Krönika: ”Låt dem inte skrämma dig till ett kejsarsnitt”

Jag blir provocerad när kvinnor uttrycker att de vill förlösas med kejsarsnitt. Så var det innan jag själv genomgick ett kejsarsnitt – och ännu mer efteråt. 

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte LOPPI:s. Glöm inte att det alltid är upp till var och en att välja vad som är bäst för sin kropp.

TILLÄGG:

Tack för alla era kommentarer på min krönika!
Det känns viktigt för mig att förtydliga att jag verkligen inte dömer någon individ för viljan att förlösas med kejsarsnitt. Det är på populationsnivå jag vill lyfta och problematisera den ökande kejsarsnittstrenden på kvinnans egen begäran.

Jag delar mina egna förlossningsberättelser för att presentera ett annat vittnesmål än de jag i texten refererar till som vanligt förekommande i olika gravidgrupper och på forum där jag befunnit mig från 2015. Jag påstår på inget sätt att min erfarenhet gäller för alla.

För mig har det varit självklart att professionen ska få göra bedömningarna. Anses en vaginal förlossning vara det bästa för mamma och barn så tycker jag att man ska försöka föda så, och ta emot den hjälp som finns för att överkomma förlossningsrädsla. I de fall det ändå inte går att hantera rädslan (jag pratar endast om kejsarsnitt pga förlossningsrädsla nu) så kanske kejsarsnitt kan vara ett alternativ, som sista utvägen – anser jag.

Kanske måste man väga ”jag vill bestämma över min egen kropp” både mot vad som är bäst för barnet och vad den opererande kirurgen behöver ta på sitt ansvar. Det är väldigt sällan vi ”beställer” en operation som inte överensstämmer med vad kirurgen tycker är den bästa behandlingen, i andra fall.

Det har efterfrågats källa till mitt påstående att det generellt finns fler risker för både mamma och barn vid ett kejsarsnitt när inte medicinska anledningar föreligger, på både kort och lång sikt. Mina källor är förlossningsöverläkare och forskare på Karolinska Universitetssjukhuset, experter på socialstyrelsen samt de riktlinjer som finns framtagna, som du kan läsa här: https://loppi.se/wp-content/uploads/2021/03/nationella-indikationer-kejsarsnitt-moderns-onskan.pdf

Min text har självklart faktagranskats innan den publicerats. Med det sagt så är det inte heller en granskande artikel eller vetenskaplig text, utan en krönika baserad på mina erfarenheter, iakttagelser och upplevelser. Det är okej att vi tycker olika, men låt oss respektera varandra! / Sofie

Varför envisas en del kvinnor med att skrämma upp förstföderskor med skräckhistorier om vaginala förlossningar? Vad vinner de på att plädera kejsarsnitt som ett ”mer skonsamt alternativ”? Varför är det så fruktansvärt läskigt för en del människor att visualisera en födsel ”där nerifrån”?

Jag skulle vilja utmana kesjarsnittkvinnorna att tänka om, för en stund. För jag delar faktiskt inte åsikten att det är varje kvinnas rättighet att kunna välja kejsarsnitt. Och jag ska förklara varför.

Får det att låta som att kejsarsnitt är en genväg

De provocerar mig. De som har bestämda uppfattningar om riskerna med vaginala förlossningar – men inte alls verkar pålästa om vad ett kejsarsnitt egentligen innebär och vilka risker det medför. De som bara verkar ha valt att se kejsarsnitt som ”the easy way out”, en genväg som är varje kvinnas rättighet att välja. De som skrämmer upp varandra och hejar på den som ska gråta ut hos barnmorskan och tjata till sig ett kejsarsnitt.

Jag är en person som väldigt sällan stör mig på hur andra människor väljer att leva sina liv. Jag tänker att det som är bäst för mig kanske inte alltid är det bästa för alla. Det är ett medvetet förhållningssätt att alltid påminna mig om att jag faktiskt inte har en aning om hur det är att gå i någon annans skor. Men när någon vill bli förlöst med kejsarsnitt “bara för att”, då triggar det mig.

