Krönika: ”Låt dem inte skrämma dig till ett kejsarsnitt”

Kejsarsnitt

Jag blir provocerad när kvinnor uttrycker att de vill förlösas med kejsarsnitt. Så var det innan jag själv genomgick ett kejsarsnitt – och ännu mer efteråt. 

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte LOPPI:s. Glöm inte att det alltid är upp till var och en att välja vad som är bäst för sin kropp.

TILLÄGG:

Tack för alla era kommentarer på min krönika!
Det känns viktigt för mig att förtydliga att jag verkligen inte dömer någon individ för viljan att förlösas med kejsarsnitt. Det är på populationsnivå jag vill lyfta och problematisera den ökande kejsarsnittstrenden på kvinnans egen begäran.

Jag delar mina egna förlossningsberättelser för att presentera ett annat vittnesmål än de jag i texten refererar till som vanligt förekommande i olika gravidgrupper och på forum där jag befunnit mig från 2015. Jag påstår på inget sätt att min erfarenhet gäller för alla.

För mig har det varit självklart att professionen ska få göra bedömningarna. Anses en vaginal förlossning vara det bästa för mamma och barn så tycker jag att man ska försöka föda så, och ta emot den hjälp som finns för att överkomma förlossningsrädsla. I de fall det ändå inte går att hantera rädslan (jag pratar endast om kejsarsnitt pga förlossningsrädsla nu) så kanske kejsarsnitt kan vara ett alternativ, som sista utvägen – anser jag.

Kanske måste man väga ”jag vill bestämma över min egen kropp” både mot vad som är bäst för barnet och vad den opererande kirurgen behöver ta på sitt ansvar. Det är väldigt sällan vi ”beställer” en operation som inte överensstämmer med vad kirurgen tycker är den bästa behandlingen, i andra fall.

Det har efterfrågats källa till mitt påstående att det generellt finns fler risker för både mamma och barn vid ett kejsarsnitt när inte medicinska anledningar föreligger, på både kort och lång sikt. Mina källor är förlossningsöverläkare och forskare på Karolinska Universitetssjukhuset, experter på socialstyrelsen samt de riktlinjer som finns framtagna, som du kan läsa här: https://loppi.se/wp-content/uploads/2021/03/nationella-indikationer-kejsarsnitt-moderns-onskan.pdf

Min text har självklart faktagranskats innan den publicerats. Med det sagt så är det inte heller en granskande artikel eller vetenskaplig text, utan en krönika baserad på mina erfarenheter, iakttagelser och upplevelser. Det är okej att vi tycker olika, men låt oss respektera varandra! / Sofie

Varför envisas en del kvinnor med att skrämma upp förstföderskor med skräckhistorier om vaginala förlossningar? Vad vinner de på att plädera kejsarsnitt som ett ”mer skonsamt alternativ”? Varför är det så fruktansvärt läskigt för en del människor att visualisera en födsel ”där nerifrån”?

Jag skulle vilja utmana kesjarsnittkvinnorna att tänka om, för en stund. För jag delar faktiskt inte åsikten att det är varje kvinnas rättighet att kunna välja kejsarsnitt. Och jag ska förklara varför.

Får det att låta som att kejsarsnitt är en genväg

De provocerar mig. De som har bestämda uppfattningar om riskerna med vaginala förlossningar – men inte alls verkar pålästa om vad ett kejsarsnitt egentligen innebär och vilka risker det medför. De som bara verkar ha valt att se kejsarsnitt som ”the easy way out”, en genväg som är varje kvinnas rättighet att välja. De som skrämmer upp varandra och hejar på den som ska gråta ut hos barnmorskan och tjata till sig ett kejsarsnitt.

Jag är en person som väldigt sällan stör mig på hur andra människor väljer att leva sina liv. Jag tänker att det som är bäst för mig kanske inte alltid är det bästa för alla. Det är ett medvetet förhållningssätt att alltid påminna mig om att jag faktiskt inte har en aning om hur det är att gå i någon annans skor. Men när någon vill bli förlöst med kejsarsnitt “bara för att”, då triggar det mig.

Tjejer peppar varandra till potentiellt skadliga beslut

Under mina graviditeter har jag varit medlem i otaliga gravidgrupper på Facebook och följt lika många forumtrådar. Det är skrämmande vanligt med inlägg som: ”Okej tjejer, peppa mig nu, jag MÅSTE få ett kejsarsnitt beviljat, vad ska jag säga för att lyckas?”. De gravida eldar på varandra och utbyter skräckhistorier om barnafödandet. De instruerar varann att falla i gråt på mödravårdscentralen och jag har flera gånger läst uppmaningar från medsystrar att fejka eller framkalla panikångestattacker. De målar upp förlossningen som något som nästan garanterat ger skador för livet och traumatiserande men. De hävdar sin rättighet till kejsarsnitt.

För mig är det obegripligt och idiotiskt. Jag kan inte förstå resonemanget. Visst är det helt fantastiskt att kejsarsnitt finns. Min äldsta son riskerade att inte födas helt frisk om vi inte hade fått ett planerat kejsarsnitt dagen innan beräknad födsel. Så givetvis är jag oändligt tacksam att det är ett alternativ. Men om det inte finns medicinska skäl så tycker jag faktiskt att det är egoistiskt att aktivt välja kejsarsnitt, eftersom det inte är det bästa för barnet och dessutom belastar en redan överbelastad förlossningsvård.

Hantera din förlossningsrädsla – istället för att fly den

För mig säger det ständigt ökande kejsarsnittstalet någonting om en djupare problematik. Varför är vi så rädda? Rädda för smärta, rädda för att inte ha kontroll, rädda för ovisshet.

