Läkaren: ”Jag är hemskt ledsen, men det finns inget hjärtljud”

Publicerades: 13 Jan 2021, 10:09

Loppi

När Cecilia och Joakim väntar sitt första barn, Edith, märker Cecilia en morgon några dagar innan beräknad förlossning att det inte rör sig inne i magen. Joakim ringer förlossningen och de får komma in på kontroll. Efter ett ultraljud får de värsta tänkbara besked – Edith lever inte längre.

Varje år dör ungefär 400 barn före födelsen i Sverige. Det är ungefär 4 av 1000 födda barn. Barn som föds utan livstecken efter graviditetsvecka 22+0 räknas som dödfödda enligt svenska folkbokföringslagen. Vi har träffat Cecilia och Joakim Bonde som förlorade sin dotter Edith i graviditetsvecka 39 och delar med sig av sin historia.

Foto: Privat/Cecilia & Joakim

Berätta om graviditeten med Edith, hur minns ni den? Hur mådde du Cecilia?

– Vi var jätteglada över den här graviditeten och hon var väldigt efterlängtad då vi fått missfall ett halvår innan. Allt var spännande, läskigt, jag mådde lite illa, var ganska svullen och hade en väldig foglossning men annars var det en helt vanlig graviditet. Alla prover, tester och mätningar var helt normala.

Vad minns ni av dagen då ni fick veta att Ediths hjärta slutat slå?

– Jag vaknade på soffan vid 09 denna söndag där jag somnade kvällen innan och tänkte “Oj jag har sovit en hel natt, vad skönt”. Man sover ju inte så jättebra i vecka 39. Tänkte att jag inte kände henne men eftersom Edith alltid varit morgontrött och vi hade varit och lyssnat på hjärtat hos barnmorskan på fredagen så tänkte jag inte så mycket mer på det. Men efter ett tag blir man ju orolig, så framåt 11 testade jag att ligga på sidan, dricka kallt vatten, låta henne lyssna till hennes favoritlåt: ”Justin Timberlake – Can’t stop the feeling” och att äta något sött. Men inget funkade. Jag berättade då för Jocke och han ringde förlossningen direkt. De ville att vi skulle komma in på kontroll, berättar Cecilia.

Cecilia och Joakim bodde på gångavstånd från sjukhuset och gick dit. Det blev en långsam promenad pga Cecilias foglossning med en stark oro gnagandes hos dem båda.

– Vi fick komma in i ett undersökningsrum och barnmorskan kände på magen och försökte hitta hjärtljuden. Innan hade hon sagt till oss att det kunde ta lite tid att hitta ljudet från hjärtat, men att vi inte skulle bli oroliga. Men efter att hon hade försökt, men inte lyckats lokalisera hjärtat, så gick hon för att hämta en läkare för att göra ett ultraljud istället.

Läkaren kommer in och säger att hon kommer titta ett tag med ultraljudet, och att hon då kommer vara tyst hela tiden, så att vi inte skulle bli oroliga över tystnaden. Efter något som kändes som en evighet så tittar hon upp från skärmen och säger orden som man aldrig trodde att man skulle få höra med 6 dagar kvar till BF. ”Jag är hemskt ledsen, men det finns inget hjärtljud. Eran bebis lever tyvärr inte längre.”

Vad hände efter det?

– Då brast det totalt, det var så himla overkligt. Vi fick komma till ett annat större rum där vi skulle få smälta det hela och vi ringde de värsta samtalen man kan ringa. Jocke ringde sin mamma. Jag ringde min mamma och min kompis Katja som i sin tur fick ringa alla våra vänner. Min bror kom direkt till sjukhuset för att stötta oss. Vi fick medicin som skulle sätta igång värkarna och personalen förklarade att det bästa för oss var att få föda Edith naturligt. Den första reaktionen var: ”Ska man gå igenom all den här smärtan för att sen åka hem tomhänta?!”

Efter några timmar fick Cecilia och Joakim åka hem och vänta på att tabletterna skulle sätta igång värkarna, vilket kunde dröja upp till två dygn. Men för Cecilias kropp gick det fort.

