Stinas förlossningsberättelse – med tredje barnet: ”Skulle kunna göra det här 10 gånger om”

Den här texten kommer från Stina Holmlund, som i den här förlossningsberättelsen delar med sig av sin tredje förlossning.
Stina och sambon Jaouad är idag föräldrar till barnen Adam, Elias och Alina.

När Alina kom till världen

 

Det hela började den 27 augusti 2022, jag kände på något sätt i hela kroppen redan på morgonen att något var på gång. Men vi körde på som vanligt och på kvällen grillade jag och vi hade en supermysig middag. Sen när det var dags att städa undan så fick jag ett infall att jag behövde gå ut till bilen och spänna fast bilbarnstolen, så Jaouad hängde snällt med och hjälpte till. Han hade sedan tidigare pratat med några vänner om att de skulle ses och umgås lite, så han åkte iväg – med mobilen nära till hands. Jag hörde nog av mig flera hundra gånger till honom de två timmarna som han var iväg.

Började blöda

 

Till slut sa jag till honom att jag trodde att vi måste åka in, då hade jag värkar som gjorde sinnessjukt ont samt att jag börjat blöda. Efter att ha pratat med förlossningen så avvaktade vi i cirka en timme, men nu tyckte jag att värkarna kom med jämna mellanrum och smärtan var extrem. Så vi åkte in.

Jag tror att vi var framme på Huddinge förlossning 00.30. De kopplade upp och undersökte mig. Jag var öppen, men alldeles för lite för att få stanna. Så jag fick en sovdos och vi åkte hem. Då lyckades jag sova från 04.00-09.00 och jag vaknade av världens värk. Då satte jag mig i ett varmt bad, vilket lindrade lite, innan jag väckte Jaouad och sa till honom att nu är det nog dags. Han gick och fixade frukost och jag ringde till förlossningen. De bad mig vänta lite till hemma eftersom att de hade mycket att göra just då.

Klockan 11.30 började vi åka, men innan jag nådde bilen hade jag kräkts upp all min frukost på grund av smärtan. I bilen fick jag värkar som jag inte kunde hantera. Det gick absolut inte att andas sig igenom dem.

 

”Efter epiduralen kände jag INGENTING”

 

Väl framme på sjukhuset hann jag knappt komma in på avdelningen innan jag fick världens värk, och sjuksköterskan sa att det blir nog en bebis idag.
Så jag lades in och blev uppkopplad och undersökt, och det blev då konstaterat att jag inte skulle bli hemskickad igen.

Jag fick hjälp med att andas mig igenom värkarna, som bara blev ondare och starkare för varje gång. Vi kom fram till att jag skulle ta ett varmt bad, och precis när badet var klart fick jag en värk som kändes bak i ryggen. Jag sa till Jaouad att jag tror inte att jag klarar mer, så då kom vi fram till att jag skulle få epiduralbedövning.
Så badet tappades upp i onödan, då man inte får bada när man fått epidural. I alla fall kom narkosläkaren och satte epidural på mig och han prickade verkligen rätt, för efter den kände jag INGENTING!

Jag hade valet att få fylla på min epidural-dos varannan timme. Men för mig höll den första dosen i tre timmar innan den behövdes fyllas på igen. Oj så skönt det var. Jag kunde äntligen äta, vila, gå runt och bara få slappna av.

Jag öppnade mig sakta, vilket man kan göra när man fått epidural. Så dom kom fram till att kl 20.00 skulle dom ta hål på vattnet, om det inte gått av sig själv innan dess. Klockan slog 20.00. Jag var öppen 6 centimeter och hinnan spräcktes. Jag hade inga som helst känningar av värkarna, så jag kunde vila igen efter det.

 

”Det fick mitt hjärta att stanna ett tag”

 

De gjorde kontroll varje timme, och klockan 00.00 sa jag till barnmorskorna att nu känner jag att det trycker nedåt. Och mycket riktigt var bebis på väg.
Hjärtljudet sjönk, men inte på grund av henne utan för att batterierna på deras kontroll var slut. Så typsikt och det fick mitt hjärta att stanna ett tag där!
Men för säkerhets skull kopplades elektroder på bebisens, på Alinas, huvud.

 

”Låt honom sova,  han kommer ändå svimma”

 

Mitt i allt detta sov Jaouad. De frågade mig om vi skulle väcka honom och jag sa då att låt honom sova, han kommer ändå svimma (eftersom han lyckades svimma med både Elias och Adam). Men någonstans här vaknar han upp och kommer på att bilens parkering måste fixas, så hans springer ut för att fixa det. Och där och då tänker jag att han hinner nog inte tillbaka. Men han var så snabb, och helt plötsligt satt han bredvid mig och höll min hand.

 

”Skulle kunna göra det här 10 gånger om”

 

Efter att jag krystat ett par gånger kom hon ut, klockan 00:48. Hon vägde 3126 gram och var 47 centimeter lång. Och hör och häpna, det gjorde inte ens ont. Epiduralen hade tagit så bra, att jag bara hade små känningar när hennes huvud kom ut. Direkt efteråt sa jag till Jaouad att jag skulle kunna göra det här 10 gånger om.

Precis när vi kom fram till förlossningen för andra gången så hörde min mamma av sig och sa att Adam var lite orolig över att ballongen som de spräckt några månader tidigare under vår ”gender reveal” visat fel färg, så det första jag frågade när hon kom ut var ”är det en flicka?”.

Det visade sig att ballongen hade rätt färg och den 29 augusti blev Elias och Adam storebröder till lillasyster Alina.
Du hittar Stina på Instagram här: @stinaserina