Visst, förlamande förlossningsrädsla är vanligt, som det verkar. Men är lösningen verkligen att förlösas med kejsarsnitt? Finns det inte andra bättre sätt att hantera fobier, än att söka genvägar runt dem? Forumkvinnorna verkar sällan ha gjort de idoga försök med terapi som för mig hade varit en självklarhet innan tanken på kejsarsnitt ens varit aktuell.

Ja, det låter hårt, och man kan avfärda mina åsikter med att jag ”inte fattar hur det känns”, men jag tycker faktiskt att man har ett ansvar att ta hand om sina hjärnspöken. Det är känt och flitigt forskat på att det är bättre för både mamma och barn om barnet föds vaginalt. Att trots den vetskapen vilja förlösas med kejsarsnitt, för att slippa utsätta sig för något man inte vet hur det är, tycker jag är riktigt problematiskt faktiskt.

Brist på förtroende skapar skrämselpropaganda

Jag tycker att det känns som det ligger något djupt skevt bakom den här – som jag anser – den utbredda trenden att vilja förlösas med kejsarsnitt. Delvis tänker jag att det har med sjukvården och vårt förtroende för den att göra. Många kvinnor verkar skrämma upp sig själva (och varandra) med bilden av att de inte kommer att få den hjälp de behöver under sin förlossning. Det pratas i gravidgrupperna och forumtrådarna om den skräckinjagande förlossningssituationen där man är utelämnad till en dödlig smärta, har tappat all kontroll, på ett sätt som ingen kan föreställa sig. Dessutom får man varken plats på förlossningen eller hjälp av någon barnmorska. Vi måste sluta sprida sådan skrämselpropaganda!

Kejsarsnitt knappast en förlossning på silverfat

En av de saker som provocerar mig med kejsarsnittivrarna är tron att det ska vara en lätt och smidig genväg. En förlossning serverad på silverfat och utan ansträngning. Min egen upplevelse är tvärt om.

Mitt första barn förlöstes med kejsarsnitt. Snittet var planerat, men av medicinska skäl. Objektivt sett gick det hur bra som helst. Inga komplikationer, lugnt och fint. Min son kom ut frisk.

Tyvärr hade han problem med andningen, vilket är väldigt vanligt efter ett snitt, då fostervattnet i lungorna inte trycks ut som det gör vid en vaginal förlossning. Amningen krånglade också, vilket även det är vanligt efter kejsarsnitt. Men den kom ju igång sedan, så allt var frid och fröjd. Jag kände mig dock oerhört handikappad efteråt. Kunde inte ta mig upp ur sängen själv på flera dygn, fick ha en kateter för att tömma blåsan och hade aldrig kunnat ta hand om mitt barn själv första tiden. Jag var alldeles groggy de första dygnen, av de smärtstillande mediciner jag var tvungen att ta. Så mina minnen av första dagarna med sonen är grumliga, vilket jag sörjer. Dessutom läkte mina magmuskler aldrig ihop ordentligt, något som jag lider av än idag – i form av dålig bålstabilitet, putmage och ryggproblem. Troligen kommer jag att behöva operera detta, men det är en dyr operation som jag får bekosta själv i så fall, trots att det konstaterats att det är p.g.a kejsarsnittet.

Snittet medförde värre smärta

Jag hade ont också. Fruktansvärt ont. Av förklarliga skäl – man skär ju faktiskt upp livmodern. Kejsarsnittssmärtan var mycket värre än smärtan av att föda vaginalt (som jag fått uppleva två gånger sedan dess). Det tycker jag att man pratar alldeles för lite om. Jag tycker det är skevt att tro att ett kejsarsnitt på något sätt är skonsamt.

Det finns det inga garantier för, vill jag hävda.

I mitt fall var smärtan av snittet en skarp nervsmärta som gjorde att jag frös till is, stannade i steget och inte kunde röra mig – under lång tid efteråt. Jag upplevde en känsla av att vara ”trasig”. Ständigt rädd att ärret skulle spricka upp (vilket det också gjorde några veckor efter födseln, när jag gjorde en snabb obetänksam men ”helt vanlig” rörelse).

Kroppens kapacitet att föda är imponerande

Mina två vaginala förlossningar var det häftigaste jag upplevt. Helt fantastiskt var det. Jag skulle kunna göra om det en gång i veckan. Den otroliga kraft som finns i kvinnokroppen och hur den jobbar tillsammans med barnet under födseln, är de mest stärkande upplevelser jag haft i mitt liv. Dessa födslar har i grunden gynnat min relation till kroppen på ett sätt som jag verkligen önskar att alla skulle få uppleva.  För mig som varit med om båda sätten att få barn på, är det sorgligt att så många verkar tro att ett kejsarsnitt är det bättre alternativet.

Smärtan vid de vaginala förlossningarna var helt borta, som i ett trollslag, i samma ögonblick som mina barn föddes. Den smärtan var inte alls lika skarp och förlamande som snittsmärtan. Den pulserade genom kroppen, nådde sin topp för att klinga av, helt försvinna och ge mig en återhämtande paus innan nästa värk. Den var som en vågrörelse av kraft som gick igenom kroppen och imponerade på mig, mer än den skrämde mig, med sin kapacitet att hjälpa mitt barn att födas.

Direkt efter att jag fick upp mina bebisar på magen efter mina två vaginala förlossningar så kunde jag leva som vanligt. Jag hade inte ont någonstans (trots att jag fött utan bedövning) och jag kunde röra mig lika smidigt som innan jag blev gravid. Så kan det också vara. Ta in det. Tänk på din förlossning som något som kan bli en av de finaste och tryggaste stunderna i ditt liv. Merparten av alla förlossningar är fina, går bra, är harmoniska stunder fulla av kärlek.

Bland individer är de positiva snittupplevelserna många. Givetvis finns det skäl och såklart kan jag föreställa mig och förstå de som av olika anledningar är glada att få sitt kejsarsnitt. Jag menar inte att döma dig för ditt snitt. Men på populationsnivå tycker jag att det är en problematisk trend.

