Caroline om miraklet efter förlossningen: ”Sjuksköterskorna stod och gapa”

Publicerades: 3 Mar 2022, 10:53

Loppi

I LOPPIS artikelserie “Min förlossningsberättelse” berättar Caroline Deljerud om det planerade kejsarsnittet, hur det kändes och om det mirakel som fick både läkare och sjuksköterskor att tappa hakan.

Carolines förlossningsberättelse

Det här är en förlossningsberättelse av LOPPI-läsaren Caroline Deljerud. Vill du dela din berättelse? Läs mer här <3

Det var två fnittriga soon-to-be-parents som ramlade ut ur taxin den där lördagsmorgonen. Nervositeten var påtaglig och yttrade sig i ett konstant fnitter kombinerat med darrande händer. Högst oklart vem i duon som var mest nervös.

Det var ganska exakt en vecka innan BF då det skulle bli ett planerat kejsarsnitt. Detta efter en väldigt jobbig och tuff graviditet med hyperemesis, vilket betyder att jag kräktes cirka 30 till 40 gånger om dygnet. Detta gav sig först efter att bebis kommit ut vilket var oförklarligt jobbigt. Sjukskriven sedan vecka 6 och hade min egen stammis-säng på Södersjukhusets gynakut för att fylla på kroppen med drop.

”Rädslan tog över min kropp”

När det äntligen var dags för vårt planerade kejsarsnitt välkomnades vi av varma leenden som hjälpte oss med ombyte och instruktioner. Allt gick så snabbt, bara några minuter senare kom vi in i operationsrummet, och i samma stund vek sig mina ben. Jag har aldrig tidigare tappat fattningen på det sättet.

En enorm rädsla susade igenom min kropp. Jag fick en smärre chock när jag såg hur stort rummet var, att det var minst tio personer i rummet som alla kom fram och skakade hand med mig, som alla hade sina olika roller i operationen. Jag insåg nog först då hur stor operation det faktiskt är. Att de faktiskt ska öppna min mage. Jag minns verkligen rädslan som tog över min kropp, hur det känns som jag försvann bort i någon dimma.

Jag satte mig på bristen som stod placerad mitt i det stora kala rummet, böjde fram ryggen enligt instruktion och process ryggmärgsbedövning påbörjades. Eftersom jag tidigare samma vecka hade fått min rygg kollad och väl godkänd med att allt skulle fungera bra inför att ta ryggmärgsbedövningen så hade jag inga större tankar på detta steg. Drygt fyrtiofem minuter senare med ordagrant blod, svett och tårar när man dragit in och ut den alldeles för långa nålen i min svank utan att lyckas komma rätt så var mina tankar något annorlunda.

”En märklig känsla, man känner hur de rör vid en”

Utan känsel på underkroppen så låg jag nu där på bristen, med ett litet plastformat tält placerandes nedanför min mage så jag och Samuel inte skulle se själva utförandet, och där började operationen. En märklig känsla, man känner hur de rör vid en, men inte vad de gör och inte heller någon smärta. Det tog inte många minuter, knappt en kvart, så var hon plötsligt här. Hon, en flicka. Min lilla flicka.

Foto: Privat

Samuel klippte navelsträngen, och de la henne på mitt bröst. I samma stund som jag tittade på henne, pustade ut att hon var här och grät mina glädjetårar så tog läkarna henne, de sprang iväg med henne. Samuel följde med. Jag hann knappt reagera. Jag låg kvar där. Orörlig och i total ovetskap om vad som just skedde. Hon skrek aldrig när hon kom ut. Hennes kroppsfärg hann, på de få sekunderna hon varit ute, bli blåare och blåare. Jag hann aldrig själv reagera. Det gick så snabbt.

Någon sydde klart mitt snitt och en sköterska satt vid mig och höll min hand. Jag minns hur jag stammade fram och frågade vad som händer. Att jag ville följa med. Jag fick som svar att det var lugnt, för Samuel var med. Vad spelar det för roll för mig att Samuel är där om hon dör tänkte jag. Frågan ekade i mitt huvud om och om.

Tiden stod stilla. Det kändes som en evighet. Jag blev färdigsydd och fick komma till ett övervakningsrum där man placeras efter kejsarsnitt. Jag låg där. Utan svar. Jag minns att jag bara frågade samma fråga om och om, men fick inga svar. Det kändes som att det brann i min kropp. Minuter var som timmar.

”Både läkarna och sjuksköterskorna stod och gapa”

Efter närmare två timmars ovisshet så kom äntligen Samuel och en hel drös med läkare in i rummet, med sig hade de min lilla flicka som låg i en liten rullande babysäng med sladdar runt sig. De berättade att hon fått syrebrist, att hon försämrades snabbt och att de behövde återuppliva henne. Att de tills slut lyckades, och att hon nu visade tecken på att hon började må bättre, gjorde att de vågade ta ut henne ur operationsrummet.

Jag minns deras ord som en dimma, och hur mitt leende bara blev större och större. De sa att hon var i fortsatt kritiskt skick men att de skulle övervaka henne tillsammans med oss, hennes mamma och pappa. De var tre läkare/sjuksystrar som skulle med övervaka henne med en meters avstånd några timmar framåt.

Foto: Privat

Jag och Samuel höll varandras händer. Tittade på henne med avstånd med en blick av längtan och kärlek som inte går att förklara. Där var hon. Vår lilla tjej. Hennes hudton blev allt eftersom mindre och mindre blå. De kunde efter en stund koppla bort några sladdar och sedan äntligen lägga henne på mitt bröst. I samma stund som hennes lilla kropp kom till mig så ändrades mätaren runt hennes handled. På bara några sekunder så gick mätaren från att visa totalt värdelöst till att visa 100. Både läkarna och sjuksköterskorna stod och gapa. Ordagrant. De var helt paffa. De hade aldrig varit med om att någon nyss varit så dålig för att sedan så snabbt återhämta sig, hos sin mamma.

Det var allt en magisk känsla, att hon var hemma nu! Vår älskade lilla Selma.