Sandra efter havandeskapsförgiftningen: “Jag kände skuldkänslor konstant”

havandeskapsforgiftning

Sandra drabbades av havandeskapsförgiftning och fick föda för tidigt. Nu berättar hon om den första tiden med sonen Vincent där de första månaderna kantades av skuldkänslor och en stor tomhet. “Jag tänkte länge tanken att vi hade förstört vårt liv, att ingenting skulle någonsin bli bra igen”, berättar hon.

För ett år sedan drabbades du av havandeskapsförgiftning i vecka 29, vad var det första du tänkte på?

– Jag var hos min barnmorska för att göra glukosbelastningstest för att utesluta graviddiabetes. Som vid alla andra besök togs även ett urinprov och blodtrycket kollades av. Den här gången hade mitt blodtryck blivit högt och jag hade protein i urinet. Dessa symptom var enligt min barnmorska ett tecken på eventuell havandeskapsförgiftning och vi kom överens om att jag skulle komma tillbaka tre dagar senare för att se om symptomen höll i sig. Även denna gång var trycket högt, det fanns protein i urinet och jag hade även gått upp 5 kg på tre dagar. Jag blev då skickad vidare till sjukhuset där jag blev inlagd och havandeskapsförgiftning konstaterades.

Sandra fortsätter.

– Min absolut första tanke var att det kändes overkligt. Otroligt nog kände jag mig varken rädd eller orolig utan tänkte att jag får ta en dag i taget och se vad som händer, detta eftersom jag inte kunde göra någonting för att påverka.

Du var inlagd på sjukhus i 2 veckor för att sedan göra kejsarsnitt. Hur var känslorna under denna tid?

– Den största delen av tiden jag låg inlagd mådde jag ändå förhållandevis bra. Jag kände mig aldrig direkt sjuk och därför kändes det ju såklart konstigt att ligga på sjukhuset. Jag försökte ta en dag i taget och förbereda mig mentalt på att han faktiskt skulle behöva komma ut tidigare. Jag visste ju att det skulle behöva bli tidigare, dock inte hur mycket tidigare än beräknat. Jag tror att jag lyckades hålla mig så lugn för att jag var omgiven av fantastiska barnmorskor och läkare och de var tvungna, precis som jag, att ta en dag i taget. Det var ingen som satt på ett facit över hur detta skulle arta sig eller OM han skulle behöva komma ut tidigare.

Men oron fanns ändå hos Sandra.

– Självklart, att ligga inne i nästan två veckor tog på mig psykiskt. Vissa dagar kändes alltid okej, sen kom där någon dag där allt kom över en. Jag var aldrig rädd för hur jag skulle må eller vad som skulle hända med mig. Min största rädsla var att någonting skulle hända med honom i magen. Att han inte skulle klara sig och att jag skulle behöva åka iväg utan bebis.

Vincent vägde 1425 gram och var 42 cm när han föddes. Foto: Privat

Du nämnde att det tog lång tid innan du kände någonting för din son, berätta!

– I hela mitt liv har jag drömt och längtat efter barn. Jag har alltid haft så mycket känslor och kärlek för andras barn och har bara i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig vilken kärlek jag skulle känna till mig eget barn. Den där oändliga kärleken som alla pratar om. Tiden vi spenderade på neonatal efter förlossningen var en tid som handlade om överlevnad. Det var samma rutiner dag in och dag ut och det var på ett sätt som att gå till jobbet.

– Trots att vår pojke mådde bra trots alla omständigheter var det ändå omtumlande att behöva se det lilla knytet uppkopplade till en miljon sladdar, se monitorn bredvid hans kuvös där blodtryck, syresättning och siffror om hans mående visades. Man gick runt och höll andan och ibland började den där monitorn plinga och det kändes som man inte fick luft för det innebar ju att någon av de där siffrorna la sig på en nivå som inte var bra.

“Det blev bara som en stor dimma”

– När vi sen kom hem började alla de där känslorna som man hade trängt undan från sjukhuset att leta sig fram. Jag kände mig helt känslolös, jag kände inte en enda känsla. Jag kände mig bara helt tom. Jag visste att han var min son och jag gjorde det som krävdes med blöjbyten, matning och så vidare. Men utöver det orkade jag knappt röra mig, jag kunde ligga på soffan en hel dag. Att tömma diskmaskinen, laga mat, städa – det fanns inte på världskartan.