Lyssna inte på krösamajorna som försöker skrämma dig till ett beslut du kanske kommer ångra. Lyssna på din kropp istället!

Skriven av: Sofie Tallberg

Foto: Privat / Shutterstock (Vadi Fuoco)

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte LOPPI:s. Glöm inte att det alltid är upp till var och en att välja vad som är bäst för sin kropp.

Läs också:

Förlossningsrädsla – vad är det och så hanterar du den

Barnmorskan förklarar: Föda med kejsarsnitt – så går det till 

”Paprikan och Bragokexen kommer att bli kvar på förlossningen”

 


35 kommentarer

  1. Eja skriver:

    Du har all rätt till din upplevelse. Det är fantastiskt att du fått två fina vaginala förlossningar, och supertrist att du fått uppleva komplikationer av kejsarsnittet.
    Samma upplevelse du hade av ditt snitt, att inte kunna resa sig ur sängen på några dagar, får andra uppleva vid vaginal förlossning.
    Ingen förlossning är riskfri. Du ger en ”förskönad” bild av en vaginal förlossning. Är det mer rätt än att ge en förskönad bild av ett snitt?
    80% av alla som föder vaginalt får en bristning av grad 2. Alltså skador på muskler. 3% spricker hela vägen.
    50% av alla kvinnor får framfall. Där är personer som fött vaginalt överrepresenterade.

    Ingen förlossning är en lätt utväg. Ingen som får ett beviljat snitt av humanitära skäl får det utan att vara medveten om riskerna. Riskerna gällande snitt överdrivs när informationen ges till den som önskar snitt. Man separerar Inte statistiken för planerade och akuta snitt vilket gör att planerade snitt ser värre ut än vad de är (oavsett så medför naturligtvis ett kejsarsnitt alltid risker).
    Det finns en anledning till att det i dina grupper uppmanas till att gråta och överdriva. För tyvärr är det den vägen man måste gå många gånger. Snitt delas inte ut lättvindigt, och för den som normalt inte agerar sina känslor utåt kan det vara högst relevant att ge uttryck för den panik man känner.

    Jag håller med dig om att terapi vore rimligt. Men det erbjuds inte idag pch peronser med förlossningsrädsla får oftast ingen hjälp före vecka 32. Inte särskilt lång tid för att hinna bearbeta sina känslor.

    Skall de som varit med om hemska förlossningar tystas? På samma sätt som du naturligtvis skall dela med dig av din upplevelse har de med hemska upplevelser rätt att dela sina.
    Inget förlossningssätt är riskfritt. Risker vid vaginal förlossning talas förhållandevis lite om.
    Alla skall ha rätt att välja vilka risker de är beredda att ta utifrån fakta. Något man inte får möjlighet till när statisk gällande risker med vaginal förlossning gärna mörkas.
    Visste du att grad 2 skador inte haft en diagnoskod och alltså inte förts statiskt över förens för 1 år sedan? Att eftervården för dem som får skador är kass?

    Och innan argumentet kommer om att kejsarsnitt är dyrt… på riksnivå är ett kejsarsnitt 5 kronor dyrare än vaginal förlossning.

    Med det sagt. Jag upplevde själv en traumatisk förlossning med grad 4 bristning som följd. För MIG är riskerna med ett kejsarsnitt mer skrämmande än att föda vaginalt och riskera samma skada en gång till. Men jag väljer att respektera dem som inte är villiga att ta den risken.

    Och justdet. Majoriteten av de som beviljas snitt av humanitära skäl är kvinnor med traumatiska upplevelser sedan tidigare förlossning. Att diskutera förstföderskor är därför knappast ens relevant.
    Hur skulle du känna om du blev tvingad till snitt bara för att någon anser att det är mer naturligt och mindre riskfyllt? När du har din tråkiga upplevelse av snitt sedan innan? Jag misstänker att du då hade kämpat för att få föda vaginalt, precis som de som vill ha snitt får kämpa för det.

  2. Jessica skriver:

    Visst kan en vaginal förlossning vara fin. Gå enkelt och smidigt.
    Men de skador som MÅNGA kvinnor drabbas av och som alltför ofta inte ens upptäcks kan leda fram till livslång skada.
    Att avskriva alla förlossningsrädda som okunniga och felinformerade är verkligen att bagatellisera det som idag pågår på förlossningar över hela Sverige idag, för kvinnor tvingas till att fullfölja förlossningen till varje pris.

    För mig, som till skillnad från dig födde mitt första barn vaginalt, ledde det valet fram till söndertrasade muskler bäckenbotten och flertalet bristningar i flera lager i underlivet. Av dessa dudes de ytliga, synliga skadorna. Allt sades se bra ut. #detserfintut
    Men allt var inte bra. Eller fint. Eller helt. Faktum är att alla muskelskador missades på plats av ett flertal läkare och barnmorskor. Det tog mig 3,5 år av envist kämpande och stridande för att äntligen få träffa en läkare som rätt kunde bedöma mina skador. Inte förrän 5 år efter min förlossning fick jag opereras. De muskelfästen som kunde repareras syddes åter igen, denna gång på rätt sätt.
    Jag skriver de som kunde repareras, för… tyvärr slets muskler sönder under förlossningen som man inte kan laga så här många år efteråt. Jag saknar idag alltså stöd i min bäckenbotten, stöd som SKA finnas där för att hålla uppe och inne kroppens organ. Detta är nästan lika med ett garanterat framfall i framtiden.

    Detta är vad jag måste leva med. Smärtan i ländryggen ska vi inte tala om. Eller den i underlivet. Eller instabiliteten i bäckenet och vidare bålen.

