Emmas hemska upptäckt efter opererationen: ”Något vasst sticker fram”

Emma drabbades av förlossningsskador: ”Tänker att det här kan ju inte vara normalt, men tystar ner mina egna tankar.” Alldeles för få kvinnor söker vård för sina förlossningsskador, och här delar Emma med sig av sin resa.

Det här är en återpublicerad text. Har du drabbats av en förlossningsskada? Nu vill vi höra din berättelse – läs mer här <3

Att läcka urin när man anstränger sig och få problem med att göra nummer två är inget som man ska behöva stå ut med ”bara” för att man har fött barn. För hjälp finns att få om man drabbas av förlossningsskador – förutsatt att man söker den. Det gjorde Emma, som tyvärr drabbades av komplikationer efter sin operation. Här delar hon med sig av sin resa för att hjälpa andra i samma situation.

Emma tystade ner sina tankar om eventuell förlossningsskada

– Första barnet föds 2010. Min lilla kom till världen. Undersökningen efteråt konstaterar att jag endast behöver enstaka stygn. Skönt, jag sprack nästan ingenting! Tre år senare föds vår andra, det går snabbt! Ingen bristning alls denna gång.

Emma fortsätter:

– Redan efter första får jag problem med förstoppningar. Får hjälpa till med en tumme i slidan för att kunna tömma mig själv. Tänker att det här kan ju inte vara normalt, men tystar ner mina egna tankar.

Kunde du förstå att det var förlossningsskador det handlade om?

– Nej, jag gör ingen direkt koppling till förlossningen utan funderar på hur jag ska lägga om kosten och dricka mer vätska under dagarna för att få igång magen. Då hade jag ingen aning om att det fanns andra kvinnor med samma besvär. Visste inte att det var en komplikation som många lider av. Vem berättar man ens en sådan sak för? säger Emma.

Börjar bli obehagligt att träna, ha sex och tampong

– Efter andra förlossningen upptäcker jag fler svårigheter. Jag kan inte träna, springa eller hoppa utan att läcka. Jag kissar i förebyggande syfte när jag ska göra något. Tampong funkar inte längre vid mens, den åker ur. Det är obehagligt att ha sex, känns inte som vanligt. Gör ibland ont.

Hon fortsätter.

– Jag minns en gång när jag har varit ute med barnen i parken och är på väg hem. Känner mig lite kissnödig när vi går gatan upp mot huset. Väl framme vid dörren kan jag inte längre hålla emot, jag ger som upp och bara släpper. Det rinner nedför benen, ned på golvet i trappuppgången. Mitt barn tittar på mig och säger: ”Ingen fara mamma”, precis vad jag brukar säga när olyckan är framme.

Fick diagnosen ”ansträngningskontinens”

– Trots att jag efter första barnet började jobba inom förlossningsvården och stannade där i 6 år sökte jag inte hjälp – dumt! Jag gav så många bra råd till de föräldrar jag träffade i mitt arbete. Om att de måste söka hjälp efter förlossningen om något känns fel. Att det inte är normalt att kissa på sig, att det inte ska göra ont när de har sex. Att de visst ska kunna springa, hoppa och göra allt de vill. Råd som jag till slut gav mig själv.

Vad var det som gjorde att du till sist sökte hjälp?

– Jag såg äntligen mitt eget värde och min rätt till hjälp! Sju år efter min första förlossning kräver jag en remiss till bäckenbottencentrum. Det görs en utredning ett halvår senare där jag får veta att jag har ansträngningsinkontinens. Efter ett ultraljud konstateras även att musklerna i slidan är trasiga. Jag bokas in för operation som sker ytterligare ett drygt halvår efter det. Ett ingrepp för att ”hänga” tillbaka urinröret på plats och sedan öppna upp vaginan och föra tillbaka, reparera musklerna.

Något vasst sticker fram genom slemhinnan

– Ett år efter operationen märker jag att något inte stämmer. Det är något vasst som sticker fram genom slemhinnan. Kan inte ha sex. Det gör fruktansvärt ont, både på mig och min partner. Jag tar åter kontakt med bäckenbottencentrum. Blir undersökt och får veta att det nät som opererats in för att stödja urinröret har trängt sig igenom vävnaden.

– Ny operation, nu ska det väl äntligen bli bra igen? Och det blev bättre, ett tag. Det har bara gått nio månader sedan jag opererades för andra gången, och nätet har ännu en gång tappat sitt fäste och trängt sig in i slidan. Denna gång är det värre, min känsla säger det. Det gör mer ont, inte bara vid sex utan även när jag sitter i vissa positioner. Då känner jag hur det där vassa sticker mig.

”Känns det fel, då är det troligtvis fel”

Vad är planen nu?

– Har inte varit intim med min partner på månader nu. Jag har tappat lusten till att ens försöka. Står nu åter igen på väntelistan till en ny operation. Denna gången ska den del av nätet som eroderat tas bort helt. En riskabel operation p g a närliggande organ så som urinblåsa. Jag har ett val, leva som jag gör eller opereras igen. För mig är valet lätt, jag är 33 år, jag vill leva fullt ut.

Har du några råd till kvinnor som är i liknande situation som dig?

-Att de ska tro på sig själva. Känner de att något är fel, då är det troligtvis fel. Vi känner alla våra egna kroppar bäst. Läs på om vad det finns för hjälp att få för den erbjuds inte automatiskt. Se även till att verkligen förstå vilka risker och fördelar olika ingrepp kommer med, framförallt se till att det är DITT val.

Foto: Privat/Emma

Läs också

  1. Bättre eftervård och uppföljning av förlossningsskador
  2. "Mammamagen betyder kärlek för mig"
  3. Barnmorskan förklarar: Så förbereder du dig på att föda barn
  4. Har du drabbats av en förlossningsskada? Nu vill vi höra din berättelse
  5. Endometrios – så är det att leva med