Emmas förlossning drog igång på 52 minuter: “Traumatiserad”

Emma fick havandeskapsförgiftning när hon väntade sitt andra barn. Efter en igångsättning som tog lång tid rasade plötsligt förlossningen igång – från inget till allt på 52 minuter.

LOPPI:s artikelserie ”Min förlossningsberättelse” fortsätter! Vill du att vi delar din berättelse? Läs mer här <3

Emma blev beviljad igångsättning eftersom hon hade haft havandeskapsförgiftning. Men det tog hela sju doser Cytotec innan förlossningen plötsligt drog igång – och 52 minuter senare föddes hennes dotter.

Nu vill hon dela sin upplevelse och hoppas att någon kan finna styrka, tröst eller igenkänning i hennes berättelse.

Emmas förlossningsberättelse: Natten när lilla Mollie föddes

9.00 Jag skrivs in på förlossningen och för igångsättningen.

10.30 Alla prover är tagna – allt är klart. Jag får första dosen Cytotec. 

Tappen något omogen, bakåtriktad. Händer ingenting, känner ingenting.

12.30 En till dos Cytotec

14.30 En till dos Cytotec

16.30 Ännu en dos

18.30 Ännu en dos

Fortfarande känner jag ingenting.

20.30 Får en till dos Cytotec.

Börjar känna lite molande mensvärk här. Sammandragningar liksom. Ont på en skala från 1-10? 2/10… Men de säger att de inte ser en förändring på tappen.

22.30 Jag känner mig modlös – och jag får ännu en dos av Cytotec. 

22.55 Jag ställer jag mig upp för att hämta något gott i min väska på stolen. Känner att det sipprar lite i trosorna. Pågående vattenavgång konstateras. Bara sipprar alltså. Ingen fors…

Barnmorskan känner på mig. Utplånad tapp, öppen 3 cm. Det vill säga: ingenting på gång alls, nästan. Jag har vid det här laget fortfarande knappt några känningar alls… Endast molande värk. 3/10 smärtskala… 

23.00 “Passa på att sova”, ber de mig. Men jag kan inte sova. Jag ligger och vänder och vrider mig.

02.30 Fortfarande inte lyckats sova, så jag ber om en sovdos. Jag är rastlös, trött, irriterad och allt däremellan.

Somnar.

02.54 Jag vaknar till av en plötslig känsla. Var det något på gång? Jag ringer på klockan och ber dem kolla mig. Barnmorskan konstaterar att jag är 4 cm öppen… “Helvete!” tänker jag. “Jag kommer ligga här i två dygn till utan bebis.” 

Känner hoppet gå ur mig… Går in i duschen och sätter mig på pallen för att duscha varmt, komma på andra tankar och varva ner. 

03.00 PANG, säger det. En ordentlig värk kommer. Måste andas och göra cirkulära rörelser med kroppen för att hantera värken. Duschar magen så varmt att det bränns. Värken släpper och jag hinner knappt konstatera att det är en förlossningsvärk som är över förrän nästa kommer. 

Och nästa, och nästa. Ingen vila emellan. Smärtskala 9/10. Från ingenstans! Paniken kryper på mig och jag känner dödsrädsla. Kan inte andas för det gör så ont. Kallar på min sambo i panik som ringer på klockan. 

In kommer barnmorskan och vill ”prata lite”. Hon konstaterar snabbt att jag inte kan prata eftersom värkarna pressar på. Hon ber mig torka mig så att jag kan lägga mig på sängen för en kontroll. 

Jag känner trycket neråt när jag reser mig… Krystvärkar. Jag försöker hålla emot. Hasar mig till sängen och får panik när jag ska behöva ligga stilla för kontroll… 8 cm öppen säger hon.. 

 – DET ÄR INTE MÖJLIGT, JAG BEHÖVER KRYSTA NU! Skriker jag. 

Undersköterskan säger att jag ska andas och inte krysta… “Det är en bit kvar!”. För första gången i mitt liv vill jag strypa en människa. 

Värkarna intensifieras – nu känner jag tydligt hur kroppen börjar krysta av sig själv. Två minuter har gått från att barnmorskan sagt att jag är 8 cm öppen tills att jag börjar krysta. Hon känner igen och konstaterar: 10 cm öppen. 

Huvudet trycker på… Barnmorskorna blir stressade och sliter fram förkläde och förlossningsvagnen samt drar fram lustgasen till mig. 

03:52 Min älskade bebis är ute! Från 0 till 100 på 52 minuter. Sprack ynka 1 stygn i inre blygdläppen.

Känner mig traumatiserad. 

Vill aldrig göra om detta. Ingen bra igångsättning – denna gången heller… Hade jag fått välja hade jag ALDRIG mer genomgått en igångsättning. Än mindre en till förlossning. Det känns som att man tvingar igång kroppen och då kan det bli såhär. Men jag förstår att man kan känna sig färdig med en graviditet… Hoppas någon kan känna igen sig i min berättelse. Den får betyget 2/10… 

Kram, Emma

Läs också

  1. Caroline om miraklet efter förlossningen: "Sjuksköterskorna stod och gapa"
  2. Hanna om förlossningen: "Jag tog lustgasen till en annan planet och vände"
  3. Johanna födde hemma oplanerat: "Nu kommer bebisen!"