    Visst kan en vaginal förlossning vara en fin upplevelse. Och visst kan det gå bra. Jag önskar att jag fått följa alla mina barn vaginalt och inte genom ks. Den möjligheten togs ifrån mig, efter ett antal felaktiga beslut som fattades under min första förlossning.

    Men det är lika viktigt att upplysa gravida kvinnor vilka risker de tar om de väljer att genomgå en vaginal förlossning. Vi har rätt att veta vad det ät vi väljer i mellan. Det är våra kroppar – och resten av vårt liv som står på spel.

  3. Lena skriver:

    Du pratar endast om förstföderskor. Majoriteten av de som önskar kejsarsnitt har en vaginal förlossning i bagaget och är därmed omföderskor som har blivit svikna av förlossningsvården och fått trauma. En mycket mindre del av de som önskar snitt är förstföderskor.

  4. Hannar skriver:

    Men vad är det för fel på kvinnor som ständigt ska ifrågasätta andra kvinnors val . Är så trött på det . Vi kvinnor är våra egna största fiender många gånger o det gör mig så trött . Jag har såklart personliga åsikter om vaginala förlossningar , hemma förlossningar , amning vs. inte amning . MEN jag har lärt mig att varje individ står sig själv närmast , min åsikt o upplevelse är inte din . Nej blir fasen ledsen att vi kvinnor behandlar varann såhär ! Du borde faktiskt skämmas som kvinna att uttrycka dig så om andra kvinnor o deras önskemål .

  5. Anna skriver:

    Hej. Det är väldigt många faktafel i texten. Det blir ju lätt så när det endast är åsikter man häver ur sig.
    Hur som helst så är det felaktigt att barnmorskemottagningen beslutar om kejsarsnitt. Man behöver alltså inte gråta för barnmorskan. Barnmorskan ska skriva en remiss till läkare som beslutar om snitt. Om barnmorskan inte vill det kan man självremittera sig till samtal med läkare för att få ett sådant beslut. Så troligen har du hittat på att tjejer gråter och låtsas få panikångestattacker.

    Det är ju synd att dina magmuskler inte gick tillbaka. Kan dock informera att magmuskeldelningen berodde på graviditeten och inte på ditt kejsarsnitt. Det är namnligan inte så att man skär i magmusklerna när man snittas.

    Utöver det förstår jag inte vad som provocerar dig gällande min önskan om att förlösas med snitt? Ett planerat snitt kostar namnligan inte mer än en genomsnittlig vaginal förlossning med tillhörande åtgärder för uppstådds förlossningsskador.

    De största riskerna med ett kejsarsnitt är risken för infektion hos modern. Att barnet behöver hjälp med andningen är inte helt ovanligt vid vaginal förlossning heller. Det finns väldigt bra statistik att tillgå hos socialstyrelsen.

    För mig var snittet fantastiskt. Sluta vara så bitter och försök att glädjas åt att kvinnor som får sina kejsarsnitt beviljade också får glädjas åt sin förlossning.

  6. Bloo skriver:

    Usch, vilken vidrig kvinnosyn. Varför bryr du dig så mycket om hur jag vill föda mina barn? Dessutom skriver du en massa faktafel. Kejsarsnitt är säkrare för barnet än en vaginal förlossning och ungefär lika (o)säkert för mamman. Att merparten av alla (vaginala) förlossningar är fina och går bra är också fel, det är bara mellan 1/3 och 1/2 som är såna. Resten slutar med akut kejsarsnitt, sugklocka/tång, levator- och/eller analsfinkterskador. Så sluta sprida kvinnohat och visa stöd för att varje kvinna ska kunna välja själv vilka risker hon vill ta istället. Ingen förlossning är nämligen riskfri.

    1. LOPPI skriver:

      Tack för din kommentar! Vi förstår att krönikan väcker känslor men är tydliga med att texten är skribentens egna åsikter. Alla har rätt att tycka vad de vill och vi har full förståelse för att du, och många andra, inte håller med. /LOPPI

  7. Felixia skriver:

    Vilkenotroligtochnedvärderandetext?

  8. Camilla skriver:

    Låter inte speciellt troligt att föda två barn vaginalt utan så mycket som en spricka. Känns inte som en speciellt verklighetstrogen beskrivning av varken vaginal förlossning eller kejsarsnitt inte om man jämför med sina egna och närståendes erfarenheter. Tycker man istället borde vara lite mer sparsam i sin kritik mot andras beslut och behov, då ens egna upplevelser är högst individuella och man riskerar att framstå som både självgod och stötande.

  9. Jessica Palmgren skriver:

    Tycker att Loppi borde granska sina krönikörers alster bättre än så här. Länge sedan jag läst något som både innehåller faktafel såväl som förakt och bristande empati. Känns rent ut sagt sunkigt att 2021 inte stötta andra kvinnor oavsett förlossningssätt och dessutom kränka dem för att sedan urskulda sig med att ”inte alla kvinnor”…
    Krönikören borde kanske istället lägga sitt fokus och reflektera på just varför förlossningsvården är överbelastad. Och det är INTE pga kejsarsnitt utan bristande resurser i form av undermålig bemanning/personalbrist, lokalbrist, tid och pengar. Detta är tyvärr inget högprioriterat område inom vården idag. Tror mer på att ökade resurser skulle ge många kvinnor en ökad känsla av trygghet oavsett ks eller vf och bespara, inte bara pengar i form av efterföljande vårdskadebehandlingar i samband med förlossning, utan fysiskt och psykiskt lidande med många negativa följder på flera plan. Behöver man ens nämna den otroligt ansträngda arbetsmiljön som personal på förlossning och bb har och att många lämnar yrket till följd av detta?!
    Vare sig patientsäkert eller en hälsosam arbetsmiljö. Att skamma kvinnor oavsett löser definitivt inte någon vårdkris eller ger annorlunda statistik på antalet ks, riskfaktorer ks vs vf etc etc. Så sorgligt att kvinnor idag uppenbarligen kan irritera sig så oerhört och samtidigt vara så dåligt pålästa och känslostyrda och samtidigt tycka att det ger dem rätt att uttrycka sig negativt om andras upplevelser. Och att dem ges möjlighet till detta på Loppi.
    Ps. Har själv genomgått både vf och ks.

