Josefin om att förlora sin son – i vecka 36

Varning för starka bilder/starkt innehåll 

Josefin Lidbom, 30, fick föda sin son Gabriel i graviditetsvecka 36 med vetskapen om att hans hjärta inte längre slog.
– Jag har ett hjärta som är fullt av sorg och saknad. Många säger att jag är stark. Det är jag inte, jag fick bara inget val, säger Josefin.

Den 30 september 2018 var Josefin med om något som för evigt har satt spår i henne. Hon var gravid i vecka 36 och fick beskedet att hennes sons hjärta hade slutat slå. Den söndagen fick hon för första gången träffa sin son Gabriel, men utan bebisskrik och utan ögon som öppnades.
– Jag födde får efterlängtade lilla pojke, Lovas lillebror, med vetskapen om att han inte hade något hjärta som slog. Jag födde en perfekt liten pojke som vägde 2230 gram och var 47cm lång. Jag fick hålla hans livlösa lilla kropp i mina armar. Den lilla kroppen jag längtat efter i 8 månader. Han var fortfarande varm från min livmoder när jag fick honom inlindad i en filt av barnmorskan.

”Kommer aldrig glömma det ögonblicket”

När Gabriel hade kallnat klädde Josefin på honom den lilla mössan och de kläder som hon hade packat ner.
– Samtidigt hörde jag en röst fråga i mitt huvud ”hur klär man på ett dött barn?” Jag och Victor turades om att hålla i Gabriel, sjunga för honom och säga alla de där orden vi skulle ha haft ett helt liv på oss att säga. När Gabriel blev för kall och blå fick vi ta farväl, och en barnmorska bar ut honom från förlossningsrummet. Jag kommer aldrig glömma det ögonblicket när barnmorskan vänder sig om för att bära ut Gabriel till ett stilla rum där hon la ner honom i en vagga av is. Det var sista gången jag fick hålla i min son. Sen sekunden efter att jag lämnade honom har han fattats mig och saknaden efter min bebis gör fysiskt ont. Svaret på varför Gabriel dog som Josefin och Victor har fått av läkarna är att det inte finns något svar att ge.
– Läkarna hittar inga fel på varken mig eller Gabriel. Han var fullt frisk enligt obduktionen. Dom kallar det plötslig spädbarnsdöd fast i magen.

Läs också: ”Slappna av så kommer det är bullshit”

”Ibland handlar det inte om att leva – utan att överleva”

Hur överlever man sitt döda barn? Det är en fråga som Josefin får ofta och hon har inget svar på det.
– Jag vet att jag kommer överleva, men jag vet inte hur jag gör det. Livet pågår därute, jag kan inte stoppa det. På något sätt blir det en ny dag varje morgon men jag förstår inte alltid hur. Varför kommer det en ny dag utan att min son får uppleva den? Ibland handlar mitt liv inte om att leva utan om att överleva. Min dotter får mig att vilja överleva. Hon får mig att älska mer än jag hatar och hon är ljuset som alltid övervinner det mörker som uppstår när man förlorar ett barn.

Pratar om Gabriel varje dag

Josefin och Victors dotter Lova var 1,5 år när Gabriel dog och Josefin vet inte om hon förstod innerbörden av att hon skulle få ett syskon.
– Efter att jag hade fött Gabriel så berättade jag för Lova vad som hänt, och varför mamma och pappa var ledsna. Idag pratar jag varje dag om Gabriel med henne. Om du frågar Lova om Gabriel så säger hon att det är hennes lillebror och att han bor i himlen bland molnen och månen.

Läs också: IVF-pappan om vägen till det efterlängtade plusset

”En del av mig väntar på att han ska komma”

Att förlora ett barn och sorgen det innebär är svår att beskriva. Josefin skriver mycket om sin sorg och saknad som ett sätt att bearbeta det som har hänt.
– Jag kommer aldrig acceptera det som hänt men jag kommer lära mig att leva med sorgen. Den kommer aldrig försvinna men jag kommer lära mig hur jag ska förhålla mig till den. Det är saknaden som är svår. Den vet jag inte hur jag ska lära mig att leva med. Gabriel kommer fattas mig varje dag för resten av mitt liv. Ingen kan ändra på det. Ingen kommer ge mig honom tillbaka, hur mycket jag än önskar. Om jag ska vara ärlig så finns det fortfarande en del av mig som går och väntar på att han ska komma. Att jag ska föda en levande pojke och att jag ska få höra det där bebisskriket i verkligheten, inte bara i mina mardrömmar, säger Josefin.

