Sanningen om trots – som förändrar synen på ditt barn

Trotsig tjej

I denna artikel förekommer det kommersiella länkar.

Bävar du inför ditt barns trotsperioder? LOPPI dyker ner på djupet av trotsåldern med Petra Krantz Lindgren, som blir trotsig av att barn beskrivs som trotsiga.

Det kan kännas som att din gulliga unge över en natt har förvandlats till ett litet monster, vars enda agenda verkar vara att göra livet surt för sina föräldrar. Men att se det vi kallar trots som en naturlig utveckling av självständighet, hjälper dig att hantera de utmanande trotsfaserna. Innerst inne vill väl de flesta föräldrar uppfostra självständiga barn!?

Lösningen på problemet med trots är att sträva efter samarbete, inte lydnad. Vi på LOPPI har talat med en erfaren expert på ämnet, som utmanar vår syn på våra barns utvecklingssteg. 

”Jag blir trotsig när barn beskrivs som trotsiga!” 

Petra Krantz Lindgren är beteendevetaren som hjälper föräldrar att vända på perspektivet på ett sätt som kan vara fullständigt ”life-saving”. I sin bok ”Med känsla för barns självkänsla” ger hon både genomgripande bakgrundsinformation till vad det vi kallar ”trots” egentligen bottnar i – och handfasta råd för att förebygga konfliktfyllda situationer. 

I ett samtal med LOPPIs redaktör tar Petra avstamp i relationen mellan barnet och den vuxna. Hon menar att ordet trots berättar något om hur vi ser på barnet: är vi som föräldrar inte lite väl självupptagna ibland? 

“Ingen skulle kalla sin vän, kollega eller chef för trotsig. Inte ens om det är en bångstyrig människa som inte alls gör som vi vill är ‘trotsig’ ett ord vi använder. Det beror på att vi har respekt för andra vuxna och ser deras värde som jämlikt vårt”

Petra fortsätter:

– Givetvis har jag makt i relationen till mitt barn. Det ska jag ha eftersom jag har ansvar. Ändå är barnets känslor och behov lika mycket värda som mina. Det är viktigt att komma ihåg.

Petra lär ut att varje handling bottnar i ett behov som vi genom vårt agerande försöker att tillfredsställa. Det gäller både barn och vuxna.

 – Inget barn “trotsar” av illvilja eller för att göra livet surt för sina föräldrar, utan för att barnet har ett behov som inte har tillgodosetts. Förstår man det så kan man istället hjälpa barnet att hitta en annan strategi för att möta det aktuella behovet, så att barnet inte behöver bli “trotsigt”, poängterar Petra.

Vuxna är också trotsiga

”Självständighetsperioder” är ett ord som Petra gärna använder istället för ”trotsålder”. Hon berättar att de perioder då barn anses vara trotsiga, är direkt kopplade till deras utveckling.

“Det är vi vuxna som inte hänger med när barnet plötsligt får nya färdigheter som han eller hon vill utforska och utveckla”, säger Petra.

– Det är logiskt för ett barn som plötsligt fått nya motoriska färdigheter eller ett språk som han eller hon vill utveckla, att bli frustrerad när föräldern fortsätter att limitera förmågan till självständighet. Barnet behöver då få känna förtroende i att få prova att äta själv, välja klädesplagg eller ta beslut om ordningen i kvällsrutinen. Lika logiskt är det att ett äldre barn har behov av att få skapa sin personlighet, forma sina åsikter och ta ansvar för sina nyskapade värderingar. Förstår inte vi föräldrar det så är det ju vi som är trotsiga, säger Petra.

Petras råd är att byta ut tankar som ”det var då själva f-n att ungen inte gör som jag säger” mot ”oj nu håller mitt barn på att ta ansvar och försöker bli en självständig individ, vad gött, undrar hur jag kan hjälpa till med det”.

Fulltankad självständighetstank minskar behovet att trotsa

Petra beskriver det som att vi alla har en inre ”självständighetsflaska”. En liten tank som behöver vara rimligt fylld för att vi ska kunna samarbeta och göra saker för andra. För barn är det väldigt viktigt. Har barnet redan fått känna att han eller hon är betrodd med att ta eget ansvar, fri att tycka och tänka själv och har mandat att välja – då är det lättare att göra som någon annan säger då och då.

”Det där kommer aldrig att gå”

– ”Akta”, ”försiktig”, ”det där kommer aldrig att gå”, ”låt mig göra det där” och ”sluta tjafsa nu” – är inga sägningar som boostar barnets känsla av att vara en kapabel och duglig person, säger Petra och menar att vi från ca 2 års ålder behöver få känna att våra föräldrar tror på vår  förmåga att klara av saker. 