    1. LOPPI skriver:

      Tack för din kommentar! Krönikan väcker starka känslor hos många och vi är tydliga med att texten är skribentens egna åsikter. Alla har rätt till sin åsikt – och vi har full förståelse för att du, och många andra, inte håller med om vad som står här. Vi är öppna för egna bidrag om man skulle vilja dela med sig av dem. /LOPPI

  10. Camilla Valldal skriver:

    Låter inte speciellt troligt att föda två barn vaginalt utan så mycket som en spricka. Känns inte som en speciellt verklighetstrogen beskrivning av varken vaginal förlossning eller kejsarsnitt inte om man jämför med sina egna och närståendes erfarenheter. Tycker man istället borde vara lite mer sparsam i sin kritik mot andras beslut och behov, då ens egna upplevelser är högst individuella och man riskerar att framstå som både självgod och stötande.

    1. Eja skriver:

      Ja med tanke på att 80% får en skada av grad 2 och 3% (6% hos förstföderskor) så har hon haft en väldig tur som klarat två vaginala utan en skråma. Det kan ju naturligtvis vara så. Men att ge detta som en sann bild av att en vaginal förlossning inte är så farligt blir väldigt skevt

  11. Sandra skriver:

    Grattis till dina underbara vf som du skulle kunna göra en gång i veckan.
    Alla har inte den turen. Jag har också genomgått 2 vf, det var bland det värsta i mitt liv, aldrig mer igen. Speciellt inte när andra sonen höll på att stryka med för att de hela tiden ska testa lite till innan de är för sent.
    Mitt tredje barn kom med kejsarsnitt. Det är absolut inte den lätta vägen. Men därför ska det också vara valbart. För jag tänker aldrig med lägga mitt eller mina barns liv i händerna på den dåliga förlossningsvården vi har här i sverige.
    Jag är nöjd med mina tre barn. Även om mannen tjatar om fler men eftersom jag inte kan garanteras ett snitt till så vill jag inte föda igen. Är det rätt tycker du att folk inte ska föda så många barn man vill utan man ska begränsas på grund av den dåliga förlossningsvården.
    Bara för att dina förlossningar har gått bra så kan man inte dra alla över en kant. Utan man måste tänka att kejsarsnitt är en säker förlossningsmetod i dagens tid, bättre än vaginal om jag får säga de själv då det övervakas mycket mer säkert.
    Allas förlossningar går inte bra och förr dog man i barnsäng. Ska vi gå tillbaka till den tiden tycker du?
    Kejsarsnitt anser jag är en del av framtiden. Och alla som vill ha kejsarsnitt är pålästa om båda förlossningsetten, våga inte påstå annat, för hade du varit påläst så är skadorna hos barnet vid en vf mer allvarliga än vid ett kejsarsnitt.
    Jag förstår inte hur man inte kan försöka se åt andra kvinnors viljan till rättighet av kejsarsnitt.
    Din krönika är trångsynt och egoistisk

  12. Marie skriver:

    Vad tråkigt att höra att din uppfattning är att merparten av de kvinnor som vill ha planerat snitt ser det som en enkel och smärtfri förlossning och att rädslan för att inte få rätt hjälp inom vården skulle vara obefogad. De allra flesta kvinnor som vill föda med snitt vill det antingen på grund av traumatiska upplevelser vid en tidigare vaginal förlossning, eller att man som förstföderska gjort ett påläst, faktabaserat och aktivt val. Jag kan också bekräfta att man inte blir beviljad ett planerat snitt utan medicinsk grund om man inte är extremt påläst och insatt i riskerna med snitt. När jag blev gravid var jag först inställd på vaginal förlossning enbart pga samhällets enorma grupptryck, där jag upplever att endast fördelarna lyfts fram och inte nackdelarna. Jag bestämde mig därför för att läsa på all fakta jag kunde hitta, vilket många av mina vänner som fött vaginalt avrådde mig från med argumentet ”då kommer du aldrig våga föda barn!”. Efter att ha läst på fakta och statistik kring de olika förlossningssätten kom jag fram till att ett planerat snitt kändes absolut säkrast för både barnet och mig, jämfört med worst case scenario i en vaginal förlossning. Tyvärr upplever inte jag att förlossningsvården är så trygg som den borde vara och därför vågade jag inte riskera en vaginal förlossning. Jag förstår ju självklart också att en vaginal förlossning som är komplikationsfri är det bästa för både barn och mamma, men tyvärr finns det inga garantier för att det blir en komplikationsfri vaginal förlossning. Självklart finns det risker och komplikationer med snitt också. Jag jämförde riskerna med vaginalt och snitt och kände att riskerna med snitt kändes mer hanterbara än riskerna med vaginal förlossning. Jag ville heller inte riskera att behöva göra ett akut eller urakut snitt vilket är mer slitsamt både för barnet och kroppen. Skrämselpropagandan du nämner är ju tyvärr riktiga upplevelser inom förlossningsvården i Sverige, inte något påhittat för att skrämma upp födande kvinnor. Det är lika relevant fakta som den positiva statistik som finns. Jag önskar att det kunde sluta vara tabu att prata om att det faktiskt kan vara riskfyllt att föda barn, och jag önskar att alla kvinnor kunde ha rätt till sitt eget val (vilket tyvärr inte är fallet idag). Hoppas att denna kommentar kan bredda din och andras syn på oss som önskar planerat kejsarsnitt.

