Michaela om tvillingfödseln: “En drömförlossning”

I LOPPIS artikelserie “Min förlossningsberättelse” skriver Michaela Châteaux om när hennes tvillingar kom till världen. “Öppen nio centimeter, kom strax beskedet. Va? I det ögonblicket kom läkaren. Och en läkarstudent. Och en barnmorskestudent. Jag hade hur mycket människor som helst omkring mig! Men jag visste att allt skulle gå bra, att det inte var något jag behövde oroa mig för. Två små liv skulle snart få möta världen.”

Det här är en förlossningsberättelse av LOPPI-läsaren Michaela Châteaux.

Jag vaknade tidigt med sammandragningar den där morgonen i november och visste genast att det var på gång. De här sammandragningarna hade ingenting att göra med de som jag hade haft under graviditeten. Jag väckte min man och sa att det inte var lönt att han åkte till jobbet.

Va? Hur? Redan? Ja, tvillingarna skulle födas redan nu trots att jag bara var i vecka 34.  

“Jag torkade håret med en hårfön mellan sammandragningarna”

Min man frågade mig om han hade tillräckligt med tid för att ta vår lill-stora grabb till dagis innan han ringde efter en ambulans, och det sa jag att han kunde. Allt gick bra. Han väckte vår grabb och viskade i hans öra att “idag är det den stora dagen”, klädde på honom och gav honom lite frukost innan han tog honom till dagis. De stod och stampade utanför dörren till dagiset när det öppnade klockan sju på morgonen.

Under tiden så hade jag förberett mig. Jag hade tagit en dusch och torkat håret med hårfön mellan sammandragningarna för att vara fin inför förlossningen.

När min man kom hem så ringde han direkt efter en ambulans. Jag gick och la mig på soffan för jag hade så fruktansvärt ont av sammandragningarna. Det kändes som att det tog evigheter innan ambulansen kom, men sedan gick det undan.

“Men min ryggbedövning…?”

Efter några frågor fick jag komma upp på en bår och in i ambulansen som körde iväg. Jag trodde att jag skulle förlora vattnet under resans gång, men det gjorde jag inte. De körde in mig i ett undersökningsrum och barnmorskan undersökte mig på en gång.

Öppen nio centimeter, kom strax beskedet.

Va? Och jag som trodde jag var öppen fem eller sex centimeter… Men min ryggbedövning?

För sent, såklart.

“Två små liv skulle snart möta världen”

I det ögonblicket kom läkaren. Och en läkarstudent. Och en barnmorskestudent. Jag hade hur mycket människor som helst omkring mig! Men jag visste att allt skulle gå bra, att det inte var något jag behövde oroa mig för. Två små liv skulle snart få möta världen.  

Under tiden som de körde mig till förlossningssalen fick min man uppge mitt namn, födelsedatum och adress. När han äntligen kom mig till mötes hade han glömt kameran i omklädningsrummet. Jag skickade ut honom mellan två sammandragningar för att hämta den.

Jag förlorade ganska så snart begreppet om hur många de var omkring mig. Det var dags att sticka mig i armen och i ryggen för en spinalbedövning. Det fungerade inte alls, så de fick skicka efter chefen inför den fjärde gången de försökte sticka mig i ryggen. Till slut så var det någon som sa till mig att nu hade jag en och en halv timme på mig att föda innan bedövningen skulle gå ur.

Hej och hå. Jag som inte ens förlorat vattnet…

“Allt gick förvånansvärt bra”

Mina ben domnade av och det kändes som att jag hamnat i paradiset. Klockan var 9:30 och min fina frisyr var helt förstörd.

Fem minuter var allt jag fick i paradiset innan det började klia något fruktansvärt. En bieffekt av bedövningen, fick jag veta. Min man fick klia mig på kommando.

Minuterna bara gick och vi var tvungna att öka på tempot om jag skulle föda innan bedövningens effekt tog slut. Jag fick rulla höfterna på en stor ballong och sedan såg barnmorskan till att vattnet gick. Tio minuter senare började förlossningen. Allt gick förvånansvärt bra och klockan är 10:02 när en av barnmorskorna visar mig en liten skrynklig tjej och den andra barnmorskan trycker mig på magen för att nästa barn inte ska lägga sig på tvären.

Vår dotter är helt perfekt!

Jag hade trott att det skulle gå lika lätt med det andra barnet”

Någon tar ut henne till det lilla undersökningsbåset alldeles intill för att undersöka henne. Någon annan ser till att vattnet går för tvillingen som ligger kvar och sprattlar runt i min mage med hur mycket utrymme som helst för sig själv helt plötsligt.

Jag hade trott att det skulle gå lika lätt med det andra barnet som med det första, men tji fick jag. Bedövningen höll på att släppa och jag surfade inte längre på en skön våg. Jag trodde jag skulle gå under av smärta när jag äntligen fick se en skrynklig liten pojke.

Lika perfekt som sin syster.

Min blick drogs än åt det ena än åt det andra hållet”

När den ena barnmorskan tog honom till undersökningsbåset intill så kom den andra barnmorskan tillbaka med vår lilla tös försedd en blöja som var så stor för henne att den hamnade under hennes armhålor. Barnmorskan installerade vår tös på mitt bröst och hon började suga på en gång. Det var en magisk känsla.

Tio minuter senare kom barnmorskan tillbaka med vår lilla grabb och installerade honom vid det andra bröstet. Han förstod också snabbt hur han skulle suga. Min blick drogs än åt det ena än åt det andra hållet. 

Foto: Privat

“En drömförlossning”

De lät oss bekanta oss med varandra och avsluta välkomstamningen innan de la våra små knyt i varsin box för prematura och förde iväg dem till neonatalen. Min man följde med, samtidigt som jag fick hjälp med den tråkigare biten av förlossningen. Allt gick bra och när det var klart var de alla eniga om att jag hade varit jätteduktig – att våra bebisar var i perfekt skick och att jag inte hade minsta lilla rivsår. Med andra ord en drömförlossning!

Foto: Privat

Det här är min förlossningsberättelse, 

Michaela Châteaux.

 

Vill du berätta om din förlossning? Läs då mer här!