Identifiera barnets behov

– Men det finns ett väldigt viktigt MEN här, säger Petra och förklarar:

– Det handlar inte om att barnet alltid ska få sin vilja igenom, eller få styra och ställa och bestämma allt. Det är lätt att missförstå och tolka det jag säger på det viset. Men då har man ju uppfostrat en liten egoist! Det är oerhört viktigt att ingenting någonsin läggs på barnets skuldkonto, poängterar hon och fortsätter:

– När man som förälder letar efter en strategi för att tillgodose ett behov hos barnet så får man aldrig gå med på en väg som får en att känna sig bitter och sur. Då kommer det oundvikligen att läggas på barnets skuldkonto och krävas återbetalning längre fram. Det är som uppgjort för nya konflikter och det är ingen framkomlig väg.

Istället tycker Petra att föräldrar i förebyggande syfte ska tillgodose de behov man har identifierat hos barnet. Det skapar ett samarbete och det gör också att barnet känner sig så sedd, respekterad, tagen på allvar och viktig att han eller hon också kan gå med på att föräldern ibland behöver bestämma vissa saker. 

Situation: påklädning i hallen

Petra ger ett ingående exempel som förklarar detta förhållningssätt på ett konkret och applicerbart sätt:

Ta till exempel en situation med påklädning som blir en brottningsmatch. Ditt barn vill inte klä på sig och du svettas och får stresspåslag, eftersom ni måste komma iväg. Om du inte ska köra över ditt barn och handgripligen tvinga på kläderna för att komma ut ur hallen i rimlig tid och med förståndet i behåll, hur ska du då göra?

Vilka möjliga behov ligger bakom detta?

Ta på dig dina detektiv-glasögon och försök att identifiera det bakomliggande behovet. Det kan vara:

  1. Behov av närhet? Att bli påklädd av sin förälder är nästan som en hel kram, som barnet vill dra ut på.
  2. Att barnet inte trivs på förskolan? Då behöver barnet stöd och förståelse i hur det är för henne eller honom att gå till en plats varje dag där det inte känns så bra att vara.
  3. Längtan efter kontakt? Barnet kanske har märkt att under de stressiga morgnarna så är det lite svårt att nå de vuxna. Men sedan har barnet upptäckt att om man vägrar klä på sig så får man förälderns fulla uppmärksamhet.
  4. Kanske har barnet ett behov av självständighet och vill uppleva frihet och självbestämmande? Det gör man ju inte när mamma eller pappa bestämmer vad man ska klä på sig, när man ska klä på sig och vart man ska gå sedan. 

Strategier för att tillgodose behoven

När du tror dig ha förstått vilket behov det handlar om i ert fall, är nästa steg att hitta en fungerande strategi för att tillfredsställa behovet innan det blir en konfliktfylld situation. Kanske kan någon av detta fungera:

  1. Om barnet har behov av närhet kanske ni kan sitta stund och mysa på sängkanten på morgonen? Eller kramas en stund i soffan?
  2. Handlar det om att barnet inte trivs på förskolan så behöver du reda ut varför och förstå vad barnet behöver för att det ska kännas bättre att vara där.
  3. Om ditt barn verkar ha ett behov av kontakt får du fundera på när under morgonen ni kan planera in tid för samtal och närvaro tillsammans. Om behovet av kontakt är tillfredsställt INNAN det är dags att gå till förskolan så behöver inte barnet trassla med overallen.
  4. Om barnet behöver få känna självständighet och självbestämmande kanske barnet kan få välja kläder själv? Kan du lägga fram två alternativ?

Okej att vara en skitförälder ibland

Ibland går det bara inte. Du som förälder är tvungen att bestämma och gå emot barnets vilja. Kanske måste du denna gång ”hälla ner” barnet i overallen mot barnets vilja, för att ni har bråttom. Då kan du ändå bekräfta barnets känslor genom att säga t.ex: ”Jag förstår att du blir arg och ledsen nu, jag tycker också det är jobbigt när andra bestämmer saker åt mig”. Om en sådan situation säger Petra:

“Barnet kommer att tycka att du är en skitförälder när du gör så, men du fattar åtminstone att du är dum och det är mycket skönare för barnet än om du bara säger: ‘Skärp dig, jag har ju sagt till dig, nu måste du lyda'”

Säg förlåt och ta ansvar

Det är alltså viktigt att hjälpa barnet att bygga upp en känsla av självständighet och en självkänsla. Samtidigt behöver man som förälder en god självmedkänsla. Inte vara för hård mot sig själv de gånger man misslyckas, tappar det, brinner av och inte klarar av att hantera situationen sansat och pedagogiskt. 

“Det är jätteviktigt för barn att lära sig att föräldrar inte är perfekta och förstå att det är helt okej att göra fel. Vi ska ju vara mänskliga. Det viktiga är då att vi kan gå tillbaka och säga förlåt och ta ansvar över vårt misstag”

– Säg aldrig ”förlåt att jag skrek, men du måste lyssna på mig så att jag inte behöver bli så arg.” Säg istället: ”Förlåt att jag blev arg och skrek. Det var för att jag kände mig stressad och ville hinna med bussen. Jag glömde att du blir rädd när jag skriker. Jag önskar att jag hade kommit ihåg det”, tipsar Petra.

LÄS MER:

4 anledningar till att trots är något BRA

8 tips på hur du blir världens bästa förälder

Artikelbild: MNStudio / Shutterstock

Av: Sofie Tallberg