  13. Maria skriver:

    Vad är det här för obildat försök till en ”krönika”? Herregud, trodde att vi kommit längre än såhär.
    Otroligt provocerande.

  14. Carin Eriksson skriver:

    Finns ingen forskning som stödjer skribentens påståenden. Både vaginala förlossningar och snitt innebär stora trauman på vävnaden, det går inte att säga vad som är bäst för individen utifrån statistik. Låter som att skribenten hade otur vid snittet och skulle ha fått bättre förberedelser och bättre eftervård. Alla kvinnor och barn är värda bra och fina förlossningar som kvinnorna skadefria kan se tillbaka på med glädje. Vissa väljer snitt, om det är provocerande för skribenten kanske hon ska jobba lite med sig själv.

  15. Ida skriver:

    Åh jag blir så glad av att läsa alla kommentarer både på FB och här, då återfick jag hopp om mänskligheten! Denna ”krönika” som många innan mig skrivit är dåligt faktabaserad och ett skämt mot kvinnan. Tycker det är så sorgligt att läsa så nedvärderande om andras val över sin egen kropp och från en annan kvinna… dina försök till att släta över funkar tyvärr inte. Jag som själv genomgått vf med sugklocka som sluta i akutsnitt och nu senast ett planerat snitt blir ledsen över hur andra försöker vrida det till att man flyr från rädslor och vill ha en easy way out. Allt man vill är att föda sitt barn in i livet på det bästa tänkbara sätt för sig själv och sitt barn även om det skiljer sig från hur andra gör det. Det är nog med mum shaming när de kommer till förlossningen, amning, godis, mat och allmän uppfostran! Jag hoppas alla dessa kommentrar får dig att tänka om hur du ser på andra kvinnor och du är tyvärr inte ensam, andra har också alldels för mycket åsikter om andra…

  16. Nina skriver:

    Jag fick göra akutsnitt med min son. Hade en väldigt traumatisk upplevelse och fick höra då att blir det fler barn blir det planerat snitt. Tryggt tyckte jag. När det var dags för barn nr 2 sa läkaren ”så jobbar vi inte här” sen har hon bara försökt få mig att föda som vanligt. Jag vet inte om jag kan det om jag orkar det pga hg. Jag tyckte det var skönt att veta och tryggt att beta att det blir planerat snitt istället för att få det som förra gången men jag fick gå på möten och samtal och allt handlade om att jag inte skulle snittas. Tillslut fick jag ett datum på samma dag som bebis var beräknad ”och bara så du vet om det startar innan då kan vi inte snitta dig och trycka tillbaka barnet bara för att du vill ha ett snitt” fick jag höra i v 36. Kan vi inte snälla ha samtal och prata om en önskad plan så man kan få känna sig trygg! Sen blev jag hemskickad med feber och infektion. Så har bara hemska upplevelser från 2 förlossningar och det blir inte fler! Det vågar jag inte!

  17. Anna Granström skriver:

    För att vara en person som ”inte dömer andra” är det ganska taskig självinsikt då denna krönika är enormt fördömande, för att inte tala om nedvärderande, analyslös, okunnig och verklighetsfrånvänd. Jag fick både blodpropp, livmoderinfektion och den värsta smärta jag upplevt efter vaginal förlossning. Med mera. Kunde inte bära mitt barn på veckor efter. Skulle det innebära att det ger mig rätten att nedvärdera de som föder vaginalt? Är du inte själv som kvinna trött på att höra andra som tror sig veta bäst alltid trycka ned andra kvinnor? Det är en lång process för att få godkänt kejsarsnitt utan medicinska skäl. Ingen som jag pratar med stämmer in i det du skriver. Ingen tror att det är en räkmacka eller fejkar gråt hos en barnmorska. Däremot är det väldigt vanligt att bli bemött precis såsom din attityd är – att man blir taskigt bemött och inte trodd. Då är det en styrka i att bli peppad att våga gråta och våga säga precis som det är. Alla går på samtal innan. Alla blir godkända eller inte av läkare. Alla måste hantera sin förlossningsrädsla och ingen tillåts fly från den innan man får ett eventuellt godkänt kejsarsnitt på humanitära skäl. Jag tycker att du borde skaffa dig basala kunskaper i psykologi innan du uttalar dig, för den här krönikan är mer skadlig än alla eventuella icke-medicinska kejsarsnitt, som beviljas efter gedigna utredningar. Det är oxå förvånande hur Loppi väljer att publicera en så kvinnoföraktande krönika. Jag blir både ledsen, upprörd och äcklad.

  18. Robin skriver:

    En artikel full med bristande på sympati, förutfattade meningar, dömmande, nedlåtenhet.. jag kan fortsätta i en evighet här. Du borde nog ta hand om dina egna hjärnspöken. Har ALDRIG träffat en kvinna som tar lätt på ett kejsarsnitt eller ser det som en lätt väg ut. Men det är väll lätt att trycka ner andra för att höja sig själv

    1. LOPPI skriver:

      Tack för din kommentar! Vi förstår att krönikan väcker känslor men är tydliga med att texten är skribentens egna åsikter. Alla har rätt att tycka vad de vill och vi har full förståelse för att du, och många andra, inte håller med. /LOPPI

  19. Linnea skriver:

    Det värsta jag läst på länge. Otroligt mycket faktafel och allt bygger på okunskap och empatilöshet. Vi kvinnor borde peppa varandra och inte trycka ner varandra. Efter mina två snitt har jag varit uppe och gått samma dag. Jag har varit på långpromenader inom en vecka. Kan kissa normalt och har klarat mig på Alvedon. Tänk vad olika det kan vara. Synd att du hade lång återhämtning efter ditt snitt. Återigen, alla är olika och vi kvinnor ska stötta varandra och inte klampa ner på varandra.

    Besvikelse på Loppi som publicerar en sån här otroligt provocerande och osann ”krönika”.

