Hanna om förlossningen: “Jag tog lustgasen till en annan planet och vände”

I LOPPIS artikelserie “Min förlossningsberättelse” skriver Hanna Edholm om dagen då hennes dotter kom till världen: “Alla extrakontroller och all stress. Alla tårar. All längtan och glädje. Allt tog oss hit, till denna stund. Till hennes första andetag. Och helt plötsligt föll pusselbitarna på plats. Varje fiber i min kropp kunde känna det – hon var menad för oss. För mig. Från första sekund har jag älskat henne med allt jag har och är.”

Det här är en förlossningsberättelse av LOPPI-läsaren Hanna Edholm.

När vi äntligen fick omfamna regnbågen!

Förra våren gick vi igenom ett ganska tufft utomkvedshavandeskap, och två veckor senare flyttade ett högst oplanerat litet frö in i magen. Vår lilla regnbåge i mörkret. Det kändes nästan för osannolikt, för mycket ”mot alla odds”. Vi vågade inte ens börja hoppas på att det skulle gå vägen. Men magen växte, och vår längtan med den.

Under förmiddagen den 8 januari, en vecka innan bönan var beräknad, kände jag lätta sammandragningar. Så lätta att jag var tvungen att sitta ner och koncentrera mig för att känna dem alls. Inget konstigt med det, om det inte varit för att enda gången jag upplevt sammandragningar innan lunchtid har varit när mina två tidigare förlossningar dragit igång. Så vi klockade lite, ”för säkerhets skull”. De kom med 2,5 till 5 minuters mellanrum, men var korta och milda. Allt kändes så märkligt harmoniskt på något vis.

“Vi ska ju hem snart igen, jag hinner packa då”

När kvällen närmade sig försökte vi åter få lite grepp om sammandragningarna. Vi hade lovat oss själva att tidigt(!) be om en kontroll den här gången. För att minimera stress och ge barnvakterna en ärlig chans. Och för att inte tvingas föda i hallen, då vi trots allt hade två snabba förlossningar i bagaget.

Vid 17:40 snittade vi 2 minuters mellanrum, jag tvingades inse att detta nog faktiskt inte skulle avstanna nu. Allt var dock så lugnt. Så himla lugnt. Jag kände mig urbota fånig när jag packade ner sista sakerna i BB-väskan helt i onödan, ”vi ska ju ändå hem snart igen, jag hinner givetvis packa då”. 19:30 rullade vi mot förlossningen för en första kontroll. Trodde vi.

“Vi räknade med (och hoppades på) att bli hemskickade igen”

Väl där inne började värkarna kännas lite. ”De ser ut att komma ganska tätt nu?”, kommenterade barnmorskan som tog emot oss. Och visst gjorde de det, men de höll fortfarande inte i sig speciellt länge så jag viftade snabbt bort det. Hon fortsatte med att ”de kan ju luras lite, de där treorna, och ta tid på sig även om det gått fort vid tidigare förlossningar”. Som för att sänka våra förväntningar.

Vi var redan väldigt medvetna om den möjligheten, och sa att vi räknade med (och hoppades på) att bli hemskickade igen. Enligt min tvärsäkra bedömning var jag kanske 1 till 2 centimeter öppen. Vi ville helt enkelt bara få ett ok på att allt verkligen var igång innan vi ringde in barnvakter som hade en bit att åka.

“Att ha en speedad 4- samt 2,5-årig med under förloppet kändes suboptimalt”

CTG kopplades upp och jag började andas mig igenom några utav värkarna. Vid 20:20 kom chocken. När de kontrollerade var jag redan 6 centimeter öppen. Kanske 7(!) centimeter. Omöjligt! Värkarna hade ju alldeles nyss börjat kännas lite, så de måste väl ha missbedömt statusen? Vi bara stirrade på varandra och kunde inte tro det var sant. ”Vill du ha någon smärtlindring?”, frågade barnmorskan och jag visste inte vad jag skulle svara. Jag hade varit så inställd på den där tekoppen hemma i soffan att jag inte lyckades fokusera om tankarna.

Det stod snabbt klart att våra barnvakter var för långt bort, så istället ringde vi in vår backup för att hämta familjens övertrötta, blivande storasyskon som showade loss inne i förlossningsrummet. Att ha en speedad 4- samt 2,5-åring med under hela förloppet kändes suboptimalt.

När min bästa vän sladdade in i rummet vid 20:50 började jag gråta. Både för att det var så stort att ha henne där, och av lättnad för att hon hann komma och ta storbarnen. För snart 1,5 år sedan var det jag som pussade henne i pannan och hejade på när hon skulle föda, och nu var det ombytta roller och hon som gav mig en snabb ”heja dig-puss” innan de försvann. Livet alltså.

Foto: www.wanderings.se

“Hela upplevelsen är det coolaste jag vet – även när det gör ont”

Lugnet la sig och vi började på riktigt förstå att vi snart skulle föda barn. Jag rockade pilatesboll medan min man masserade min ländrygg genom värkarna. I pauserna passade vi på att dricka, skratta och försöka njuta av stunden. Boosta energi genom varandra. Strax efter 21:30 kände jag att det kanske hade varit skönt att ta udden av smärtan en stund, och personalen ringde efter narkosläkaren.

De konstaterade att jag då var 8 centimeter öppen, ”och så ser du så himla lycklig och glad ut!?”, sa vår barnmorskestudent med förundrad ton. Jag minns att jag tänkte att det är svårt att vara annat när man ska föda barn, känner sig hög på livet och en värk precis gett med sig. Hela upplevelsen är det coolaste jag vet. Även när det gör ont.

Foto: www.wanderings.se

“Jag tog lustgasen till en annan planet och vände”

Narkosläkaren var hos oss inom loppet av några minuter, men medan jag i värkpauserna frågade ut henne om olika alternativt eskalerade allt till den grad att jag hörde mig själv säga ”nu kan jag inte hålla emot längre”. EDA uteslöts snabbt och det bästa jag kunde göra var att bara följa vågorna. Andas. Och följa med.

Klockan slog 21:52 och vi gick officiellt in i krystfasen. Jag tog lustgasen till en annan planet och vände. Masken blev min fokuspunkt som jag klamrade mig fast vid i in- liksom utandning. Andas. Krysta. Andas. Vänta in sista värken. Ännu ett djupt andetag. Och sedan krysta som om livet hängde på det.

21:58. Ut kom hon. Med segerhuva och allt. 3395 gram och 48 centimeter av renaste kärlek. Livets gåva. Fortfarande aningen drogad av lustgas stirrade jag på vår helt perfekta lilla trea. Vår lillasyster. Och sedan kom tårarna. Det kändes så självklart att det varit just hon där inne. Som att det alltid varit henne vi väntat på. Vår alldeles egna lilla regnbåge.

Foto: www.wanderings.se

“Från första sekund har jag älskat henne med allt jag har och är”

All oro och all ängslan vi kände förra året. All sorg över det som gick förlorat och rädslan inför att kanske aldrig mer få uppleva detta igen. Chocken när hon bestämde sig för att trotsa alla odds och flytta in i magen långt tidigare än vad hon borde. Alla extrakontroller och all stress. Alla tårar. All längtan och glädje. Allt tog oss hit, till denna stund. Till hennes första andetag. Och helt plötsligt föll pusselbitarna på plats. Varje fiber i min kropp kunde känna det – hon var menad för oss. För mig. Från första sekund har jag älskat henne med allt jag har och är.

Foto: www.wanderings.se

Det här är min förlossningsberättelse, 

Hanna Edholm.

 

Vill du berätta om din förlossning? Läs då mer här!