Den mysiga och lyckliga tiden som nybliven mamma var som bortblåst för Sandra.

– Den där så kallade babybubblan som så många beskriver, det blev bara som en stor dimma för mig som jag hela tiden hoppades skulle gå över så att jag fick må bra igen, rent psykiskt. Jag tror det tog ungefär 6-7 månader innan jag började känna mig som mig själv igen. Innan jag verkligen kände en koppling och att jag var hans mamma.

Kände du någon gång skuldkänslor, i sådant fall varför?

– Jag kände skuldkänslor konstant, skuldkänslor gentemot mitt barn men även gentemot min sambo. Som liten bebis var Vincent extremt behov av närkontakt och även väldigt skrikig till den nivå att han även behövde sova på mig om nätterna för att kunna komma till ro. Jag tänkte länge tanken att vi hade förstört vårt liv, att ingenting skulle någonsin bli bra igen. Han skrek nästan konstant när han var vaken och jag kände att jag kunde bli irriterad på honom, vilket är otroligt hemskt då det är en liten bebis och jag längtade hela tiden tills det var dags för honom att sova.

– Det dåliga samvetet sköljde över mig varje gång han tittade på mig och log, varje gång som han var glad att se mig när jag kände att han endast var jobbig. Jag som var hans mamma, som skulle älska honom mest av allt i hela världen. Det kändes som jag svek honom.

Foto: Privat

Hur förändrade den här upplevelsen dig som person?

– Framför allt har jag blivit mer medveten, mer medveten om att allting inte är som det framställs på sociala medier. Jag vet många som mår dåligt för att man har fått en bild uppmålad av sociala medier som absolut inte stämmer. Det är inte lätt att bli förälder. Man framför allt så känner jag en stor tacksamhet, en tacksamhet över att Vincent inte haft några komplikationer. En tacksamhet för vår familj och den svenska vården.

– Jag känner mig även starkare som person, som att ingenting kommer att kunna bryta ner mig igen. Jag kom ur detta starkare än någonsin och med en känsla av att jag vill nå ut till andra som mått eller mår lika dåligt som jag gjorde.

Har du tips till andra blivande mammor som drabbas av havandeskapsförgiftning?

– Mitt främsta råd är att inte övertänka, ta en dag i taget och var glad för varje dag som bebis får ligga inne i magen.  Jag skulle också vilja ge råd till er som föder barn för tidigt, det är en enorm omställning och det går inte att förklara för någon som inte själv varit där vad som händer i huvudet.

3 tips till nyblivna mammor

  1. Skäms inte! Oavsett om ditt barn har fått komplikationer eller ej så innebär det inte att inte du får må dåligt. Och prata om det, vi är många som känner likadant.
  2. Ta hjälp! Våga be om hjälp. Det kan vara allt ifrån matlådor, till hjälp med att handla. Våga fråga, för jag lovar det kommer stå folk i kö för att hjälpa dig om du låter dem.
  3.  Isolera dig inte! Om bebisen kommer för tidigt och ni får en tid på neonatal, isolera dig inte. Gå ut och ta lite frisk luft, ät en lunch på stan. Försök komma ta dig ut och andas lite vanlig luft. Jag vet att det känns fel att lämna ditt barn, men jag lovar att du kommer må bättre.

Tips!
“Det finns en otroligt bra grupp på Facebook: Prematargruppen – föräldrar och anhöriga till för tidigt födda barn. Utan att man vet varandras historier så är det som att varje ny person som gör ett inlägg i gruppen sätter fingret på hur just DU känner. Du är aldrig ensam.”

Läs också:

Cecilia om förlossningen: “Vattnet gick i hela sängen!”

Caroline om miraklet efter förlossningen: “Sjuksköterskorna stod och gapa”

Emmy om förlossningsdepressionen efter tvillingfödseln: “Min kropp föll ihop”

Bebislycka! Så går en förlossning till