    1. LOPPI skriver:

      Hej och tack för din kommentar! Vi förstår att krönikan väcker känslor men är tydliga med att texten är skribentens egna åsikter. Vi värnar om rätten att tycka vad man vill och vi har full förståelse för att du, och många andra, inte håller med om skribentens åsikter. /LOPPI

      1. Elin skriver:

        Hej Loppi.
        Har man inte ändå ett visst redaktionellt ansvar? Även om alla är fria att ha en åsikt så uttalar skribenten faktafel som om de vore sanningar. Det innebär att ni bidrar till att sprida falsk information. Oprofessionellt enligt min mening. Och skadligt. Ni borde åtminstone göra en dislsimer i början om att krönikan innehåller faktafel.

  20. Maria skriver:

    Jag blir provocerad av din text. Jag är en av de kvinnorna du skriver om som ”ville ha en lätt utväg”. Precis som flera ovan skrivit är många av de som vill ha kejsarsnitt kvinnor som redan fött barn vaginalt. Alla har inte lätta förlossningar eller föder utan en endaste ”skråma”. Jag hade en lång förlossning med mitt första barn och det slutade i en partiell sfinkterruptur. Det betyder alltså att hela mellangården och en del av analmuskeln spruckit. Efter förlossningen blev det ingen mysig fikabricka för mig utan en väntan på att få komma till operationssalen. När jag väl var där så fick jag ligga i gynställning med benen i vädret. Jag syddes länge och väl med flera personer i salen. Där låg jag nyförlöst, med gråten i halsen och undrade hur illa ställt det var egentligen. Därefter fick jag ligga på uppvaket och vänta på att bedövningen skulle gå ur. Först sent på kvällen fick jag den där efterlängtade fikabrickan, flera timmar efter förlossningen. Veckorna efter förlossningen var otroligt smärtsamma för mig både fysiskt och psykiskt. Jag kunde knappt gå och satt på en kudde. På nätterna kunde jag inte lyfta min son till bröstet utan maken fick hjälpa mig. Allt detta var otroligt traumatiskt för mig och när jag väl var gravid med andra barnet var det helt klart för mig att jag ville föda med kejsarsnitt. Jag resonerade som att jag aldrig i livet ville utsätta min kropp för risken att samma sak skulle hända igen. Min barnmorska på mödravården sa att hon förstod mig till fullo då hon i min journal kunde se att hela mellangården i princip fått återuppbyggas. Ingen kunde heller garantera att jag andra gången inte skulle få en förlossningsskada. Att föda vaginalt skulle alltså vara en stor chansning för mitt underliv! Vid min förlossning blev det aldrig klargjort exakt vad som orsakade min skada. Det var ingen sugklocka inblandad, barnet normalvikt, jag var under 30, ingen övervikt, barnmorskan höll emot mellangården vid krystningen, jag krystade inte forcerat etc. Jag ville inte riskera mitt underliv igen! Det var ingen lätt utväg kan jag lova utan handlade om att värdesätta min kropp.. av två riskabla alternativ var detta bäst för mig!
    Det planerade snittet är bland det bästa som hänt i mitt liv och kändes så bra tror jag för att jag själv kände att detta var till 100% det jag ville med min kropp. Det var naturligtvis inte lätt med kejsarsnitt och jag var till fullo medveten om riskerna. Men jag var ändå beredd att ta dom riskerna istället för risken att vid vaginal förlossning återigen få en förlossningsskada. Läkningen efter snittet var ärligt talat en dans på rosor jämfört med tiden efter min vaginala förlossning! Kommer väl ihåg känslan att jag bara två veckor efter kunde gå en längre promenad! Kunde absolut inte ens gå runt huset efter första barnet under första tiden.Psykiskt mådde jag också mycket bättre och kände hur skönt det var att ha ett sår på magen istället för stygn i underlivet. Har aldrig stött på någon som medvetet skrämt upp förstföderskor och skulle aldrig göra det. Om någon frågar om mina förlossningar berättar jag men inte annars. Jag kan inte heller säga vad som är rätt för en annan kvinna och hennes kropp. Din text är otroligt fördomsfull och jag hoppas min text fick dig att se saker från ett annat perspektiv.

  21. Malin skriver:

    Jag har varit med om en grovt övergrepp som är djupt traumatiserande vilket gör det omöjlig för mig att föda vaginalt. Vore tacksam om andra kvinnor kan sluta döma personer som önskar föda med kejsarsnitt. Tack

  22. Jag skriver:

    Jag blir också väldigt provocerad av din text! Ogillar starkt hur du dels ska bygga din krönika på fakta för att sedan berätta hur det var för dig. Jag har som flera andra upplevt det precis tvärtom! Fött 2 barn vaginalt, det resulterade i en grad 3-bristning och sen en grad 4-bristning. Jag var INTE uppe på benen snabbt efter förlossningarna och har fortfarande 10 år senare besvär. SEN födde jag 2 barn med planerade snitt och visst, jag hade ont efteråt men det går inte att JÄMFÖRA med hur det var efter mina två bristningar.

    Det finns en stark norm att man är stark om man föder vaginalt och gärna som du ”utan bedövning”. Så tänkte jag också och inför min andra förlossning ville jag ”ta revansch” efter min första.

    Jag tror att fler kvinnor skulle föda vaginalt om man visste att förlossningsvården skulle ta hand om en, vara ännu bättre på att laga alla bristningar korrekt, få rätt rehab efter ev förlossningsskada och tas på allvar efteråt och reopereras vid defektläkta skador.

    Jag vill understryka att min andra förlossning var underbar! Men inte till priset av det som kom efteråt. Att föda skulle jag också kunna göra fler gånger om jag var garanterad att inte få stora bristningar och besvär från dessa efteråt.