Josefin förstår att hennes sorg är svår att möta och att många är rädda för att de ska säga något fel eller påminna henne om händelsen.
– Ingen kan påminna mig om Gabriel för jag tänker på honom hela tiden. Om någon nämner honom så blir det en bekräftelse för mig att den personen ser Gabriel. De är något vi änglamammor vill, att få våra barn bekräftade eftersom de inte får vara här med oss. Det svåraste för mig är att möta människor som vet vad jag gått igenom men som inte säger nånting. Ni kan inte säga något fel, det enda felet ni kan göra är att inte säga något alls.

Fick inget annat val

Josefin mår fysiskt bra men hon har ett hjärta fullt av sorg och saknad.
– Jag lever ett sorts andrahandsliv. Ett liv jag aldrig själv hade valt, som jag inte kan ändra på men som jag måste leva. Jag försöker lära mig att vara mamma till ett levande och till ett dött barn. Det är svårt men jag har bestämt mig för att leva för båda mina barn. Många säger att jag är stark. Det är jag inte, jag fick bara inget val, säger Josefin.

Läs också

  1. Ellie har drabbats av ovanliga diagnosen
  2. Josefines båda söner fick Diabetes 1: "De är mina hjältar"
  3. Hannas dotter Meja har Aperts syndrom

7 kommentarer

  1. Sofia skriver:

    Att du säger att du är mamma till två barn är så sant och så fint, men jag tror att det är många som inte tänker så. Jag gjorde nog inte det innan jag började följa dig på Instagram och det är något du verkligen har lärt mig. För det är klart att du är lika mycket mamma till Gabriel som till Lova.

  2. Maria skriver:

    Du är fantastisk stark som delar med dug av din historia Josefin! <3

  3. Helene skriver:

    ❤️❤️❤️

  4. Camilla Tängmark skriver:

    Smärtan vi går igenom är obeskrivbar..Förlorade mitt andra barn 2014 i v 41+4

  5. Petra skriver:

    Förstår hur du känner dig! ❤️ Förlorade min son under förlossningen den 1 augusti 2018 så vet hur det är att åka hem ifrån Sjukhuset utan sitt lilla barn! Våra änglasöner har varandra nu ??? kram från en mamma som vet hur det är!

  6. Elin skriver:

    Hej Josefin!
    Jag gråter mig genom hela texten och beklagar så otroligt det du varit med om. Det var väldigt fint skrivet och starkt att du delar med dig! Jag är själv mamma till 3 tjejer och just detta var en av de största mardrömmarna när man var gravid. Jag kan inte förstå hur ont det måste ha gjort och hur livet kan gå vidare utan det förlorade barnet. Men jag tror att du har din dotter att tacka för det ❤️. Jag har en släkting som precis gick igenom detta med vad som skulle ha blivit deras första barn, i vecka 41. Jag grämer mig mycket varför man inte sätter igång mammor så fort barnet är fullgånget eftersom detta barn andades som vanligt i vecka 40. Men det verkar som sagt kunna hända närsomhelst och det kanske ändå är ett tecken om något händer att det skulle ha hänt förr eller senare. Det är väl den enda tanken jag skulle kunna förhålla mig till. Återigen vill jag säga tack för att du visar känslor och jag tänkte vidarebefordra denna artikel till paret som förlorade sin dotter, men jag vet inte om det kanske är för skört att läsa detta just nu? Jag vet inte om man vill dela sina historier när man är inne i sin egen sorg eller om det kanske är skönt att få prata med andra i samma situation? Det kan du säkert svara på bättre än jag. Jag hoppas iallafall innerligt att du får höra det efterlängtade barnskriket snart igen och att rädslan av att förlora ett barn igen inte sätter stopp för dina drömmar. Jag önskar dig all lycka med hela mitt hjärta och själ ❤️

  7. Linn skriver:

    <3 <3 <3 Styrkekram från en annan änglamamma <3 <3 <3

Visa kommentarer

Skriv en kommentar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.

Klicka här för att avbryta svar.