Tjejer peppar varandra till potentiellt skadliga beslut

Under mina graviditeter har jag varit medlem i otaliga gravidgrupper på Facebook och följt lika många forumtrådar. Det är skrämmande vanligt med inlägg som: ”Okej tjejer, peppa mig nu, jag MÅSTE få ett kejsarsnitt beviljat, vad ska jag säga för att lyckas?”. De gravida eldar på varandra och utbyter skräckhistorier om barnafödandet. De instruerar varann att falla i gråt på mödravårdscentralen och jag har flera gånger läst uppmaningar från medsystrar att fejka eller framkalla panikångestattacker. De målar upp förlossningen som något som nästan garanterat ger skador för livet och traumatiserande men. De hävdar sin rättighet till kejsarsnitt.

För mig är det obegripligt och idiotiskt. Jag kan inte förstå resonemanget. Visst är det helt fantastiskt att kejsarsnitt finns. Min äldsta son riskerade att inte födas helt frisk om vi inte hade fått ett planerat kejsarsnitt dagen innan beräknad födsel. Så givetvis är jag oändligt tacksam att det är ett alternativ. Men om det inte finns medicinska skäl så tycker jag faktiskt att det är egoistiskt att aktivt välja kejsarsnitt, eftersom det inte är det bästa för barnet och dessutom belastar en redan överbelastad förlossningsvård.

Hantera din förlossningsrädsla – istället för att fly den

För mig säger det ständigt ökande kejsarsnittstalet någonting om en djupare problematik. Varför är vi så rädda? Rädda för smärta, rädda för att inte ha kontroll, rädda för ovisshet.

Visst, förlamande förlossningsrädsla är vanligt, som det verkar. Men är lösningen verkligen att förlösas med kejsarsnitt? Finns det inte andra bättre sätt att hantera fobier, än att söka genvägar runt dem? Forumkvinnorna verkar sällan ha gjort de idoga försök med terapi som för mig hade varit en självklarhet innan tanken på kejsarsnitt ens varit aktuell.

Ja, det låter hårt, och man kan avfärda mina åsikter med att jag ”inte fattar hur det känns”, men jag tycker faktiskt att man har ett ansvar att ta hand om sina hjärnspöken. Det är känt och flitigt forskat på att det är bättre för både mamma och barn om barnet föds vaginalt. Att trots den vetskapen vilja förlösas med kejsarsnitt, för att slippa utsätta sig för något man inte vet hur det är, tycker jag är riktigt problematiskt faktiskt.

Brist på förtroende skapar skrämselpropaganda

Jag tycker att det känns som det ligger något djupt skevt bakom den här – som jag anser – den utbredda trenden att vilja förlösas med kejsarsnitt. Delvis tänker jag att det har med sjukvården och vårt förtroende för den att göra. Många kvinnor verkar skrämma upp sig själva (och varandra) med bilden av att de inte kommer att få den hjälp de behöver under sin förlossning. Det pratas i gravidgrupperna och forumtrådarna om den skräckinjagande förlossningssituationen där man är utelämnad till en dödlig smärta, har tappat all kontroll, på ett sätt som ingen kan föreställa sig. Dessutom får man varken plats på förlossningen eller hjälp av någon barnmorska. Vi måste sluta sprida sådan skrämselpropaganda!

Kejsarsnitt knappast en förlossning på silverfat

En av de saker som provocerar mig med kejsarsnittivrarna är tron att det ska vara en lätt och smidig genväg. En förlossning serverad på silverfat och utan ansträngning. Min egen upplevelse är tvärt om.

Mitt första barn förlöstes med kejsarsnitt. Snittet var planerat, men av medicinska skäl. Objektivt sett gick det hur bra som helst. Inga komplikationer, lugnt och fint. Min son kom ut frisk.