    Kejsarsnitt eller inte för primärt förlossningsrädda förstföderskor är kanske en annan fråga än de mångfalt fler sekundärt förlossningsrädda omföderskorna. Men vi kan väl SNÄLLA enas om att en kvinnosjukvård med bättre resurser att ta hand om kvinnor både inför, under och efter förlossning skulle skapa bättre förutsättningar för alla?!

  23. Gunilla L skriver:

    Oerhört viktigt inlägg! Många tummar upp<3

  24. P skriver:

    Vad fint att dina vaginala födslar varit något du kan göra en gång i veckan.
    För egen del var min första ”perfekt” enligt journalen. Allt höll sig inom ramarna och ut om en fantastisk liten person.
    Att denna person aldrig kommer att få ett syskon pga min ”perfekta” upplevelse är ju dock en annan story.
    Min kropp jobbade inte med barnet, den jobbade emot. Jag vill gråta varje gång jag tänker på förlossningen och önskar ingen att behöva genomgå något sådant.
    Då har ändå inget traumatiskt skett enligt vården. Tittar jag på min vän som födde några veckor senare och höll på att stryka med så förstår jag att hon skulle få ett snitt beviljat om hon önskade vid eventuellt syskon. Mig skulle de skratta åt, möjligen erbjuda Aurorasamtal… men hur ska samtal förbättra något som var normalt och inte kommer förändras?
    Nej.
    Valfrihet har ett syfte. Det ska inte användas som ett första alternativ att snitta, men det finns ofta en anledning till att blivande mödrar önskar ett snitt. Lyssna och ta in.

  25. Anna skriver:

    Din text är verkligen spot on, det märker man på kommentarerna. Tack!!

    1. LOPPI skriver:

      Vi ber om ursäkt för sent svar. Så kul att du skriver det, vi uppskattar det enormt!

  26. Linda A skriver:

    Jag hade kunnat skriva en liknande krönika om hur lätt ett kejsarsnitt är. Jag genomgick ett akutsnitt, var uppe på benen nästa dag och de tog katetern samtidigt. Fick Alvedon 4 ggr/dag i 3 dagar och sedan var jag i stort sett återställd. Var helt klar i huvudet hela tiden och kunde ta hand om mitt barn i alla moment.

    Med det sagt vill jag bara lyfta att personliga erfarenheter inte är relevant för andra. Det är så många faktorer som spelar in och därför är det viktigt att man underbygger sina beslut med fakta och relevant forskning.

  27. Jennifer Woodward skriver:

    Jag heter Jennifer Woodward och jag kommer från Kanada. här är mitt korta vittnesbörd om hur jag fick tillbaka min kärlek … Efter fem års äktenskap fick min man och jag krångla tills han äntligen lämnade mig och flyttade till Kalifornien med en annan kvinna. Jag kände att mitt liv var över och mina barn trodde att de aldrig skulle få se sin fladdermus igen. Jag försökte bara vara stark för barn, men jag kunde inte kontrollera smärtan som plågade mitt hjärta, mitt hjärta var fyllt av sorg och smärta, för jag var verkligen kär i min man. Varje dag och natt tänker jag på honom och vill alltid att han ska komma tillbaka till mig, jag var verkligen upprörd och jag behövde hjälp, så jag letade efter hjälp online och stötte på en webbplats som erbjöd Dr. OGBOKO. kan hjälpa mig att få min man tillbaka med sin erfarenhet och vägledning. Jag kände att jag var tvungen att försöka. Jag kontaktade honom och han berättade för mig vad jag skulle göra och det gjorde jag och jag bar allt in. 48 timmar senare ringde min man verkligen till mig och sa att han saknar mig så mycket och barnen och lovade att aldrig lämna mig och barn igen, så underbart !! Så kom han tillbaka med mycket kärlek och glädje, och han bad om ursäkt för sitt misstag och för. Sedan, från och med den dagen, blev vårt äktenskap starkare än tidigare, allt tack vare Dr. OGBOKO. han är så mäktig och jag bestämde mig för att dela min berättelse online att Dr. OGBOKO är en riktig och kraftfull trollkarl till vilken jag alltid kommer att be om att leva länge för att hjälpa mina barn i tider av problem om du är här och du behöver ditt ex tillbaka eller din man har flyttat in hos en annan kvinna, gråter inte längre, vänd dig till den här kraftfulla mannen och fråga
    nedan – hans kontaktuppgifter …
    E-post: [email protected]

  28. Veronika skriver:

    Indikation på moderns önskan som du länkat till är mer än 10 år gammal. Det råder stor brist på forskning men ambitionen borde väl ändå vara att publicera aktuell forskning. En stor del av forskningen är också bristfällig där man bör ifrågasätta om någon evidensen ens är möjlig att göra. Det finns lag på att man ska informera om risker över 2%. Detta görs inte i Sverige. Om man bortser (vilket är svårt) från det historiska perspektivet där vi tystat och förminskat kvinnors erfarenheter som du för vidare här genom att benämna, när andra kvinnor berättar om erfarenheter (annat än du själv då??) för skräckhistorier, borde vi ställa frågan hur vanligt förekommande dessa ”skräckhistorier” är . Om risken är 30% för en flygkrasch skulle jag vilja ha den informationen innan jag satte mig på ett plan hur obehaglig och skräckfylld den än var. Det är dessutom lag på det. Vilket är ungefär samma som risken för levatorskador som man inte informerar om idag (för mer info läs b.l.a Peter Dietz forskning som är främst inom området). Att gå runt med fobiska rädslor och konspirations teorier om grupper av kvinnor som har som mål att hjärntvätta andra med falsk information om vaginala förlossningar för att ha som ambition att öka andelen snitt måste vara jobbigt. Du ska inte behöva må såhär dåligt. Det finns hjälp att få genom terapi.

Visa kommentarer

Skriv en kommentar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.

Klicka här för att avbryta svar.