Sofia födde ut moderkakan innan bebisen: “Läkaren skrek”

Det har gått 3 år sedan Sofias förlossning, men ångesten gör sig fortfarande påmind. Ta del av hennes gripande förlossningsberättelse – som mot alla odds slutade med en frisk och stark tjej vid namn Lea.

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse? Läs mer här <3

Min förlossningsberättelse – av Sofia Agerheim

Jag hade gjort allt i min makt för att just den här gången skulle gå bra: gått i förlossningssamtal, besökt sjukhuset, träffat personal, gjort en mängd ultraljud. 

Inget kunde väl gå fel nu?

“Jag hade längtat efter en revansch”

Snart är det 3 år sedan min förlossning med Lea och ångesten och tårarna faller fortfarande ner ibland. Och bitterheten över att inte fått vara med under hennes första timmar i livet jagar mig än idag. 

Det var ju vårt sista barn vi skulle ha, jag hade längtat efter en revansch! En revansch från två tidigare förlossningar som båda var dramatiska och slutade med operationer för att överleva. 

Barnmorskan bokade igångsättning – då startade förlossningen

Jag vaknade torsdagen den 4:e april som vanligt. Vanliga morgonrutinen drog igång: lämna  barn på förskolan, vila en stund och sedan ut på en promenad. Jag åt en god lunch med mina syskon och sedan gick jag för ett möte med min barnmorska. Av någon anledning kände jag en stark oro inför förlossningen som jag verkligen försökt förbereda mig på. Hos barnmorskan diskuterade vi fram och tillbaka om hur jag mådde. I och med min historik så bestämde vi oss för att barnmorskan skulle kontakta sjukhuset för att diskutera igångsättning.  

Det tog en timme från att jag kommit hem när barnmorskan sedan ringde mig och berättade att jag fått tid för igångsättning måndagen den 8:e april. 

Lyckan var total! Jag kunde nu slappna av lite mer och gick och la mig och sov en stund. Jag vaknade då av kraftiga magsmärtor och insåg på en gång: förlossningen var igång. 

Sjukhuset var fullt 

Eftersom min förra förlossning gick på bara en timme från att allt drog igång fick jag panik. Jag ringde hem min man och sedan ringde jag hem min bror och syster som skulle hjälpa mig med barnen. 

Jag ringde in till sjukhuset som vi bestämt att vi skulle föda på. Klockan var nu runt 16:00. Det var fullt! Hon kunde inte säga vart vi skulle åka men såg i journalen att jag skulle in snabbt på grund av tidigare snabb förlossning och trauma. Hon ringde tillbaka efter en hel evighet – hela fem minuter. Ja, för alla som varit med om en förlossning vet hur lång tid fem minuter är i den stunden. 

Vi hade fått en plats på Karolinska sjukhuset i Solna. Så vi tog våra väskor och allt för bebisen och åkte in.  

Vi fick två val: ta vattnet eller åka hem

På plats på sjukhuset fick vi en guidad tur på hela avdelningen. Mina värkar var regelbundna  och jag fick ligga kvar för observation och mäta CTG-kurvan. Strax innan 02:00 kom en  barnmorska in och gav oss två val: antingen skulle de ta mitt vatten för att få ut bebisen (spräcka fosterhinnan), eller så fick vi åka hem och invänta att jag skulle öppna mig mer. 

Valet var i vårt fall mycket enkelt. Vi bad dem att ta vattnet och var redo för att denna gravidresa skulle ta slut. Men nojig som jag var frågade jag dem om det var några risker med att ta vattnet – i och med att jag har en hjärtformad livmoder. Vi fick lite skratt tillbaka att det inte var några problem. Sen hämtade hon nålen och spräckte hål på fosterhinnan. 

Vattnet gick – och magen fick en konstig form

 – HERREGUD vad mycket vatten! Jag har aldrig varit med om så här mycket vatten förut, utbrast min barnmorska och skrattade. 

Vi skrattade också, för jag badade verkligen i fostervatten där på britsen. 

När hon lämnat oss själva tittade jag ner på magen och tyckte den fått en konstig form. Man såg liksom bebisen väldigt tydligt på magen och min navel såg ut som ett hål. 

