Sofias tvillingar fick olika födelsedagar: ”Tiden tickade iväg”

I LOPPIS artikelserie “Min förlossningsberättelse” berättar Sofia om tvillingförlossningen som blev lite annorlunda då brorsan prompt ville få en egen födelsedag…

Det var den 25 december 2017 och det var dags att bli igångsatt efter en lång och tung tvillinggraviditet. Jag var i v. 37+2 och skulle egentligen blivit igångsatt redan den 23 december, men dom frågade om vi ville fira jul hemma med våran son och det ville vi ju såklart.

Vi kom in till förlossningen vid 8 tiden på morgonen och jag fick göra en undersökning där dom bedömde om jag var mogen för att sättas igång och det var jag, så jag blev inlagd på antenatalen, där jag skulle få vara tills värkarbetet satte igång ordentligt.

Efter lite andra undersökningar bestämdes det att jag skulle sättas igång med hjälp av en ballongkateter och efter en stunds väntan var det dags att sätta in den. Det gick rätt fort men herregud vad ont det gjorde. Jag fick sån ångest över att det gjorde så ont, jag som snart skulle trycka ut 2 barn borde inte tycka att den där lilla ballongen gjorde så himla ont. Smärtan släppte efter en stund och min man fick i uppdrag att dra i en slang som satt fast i ballongen. Var 30:e minut skulle det dras och efter ca 2 timmar hade ballongen gjort så jag var öppen 4 cm och den trillade ut, nu var jag redo för att ta hål på hinnorna och få värkarbetet att starta. Vi väntade bara på att få komma över till riktiga förlossningen, men där hade det under dagen blivit fullt och eftersom jag inte hade några värkar än så fick vi snällt vänta tills det lugnat ner sig, eftersom det behövs en massa personal när det ska födas tvillingar.

Så kl 14.30 den 26:e blev vi överflyttade till förlossningen, efter en natt med lite sömn och en förmiddag spenderad på toan då igångsättningen med ballongen hade retat igång magen på andra sätt än värkar. Jag fick hälla i mig blåbärssoppa och till slut lugnade magen ner sig lite. 

Foto: Privat/Sofia

”Det var bara att ställa sig upp och försöka dansa”

Klockan 15 tog dom hål på första bebisens hinnor och vattnet forsade ut, och så var det bara att vänta på värkarna. Jag hade en fruktansvärd förlossning med vår första son och hade inte bra minnen från det där värkstimulerande droppet man kan få. Det lyssnade min barnmorska på och hon sa till mig att vi försöker få kroppen att börja arbetet på egen hand, så det var bara att ställa sig upp och försöka dansa och röra igång värk arbetet. Efter en timme började värkarna komma med jämna mellanrum och med en bra styrka, så här behövdes inget dropp. Jag började andas lustgas så fort jag började känna av det onda. Jag klarade mig fint på bara den, i  2 timmar ungefär, då började värkarna komma väldigt tätt och de höll i sig länge, så då bad jag om att få epidural. Detta var runt klockan 18 och vid 19-tiden fick jag äntligen min epidural, den tog absolut inte bort allt det onda, men den allra värsta toppen på värken försvann och nu hann jag återhämta mig lite mellan dom täta värkarna. Vid 21-tiden var det dags för personalbyte och nya barnmorskan kom in för att undersöka mig. Här var jag livrädd att det skulle bli som med första barnet, att jag inte öppnats någonting av mig själv och få lov att bli satt på värkstimulerande dropp i alla fall. Men när hon är klar med undersökningen ger hon mig bara ett stort leende och säger att jag är öppen 9 cm redan! 

9 cm och jag gråter av glädje. ”Det kanske blir bebisar innan klockan slår midnatt”, säger barnmorskan.

Foto: Privat/Sofia

”Han trycker tydligen ut sin arm och vinkar lite åt barnmorskan”

Vid klockan 23 börjar jag känna att det är dags att krysta, jag ligger på rygg i gynställning och efter fyra eller fem krystvärkar verkligen ploppar hon ut mellan två värkar kl 23.20. Ingen var beredd alls men barnmorskan fångar henne i luften och jag får upp henne på mitt bröst. Äntligen får jag se henne, min dotter. Efter några minuters mys får hon lägga sig på sin pappas bröst då dom vill försöka ha lite koll på bebis nummer två. De kör med ultraljud på magen och försöker få honom att inte snurra runt alldeles för mycket där inne, jag har inga värkar alls och känner mest att jag vill att det ska vara klart nu. Tiden tickar iväg och när klockan närmar sig 00.00 har jag fortfarande inga värkar och dom bestämmer sig för att det får bli lite dropp i alla fall och det sätter fart på värkarna igen, men han vill ändå inte komma ut.

De försöker putta och trycka på magen så han ska hamna rätt i kanalen och det gör han tillslut, men med ansiktet kommer åt fel håll och han trycker tydligen ut sin arm och vinkar lite åt barnmorskan. Här säger dom till mig att dom måste putta tillbaka armen och vrida ansiktet rätt. En läkare trycker in sin hand där nere och säger att ”funkar inte det här nu så blir det snitt”. Smärtan när hon vrider runt honom är fruktansvärd och jag bara vrålar rakt ut, men hon lyckas och på nästa värk föds han, 00.18, våran fina son, som inte ville dela födelsedag med sin tvillingsyster. Han är medtagen och tas ut för undersökning, och får lite hjälp med andningen en stund innan han får komma upp på mitt bröst.

Känslan av att ligga där med två små bebisar på sitt bröst var helt fantastiskt, att föda barn är det coolaste som finns!

Det här var min förlossningsberättelse,

Sofia Nissa.

Vill du berätta om din förlossning? Läs mer här!