– Mitt i natten hade jag så ont av värkarna så vi packade bb-väskan som vi inte hunnit göra tidigare. Vi valde ut kläder som hon skulle ha på sig, så overkligt. Hon fick ljusa kläder vilket är väldigt otippat för mig som är väldigt färgglad av mig, men det kändes bara helt rätt.

Hur var förlossningen?

– Jag vet inte riktigt varför men jag var väldigt pepp och glad under förlossningen, prövade allt som gick att prövas. Vi ville verkligen göra den här förlossningen till en positiv upplevelse, allt för Ediths skull. Barnmorskorna va så himla bra och snälla och tog så bra hand om oss. Det va ju inte en lätt förlossning, den var snabb, jag fick hög feber med frossa och Edith kunde ju inte själv hjälpa till så de försökte med sugklocka men det slutade med tång.

Edith föds och är lik sin pappa och mitt i allt det sorgliga så finns också lyckan, berättar Cecilia.

– Hon va så otroligt fin när hon kom upp på mitt bröst och jag tyckte hon va så lik Jocke. Jocke vågade inte titta först, men efter ett par sekunder fick han också se våran fina dotter. Jag va så himla lycklig, känns konstigt men jag va verkligen det, hon va min dotter som jag väntat på så himla länge. Jag vet att barnmorskorna va lite oroliga för att jag inte var mer ledsen. Men i stunden hade vi fått vårt första barn, vår dotter Edith. Denna var nog, av mina tre förlossningar, den bästa av dom. Jocke fick klippa navelsträngen, tvätta henne, sätta på henne sin blöja och klä på henne.

”De pratade med Edith, inte bara om henne”

– Vi fick stanna i samma rum som vi födde Edith, ett lite avskilt rum med egen ingång från innergården. Våra familjer som satt i cafeterian och väntade fick komma in och träffa oss och jag tror inte ens att jag grät då utan kunde bara tänka på hur fin hon var.

Man hoppas innerligt att alla som tvingas uppleva detta får så fin vårdpersonal som vi fick både under förlossning och efter. Alla var så ödmjuka och snälla. De pratade med Edith och inte bara om henne. Vi fick också ha kvar i stort sett samma personal från förlossning till hemgång, vilket var så skönt och tryggt.

Tiden strax efter att Edith fötts, hur var den?

Foto: Privat/Cecilia & Joakim med sin Edith.

– Edith sov i en speciell nedkyld korg. Vi tog massa kort, filmade små filmsnuttar, barnmorskorna fixade hand och fotavtryck både på papper och med gips. För oss var det viktigt att så många som möjligt fick träffa henne, att hon skulle vara verklig för dom och att de skulle minnas henne och inte bara glömmas bort. Vi ville verkligen att hon skulle bli ett ansikte och en person. Allt för Ediths skull. Man ville att Edith skulle få uppleva allt detta, och att det inte bara skulle vara ”någon som dog.”

Vänner och familj kommer för att besöka Cecilia, Joakim och Edith.

– Dagen efter att Edith föddes kom våra kompisar över och vi beställde pizza och allt var väldigt avslappnat. Dom som ville hålla fick hålla henne. Vi hade besök varje dag och vi är så tacksamma över våra fina vänner som ville komma och träffa henne. Vi gick ut på Facebook och Instagram med att vår dotter kommit men att hennes hjärta tyvärr stannat dagen innan hon kom. Vi fick otroligt stöd där av våra vänner och bekanta.

Ni hade en namngivningsceremoni innan hemgång, vill ni berätta om den?

– Vi fick träffa en fantastisk präst och vi bestämde att vi ville ha en namngivelseceremoni på fredagen och att vi efter det skulle åka hem. Vi fick stanna så länge vi ville, men det kändes rätt för Ediths skull, att efter namngivelsecermonin få låta henne påbörja sin sista vila. Det skulle vara ett fint avslut, annars skulle vi inte kunnat lämna henne.

Namngivelseceremonin var jättefin och alla tände ljus för vår Edith. Vi fick en jättefin ljuslykta som min kompis dotter gjort och den tänder vi än idag all vår vakna tid när vi är hemma. För oss är ljuset i den lyktan Edith. Namngivelsecermonin var dagen innan julafton och vi är återigen så tacksamma att folk tog sig tid att komma. Efter namngivelseceremoni gick vi tillbaka till vårat rum där vi packade ihop våra saker och sa hej då. Med stöd av våra familjer, lämnade vi sjukhuset och gick hem. Samtidigt som vi gick hem ringde kyrkklockorna i Flemingsberg för vår Edith.