Tyvärr hade han problem med andningen, vilket är väldigt vanligt efter ett snitt, då fostervattnet i lungorna inte trycks ut som det gör vid en vaginal förlossning. Amningen krånglade också, vilket även det är vanligt efter kejsarsnitt. Men den kom ju igång sedan, så allt var frid och fröjd. Jag kände mig dock oerhört handikappad efteråt. Kunde inte ta mig upp ur sängen själv på flera dygn, fick ha en kateter för att tömma blåsan och hade aldrig kunnat ta hand om mitt barn själv första tiden. Jag var alldeles groggy de första dygnen, av de smärtstillande mediciner jag var tvungen att ta. Så mina minnen av första dagarna med sonen är grumliga, vilket jag sörjer. Dessutom läkte mina magmuskler aldrig ihop ordentligt, något som jag lider av än idag – i form av dålig bålstabilitet, putmage och ryggproblem. Troligen kommer jag att behöva operera detta, men det är en dyr operation som jag får bekosta själv i så fall, trots att det konstaterats att det är p.g.a kejsarsnittet.

Snittet medförde värre smärta

Jag hade ont också. Fruktansvärt ont. Av förklarliga skäl – man skär ju faktiskt upp livmodern. Kejsarsnittssmärtan var mycket värre än smärtan av att föda vaginalt (som jag fått uppleva två gånger sedan dess). Det tycker jag att man pratar alldeles för lite om. Jag tycker det är skevt att tro att ett kejsarsnitt på något sätt är skonsamt.

Det finns det inga garantier för, vill jag hävda.

I mitt fall var smärtan av snittet en skarp nervsmärta som gjorde att jag frös till is, stannade i steget och inte kunde röra mig – under lång tid efteråt. Jag upplevde en känsla av att vara ”trasig”. Ständigt rädd att ärret skulle spricka upp (vilket det också gjorde några veckor efter födseln, när jag gjorde en snabb obetänksam men ”helt vanlig” rörelse).

Kroppens kapacitet att föda är imponerande

Mina två vaginala förlossningar var det häftigaste jag upplevt. Helt fantastiskt var det. Jag skulle kunna göra om det en gång i veckan. Den otroliga kraft som finns i kvinnokroppen och hur den jobbar tillsammans med barnet under födseln, är de mest stärkande upplevelser jag haft i mitt liv. Dessa födslar har i grunden gynnat min relation till kroppen på ett sätt som jag verkligen önskar att alla skulle få uppleva.  För mig som varit med om båda sätten att få barn på, är det sorgligt att så många verkar tro att ett kejsarsnitt är det bättre alternativet.

Smärtan vid de vaginala förlossningarna var helt borta, som i ett trollslag, i samma ögonblick som mina barn föddes. Den smärtan var inte alls lika skarp och förlamande som snittsmärtan. Den pulserade genom kroppen, nådde sin topp för att klinga av, helt försvinna och ge mig en återhämtande paus innan nästa värk. Den var som en vågrörelse av kraft som gick igenom kroppen och imponerade på mig, mer än den skrämde mig, med sin kapacitet att hjälpa mitt barn att födas.

Direkt efter att jag fick upp mina bebisar på magen efter mina två vaginala förlossningar så kunde jag leva som vanligt. Jag hade inte ont någonstans (trots att jag fött utan bedövning) och jag kunde röra mig lika smidigt som innan jag blev gravid. Så kan det också vara. Ta in det. Tänk på din förlossning som något som kan bli en av de finaste och tryggaste stunderna i ditt liv. Merparten av alla förlossningar är fina, går bra, är harmoniska stunder fulla av kärlek.

Bland individer är de positiva snittupplevelserna många. Givetvis finns det skäl och såklart kan jag föreställa mig och förstå de som av olika anledningar är glada att få sitt kejsarsnitt. Jag menar inte att döma dig för ditt snitt. Men på populationsnivå tycker jag att det är en problematisk trend.

Lyssna inte på krösamajorna som försöker skrämma dig till ett beslut du kanske kommer ångra. Lyssna på din kropp istället!

Skriven av: Sofie Tallberg

Foto: Privat / Shutterstock (Vadi Fuoco)

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte LOPPI:s. Glöm inte att det alltid är upp till var och en att välja vad som är bäst för sin kropp.

Läs också:

Förlossningsrädsla – vad är det och så hanterar du den

Barnmorskan förklarar: Föda med kejsarsnitt – så går det till 

”Paprikan och Bragokexen kommer att bli kvar på förlossningen”