Emmy om förlossningsdepressionen: ”Den äter upp det sista som finns kvar av ens hjärta”

Det gick från tankar som ”Det är bara sån där baby blues, det går över” till återkommande panikångestattacker. Idag mår Emmy och tvillingarna bra. Här är hennes berättelse om förlossningen, depressionen – och vägen tillbaka. 

Det här är en förlossningsberättelse av LOPPI-läsaren Emmy Wilkins. Vill du själv dela med dig av din berättelse? Läs mer här <3

Klockan hade precis slagit midnatt den 22 oktober 2015 och vi gick in i vecka 34. Jag la ifrån mig min telefon där jag hade en gravid-app uppe som innehöll all den information om vad som hände i magen vecka för vecka. Jag kände sån lycka! Mina tvillingar i magen hade nu nästan helt utvecklade lungor och skulle klara sig bra utanför livmodern. Mitt mål är nått! 

När jag sedan vände mig om för att släcka nattlampan sa det ”plopp”. Jag hann känna ett uns av både chock och exalterande spänning när jag fattade att det var vattnet som hade gått.

”Vattnet forsade ur mig”

Jag lyfte på täcket och hoppade ur sängen, min sambo gjorde samma sak, och våra ansiktsuttryck förvrids i samma sekund till total skräck när vi såg att hela lakanet var blodigt. Fostervattnet som blandats med blod forsade ur mig och lämnade spår genom hela huset när jag uppsökte toaletten. Jag hann tänka att moderkakan hade lossnat och att något av barnen skulle kommas att kvävas. Ambulansen kom snabbt och 40 minuter senare var vi på förlossningen.

Min kropp var i chock. Jag skakade som ett asplöv och tänkte att om inte jag kommer härifrån med levande barn så kommer jag att möta samma öde så fort jag får chansen. Inne hos barnmorskan såg vi snabbt att vattnet på tvilling nummer ett hade gått och att blodet kom från min livmordertapp. Båda barnen låg i säte och jag skulle inte få chansen att föda vaginalt. Inom 20 minuter skulle jag ha mina barn i famnen. 

”Jag kastades från sorg till lycka”

Med de glädjande nyheterna kastades jag från sorg till lycka. Men jag var inte beredd, jag hade inte hunnit tänka. Jag stängde av mig själv, helt. Jag kvävde all rädsla inför vad som skulle komma. Sprutan i ryggen bekom mig inte alls och jag kräktes på operationsbordet. Men där och då tänkte jag bara att jag skulle vara tacksam över att jag låg där.

Mina känslor var inte värdiga att höras – jag skulle föda två för tidigt födda barn. Jag hade berövat dem den sista tiden i livmodern och också berövat dem en naturlig vaginal förlossning. Min uppgift som kvinna hade i mitt huvud misslyckats. När barnen var ute så lämnades två små knyten till mig. Jag kunde inte ta emot dem men barnmorskan insisterade. Jag var bara säker på att jag skulle tappa dem. Hittills hade de klarat sig och jag kände att jag inte skulle vara den som tog ansvar, jag var inte värdig. 

”Mina egna känslor skulle inte drabba barnen”

Två timmar senare rullades jag in på neonatalen. Jag gick in i en roll, jag var mamma nu. De här barnen ska få så mkt kärlek som bara går att ge. Mina egna känslor skulle inte drabba dem eller någon annan. Jag var stark och tänkte att ”det går över och att det är bara en sån här ”babyblues” som man hört talas om”.  

Foto: Privat

Det blev tre veckors vård och tiden var en påklistrad fasad av lycka. Bakom allt stod gulsot, sondmatning, provtagningar, sömnlöshet och hopplösa försök till återhämtning. Min mjölk kom inte som den skulle och ännu ett misslyckande som kvinna hamnade i min samling. 

”Min kropp föll ihop, benen orkade inte”

Barnen mådde jättebra, de var stora och klarade av allt i den takt de förväntades kunna. Första mötet på BVC gick bra och jag ljög på formuläret (som alla mammor får) att jag mådde bra. 

Julafton kom, min kropp föll ihop, benen orkade inte. Jag orkade knappt andas och jag hamnade på sjukhus. Jag hade fått ett fel på hjärtat som orsakats av stress och sömnlöshet. Jag skrevs ut med pulssänkande medicin. Mina svim-attacker blev dock fler och när jag inte ens förmådde mig till att kunna andas utan påminnelse fick jag åka ambulans in till sjukhuset igen.

Läkaren konstaterade att jag hade panikångestattacker och uppmanade mig att söka vård hos en psykolog. Jag berättade för läkaren att han hade fel, att det här inte var orsakat av något så basalt som ett svagt psyke. Jag lät honom veta hur stark jag är som människa och att jag fan klarar av vad som helst. Det här var något fysiskt, jag svimmade ju, kunde inte andas.

Foto: Privat

Min resa tillbaka till livsglädjen

Fem månader senare gick det inte en dag utan tvångstankar med självskadebeteende. Vart jag än gick så såg jag potentiella ställen och sätt att avsluta mitt liv eller orsaka fysiskt lidande på min kropp. En händelse fick mitt samvete mot barnen att söka psykisk vård. Det har varit många psykologer och mycket sökande i mig själv sedan dess som fått mig att hitta mitt eget värde igen.

Det säger inte bara ”plopp”, det är snarare som en enda lång hjärt–och lungräddning av bekräftelse, kärlek, milstolpar och professionell hjälp som fyller på den där bägaren som länge stått tom i avsaknad av livsvilja. Idag är den fylld till bredden och barnen är nyss fyllda 4 år. Det är med en viss distans jag kan titta tillbaka på den smärtsamma resa jag gjort. Det känns som det är hundra år sedan och minnena jag har känns inplanterade i min hjärna. Den som jag var då är så långt borta från den jag är idag. Det finns heller ingen missvård eller någon att skylla detta på.

En förlossningsdepression i förnekelse är mycket svår för andra att upptäcka. Vi fick jättebra vård och omtanke av alla på sjukhuset och jag hade konstant nära och kära runt om mig som fanns där för oss. Min fantastiska sambo har lagt om livskarriär och framtidsdrömmar åt sidan utan en blinkning. Jag befriar även mig själv från skuld, det behövs ingen utredning på varför det blev så här. Allt jag vill är att det inte ska vara en skam för andra som hamnar i samma sorts djupa avgrund. Låt oss istället ta bort det mörka molnet över psykisk ohälsa och få in den under skinande sol utan skugga och belys den innan den äter upp det sista som finns kvar i ens hjärta.

Det här är min förlossningsberättelse, 

Emmy Wilkins

Vill du berätta om din förlossning? Läs då mer här.