Första tiden hemma, hur var den för er?

Foto: Privat, Ediths begravning

– Dagen efter, på julafton, var det Ediths dag för beräknad förlossning, men istället för bebisgos var vi nu helt ensamma i en lägenhet som var förberedd för en ny familjemedlem. Julen firades tillslut hos min bror med familj då vi inte ville vara ensamma. Tiden efter var vi mest hemma, kollade serier m.m. Vi båda var sjukskrivna en månad.

Vi planerade en begravning istället för dop och får frågan: ”När ni dör vill ni kremeras eller ligga i kista?” Det var så sjukt. Vi fick komma till kyrkogården och bestämma hennes viloplats och vi var överens om en jättefin plats under ett träd, 100 meter från min mormor och morfars grav. Jag kommer ihåg att jag bara ville att tiden skulle gå, att jag ville till en tid då det skulle kännas lite bättre.

Andra änglamammor hör av sig och en vänskap växer fram i all sorg.

– Några veckor efter Edith kom, får jag kontakt via Instagram och hashtaggen #änglabarn med en annan änglamamma som förlorat sin son Stellan två veckor efter oss. Denna vänskap som kommer växa fram under de närmsta månaderna betyder så mycket för mig, jag hade aldrig klarat mig utan Anna.

Det var många änglamammor som hörde av sig och det kändes tryggt men även så sorgligt att det ändå är så vanligt som det är att förlora ett barn i magen. Vi är många som stöttat varandra under dessa år, både under sorgperioden men även med livet efter som syskon och annat.

Hur gick tankarna om att bli gravida igen?

– Vi ville bli gravida igen så fort som möjligt men i början av graviditeten med Edith fick jag reda på att jag hade cellförändringar och eftersom man inte gör något åt det under en graviditet så skulle man göra det efter att Edith kommit. Dock fick jag vänta till juni på grund av min operation så vi fick snällt vänta.

När ni blev gravida, hur kändes det då och hur var graviditeten med Ediths lillasyster?

– Vi hade turen att bli gravida på en gång efter operationen och det är jag så otroligt tacksam över, jag vet hur kämpigt det kan vara att bli gravid. Vi vågade nog inte riktigt tro på det så vi tog en dag i taget. Det var i stort sett 9 månader av oro och ångest. Men vi var flera änglamammor som varit gravida samtidigt och jag hade ett otroligt stöd bland mina vänner men nog allra mest från min vän Anna, just för att hon varit med om samma som oss. Hon väntade även deras andra barn Birgit samtidigt som vi väntade vår Cleo, så vi följde varandra i vår oro, sorg och glädje.

Graviditeten i sig var nog helt normal, samma besvär med foglossning som förra gången så jag vart sjukskriven i vecka 24 på grund av det och men också på grund av all oro. Jag gick även och pratade med en fantastisk kurator som också va ett väldigt stort stöd i all oro och sorg.

Hur var tiden efter att Cleo föddes?

Foto: Privat/Cecilia & Joakim

– Cleos förlossning var ganska traumatisk för oss, vi blev igångsatta och det hela gick väldigt fort även denna gången så Cleo vart väldigt påverkad och även hon fick komma ut med hjälp av sugklocka. Cleo var väldigt medtagen och fick tillbringa några timmar på Neo med Jocke. Själv låg jag kvar och kände att jag fick noll information hur hon mådde och tänkte att nu är det kört, vi kommer inte komma hem med en bebis den här gången heller. Men efter några timmar kom de tillbaka då hon mådde bra och vi blev flyttade till avdelningen, där vi sen stannade i sex dagar då Cleo hade gulsot och vi inte riktigt vågade åka hem. Man var ju ganska livrädd. Jocke var hemma med oss en månad och det kan jag verkligen rekommendera, iallafall med första barnet.

Kan ni inte berätta lite om hur tankarna gick inför en tredje graviditet?

– Vi var säkra på att vi ville ha ett tredje barn, det va viktigt för oss att Cleo skulle ha ett levande syskon. Lillebror Otis va en överraskning kan man säga, men en väldigt efterlängtad sådan.

