp utan sin bebis, som hon trodde var död. Lilla Livia var dock frisk och stark och hos sin pappa.

Idag mår mamma Sophie och lilla Livia bra!

Läs Sophies förlossningsberättelse med hennes egna ord.

Sophies förlossningsberättelse om sitt urakuta kejsarsnitt

Min förlossning startade med igångsättning i graviditetsvecka 39 och avslutades på ett sätt jag aldrig hade kunnat tänka mig – med urakut kejsarsnitt. Jag minns inte mycket av allt som hände från att värkarna började ta fart tills att jag vaknade upp i en säng utan mitt barn, skakandes av ren panik. 

Jag hade precis varit på MR-röntgen på min hjärna för att läkarna ville utesluta att jag inte hade en hjärntumör eller något annat allvarligt – jag led nämligen av en brutal huvudvärk. 

Jag var höggravid och ville bara få ut barnet i magen för jag mådde så dåligt. MR-röntgen visade ingenting – så det skulle bli igångsättning för mig.

Sprack hål på fosterhinnan 

De skulle ”ta vattnet”, alltså spräcka hål på fosterhinnan. Det sprutade vatten och både jag och min sambo skrattade lite tillsammans med barnmorskan och läkaren. Jag minns att jag fick ett sånt lugn av att vi var där tillsammans i förlossningsrummet och hade lite roligt.

Men den roliga stämningen ändrades snabbt.

  – Vi kommer tillbaka om 10-15 min, och då ska du få tabletter som sätter igång värkarna, berättade läkaren. För du är ju förstföderska.

Dörren stängdes och jag och min sambo lämnades ensamma i förlossningsrummet. 

Bom. Där kom första värken. Jag trodde ärligt talat att jag inbillade mig smärtan för ”jag var ju förstföderska” och då behöver man ju hjälp att få igång värkarna vid en igångsättning. Och allt tar ju så lång tid som förstföderska. Eller?

Jag öppnade mig från 2 cm till 10 cm på nästan 2 timmar.

“Ge mig Epidural – jag klarar inte mer!” 

Jag minns att jag bara kunde sitta på sängkanten och ”ta värkarna”. Min sambo satt på en stol nedanför och tryckte upp mina knän vid varje värk. Det gjorde så ont. Jag tryckte på alarmknappen hysteriskt, säkert 20 gånger i ren panik. “Ge mig Epidral, jag klarar inte mer!”

Men barnmorskan sneglade bara på klockan och sa något i stil med att det inte gått så lång tid ännu.

De gav mig varma kuddar och lustgas som smärtlindring. Som ett jävla skämt och hån mot mig kände jag. Men jag klarade knappt av att prata, för jag hade så ont.

Jag trodde jag skulle förlora medvetandet konstant. Mina ögon rullade bakåt och jag hade ren panik under dessa 2 timmar.

Plötsligt kommer krystningsvärkarna

Helt plötsligt kom det in en barnmorska vi aldrig sett förut. Hon beordrade mig att jag lägga mig på rygg GENAST.

Jag sa: ”Aldrig i livet!” för jag har så ont. Jag vägrade röra mig från sängens kant.

Då svarade barnmorskan att det är för barnets bästa och kastade ner mig på rygg.

I samma sekund som jag kastades ner på rygg känner jag tydligt att jag måste krysta. Jag började krysta och berättade det för barnmorskan som peppade mig att trycka på. 

Ögonblicket efter är det ca 10 personer i rummet och både jag och min sambo tror nu att förlossningen är igång ordentligt.

Samtidigt som min kropp ville krysta så kastade barnmorskorna omkring mig i olika ställningar. Jag kunde absolut inte förstå varför. Det gjorde så ont, det är inte ens värt att försöka beskriva den smärtan för någon.

Bebisens hjärtljud går ner

Jag hade så ont att jag gick in i någon slags bubbla. Jag hörde knappt vad barnmorskorna runt om mig pratade om. Men jag lyckades ändå förstå att det var något allvarligt de pratade om – att något inte var som det skulle.

Sekunder efter detta rullades en ultraljudsmaskin in och de kollade på bebisen i magen. 

Samtidigt som läkaren kollade på bebisen via ultraljudet presenterade hon sig. Hon berättade att jag skulle sövas, att det var bråttom. hon undrade om jag är okej med att bli nedsövd. Jag svarade bara: ”gör vad som krävs.”

Då sprang de iväg med mig liggandes på bristen genom korridorerna in i operationssalen. Tankarna som gick i mitt huvud medan de sprang med mig i korridoren var att min dotter hade dött. Mina värkar hade vid det här laget slutat och jag förstod att det inte var normalt.

Jag sövdes omedelbart.

Nu i efterhand vet jag att de hade gett mig en spruta Brikanyl vilket för att värkarna skulle avta – de skulle ju genomföra ett urakutsnitt. Men det visste jag inte då i stundens hetta.

Sophie vaknar upp utan sin bebis

Jag vaknade upp utan mitt barn i ett främmande rum. Min kropp skakade okontrollerat. Jag bara låg där… och skakade. Tillslut kom min läkare fram och berättade att jag fött en frisk och fin dotter som mådde bra och var hos pappa. Det hade nu gått flera timmar sedan min dotter föddes.

 

Idag mår alla bra: “Men man kan ändå inte sluta bära på en sorg”

Det pratas alldeles för lite om just urakuta kejsarsnitt. Det är inte som ett akutsnitt som många verkar tro. Jag hade knappt hört talas om det innan det hände mig själv och folk blir chockade när jag berättar min historia.

Att ligga nedsövd när ens barn kommer till världen sätter trauma.

Vi mår jättebra idag allihopa och jag är tacksam att de hann se att Livias hjärtljud gick ner under värkarbetet och tog det på största allvar.

Jag har inte fått en exakt förklaring till varför det som hände faktiskt hände. Men läkarna tror att Livias hjärtljud gick ner på grund av de starka och snabba värkarna jag hade. Hon orkade inte.

Jag är ändå tacksam för mitt urakutsnitt för att det är anledningen till att min dotter är här idag, frisk och välmående. Men man kan ändå inte sluta bära på en sorg att allt blev som det blev.