Hur kändes tiden efter att lillebror kom till världen?

– Jag som person är väldigt orolig av mig och tror alltid det värsta, det har nog blivit värre efter att Otis kommit. Nu är vi klara med barn och för mig kommer då oron, tänk om det händer något. Jag har haft svårt med amningen med båda men med Otis gick det så långt att han blev undernärd/uttorkad och en dag när jag skulle ge han bröstmjölk med kopp så fick jag ingen riktigt kontakt så det blev till att åka in med ambulans. I kaoset bestämdes det att Jocke skulle med och jag skulle stanna hemma med Cleo. När jag skulle säga hej då till honom va jag så otroligt orolig att han inte skulle komma hem igen. Men det gjorde han och idag är han en bastant gosse på 7 månader.

Vill ni dela med er om hur ert liv ser ut idag?

– Edith är alltid med oss. Vi pratar mycket om Edith med Cleo och kommer göra samma med Otis. När Cleo pratar om vår familj så nämner hon alltid Edith och det är vi så glada över, för hon är verkligen en del av vår familj. Tar vi familjebilder kan jag ibland rita dit Edith som en ängel. Varje år när Edith fyller år så firar vi hennes födelsedag med att hela familjen åker till hennes grav och sedan firar vi henne hemma med marängsviss.

Foto: Privat/Cecilia & Joakim

”Vi har varit med om det värsta som kan hända”

– Jag mår ok idag, fyra år senare, men det är inte alltid lätt. Det kommer dagar då det är svårare att hålla tårarna borta och det finns dagar då man tänker på henne med ett leende på läpparna. Det finns mycket oro, oro som jag tror blivit värre på grund av det vi varit med om. Vi har ju varit med om en av de värsta som kan hända, att förlora ett barn. Jocke har fått någon typ av stark dödsångest men som blivit bättre, men långt ifrån bra, berättar Cecilia.

Finns det några råd eller tips som ni vill dela med er av till andra familjer vars barn föds stilla som Edith?

Ta mycket kort

– Ta mycket kort, och mera kort och sen ännu mera kort. För oavsett hur mycket kort som tas, kommer det alltid vara för lite. Vi tyckte att vi tog mycket kort, men idag hade man velat ha ännu mer. För man ska ändå försöka komprimera ett helt liv till, som för oss, på fyra dagar.

Håll ert barn så mycket ni bara kan

– Ta den tid ni behöver. För oss var det viktigt att så många som möjligt fick träffade henne och vi är så otroligt tacksamma att det va så många som kom och besökte oss på sjukhuset och på hennes namngivning. Det finns inget som är rätt eller fel, gör allt som känns bra för erat barn.

Skaffa något som kan symbolisera erat barn när ni är hemma

– Vi har haft otroligt jobbigt, för man kan inte vara vid graven tillräckligt, hur man än gör. Så för oss har ljuslyktan från ceremonin alltid varit Edith, så när hon är tänd så är hon med oss. Hon är vid graven bara när vi är där.

Slutna grupper på Facebook

– Tips är både spädbarnsfonden och änglamammor på Facebook. Men även hashtaggen #änglabarn på Instagram, där man också kan få kontakt med andra som förlorat barn.

Tack för att ni ville medverka och berätta er historia. Har ni några sista ord som ni vill avsluta med?

– Vi vill tacka alla som var med oss i detta, Vänner och familj, både som var där på sjukhuset, på begravningen, som satt hemma, som hört av sig på Facebook och Instagram. Man blir väldigt ödmjuk i stunder som denna och man minns all värme.

Sen framförallt all Vårdpersonal, barnmorskor, läkare, prästen, kuratorerna. Utan de hade det inte blivit så bra som det ändå blev. Vi hoppas verkligen att andra som upplever samma sak, har den stöttningen från vården och andra som vi fått. Man ska inte få föda sitt barn stilla, och känna att man är i vägen eller att någon tycker att man är konstig. Det ska få kännas som den finaste stunden i ens liv, även fast det är exakt tvärtom.

Tack Cecilia och Joakim för att ni ville dela med er av er historia och av er fina familj. Vi rundar av med en bild på Edith Joakimsdotter Bonde och önskar er all lycka i framtiden.