Värkarna drog igång och blev mer smärtsamma. När klockan var ungefär 02:30 kände jag att jag ville krysta ut något. Känslan går inte att beskriva med ord. Det enda jag sa var att min man fort ska ringa på barnmorskan för att det låg något stort och slemmigt i min binda. 

När barnmorskan kom in tittade hon i bindan och tog upp den där slemmiga biten jag känt: ca 15 cm lång och 10 cm bred. Hon noterade också att jag börjat blöda kraftigt. Hon la den där slemmiga biten vid handfatet och sa att jag inte fick röra mig och att hon måste ringa hit läkaren.

“Vad tusan var den där slemmiga biten?”

Jag och min man lyssnade nog inte så noga, för vi stirrade på den där slemmiga saken som  hon lagt vid handfatet framför oss och funderade på vad tusan det där var för något. När  barnmorskan lämnat salen började vi skratta, och tyckte hon var knäpp som la den där slemmiga saken framför oss. 

För vi hade ingen aning om att det var en stor del av moderkakan som låg mitt framför oss.  

Läkaren kom in och såg att mina värden börjar bli sämre. Jag fick feber och värkarna började göra riktigt, riktigt ont. För varje värk blev också blödningarna värre. Läkaren blev orolig: var det jag eller bebisen som blödde? Så hon bestämde sig för att ta blodprov på barnets huvud för att analysera blödningen.  

“Jag hör hur larmet börjar tjuta – det som bebisen är uppkopplad på”

Jag såg hur hon tog upp ett verktyg som ser ut som ett ihåligt järnrör. Hon sa att hon måste använda den för att inte sticka fel med nålen. Hon försökte till och från – i 2,5 timme. Smärtan var under tiden olidlig. Bebisen i magen åkte upp varje gång hon körde in järnröret och två barnmorskor måste trycka ner bebisen för att hon ska nå bebisen huvud. Strax innan klockan 05:00 brister det och det är som att trycka på en knapp. 

Jag kände hur blodet sprutade ut från fiffin och jag hörde hur larmet börjar tjuta – det som bebisen var uppkopplad på.  

“Sofia, du måste lyssna på mig – det är allvarligt nu”

Läkaren tryckte in sin hand i min fiffi för att stoppa blödningen.

 – Sofia, du måste lyssna  på mig, det är allvarligt nu. Din moderkaka har släppt och vi måste operera dig NU. Du  kommer sövas ner.

“Såg monitorn där hennes hjärtljud bara sjönk”

Samtidigt som hon sa detta fick jag en panikångestattack och trodde verkligen att min bebis  där inne hade dött. Jag såg på monitorn hur hennes hjärtljud bara sjönk och jag kunde inte göra någonting. De sprang med mig till operationssalen, helt öppet i korridorerna, och in i  operationssalen.  

I operationssalen

De spände fast mig och kastade en slags blå-grön filt över mig som är öppen över magen.  De började sprita av magen, jag kände hur allvarlig situationen var. Jag såg bara den  blå-gröna filten och hade en mask tryckt över ansiktet och tänkte: “Snart får jag känna hur det känns att bli knivskuren i magen.” 

Jag sa något i panik och hör hur läkaren skriker: ”Sover hon inte än?!” till den som håller i masken. 

Efter det är det svart.  

Lea föds: “Min man fick henne i sina armar med en kopp ersättning”

5 apil 2019, 05:01 föddes min dotter. 

Hon var svag och påverkad vilket gör att läkare och annan personal sprang med henne till ett rum för att suga upp blodet som hon fått i sig. De utförde en kontroll av henne. När läget blivit stabilt fick min man henne i sina armar med en kopp ersättning och gick iväg. 

Jag opererades i cirka en timme, för jag slutade inte blöda.

Vaknade med brutal smärta och trodde dottern var död

10:30 väcktes jag ordentligt och var vid medvetandet. Smärtan var brutal. Det gjorde så ont. 

Samma stund som jag vaknade tänkte jag på en gång: min dotter är död. För hon var inte med mig. Jag var helt ensam där jag vaknade. Det var slangar överallt, maskiner som pep och lät. Jag frågade var min bebis var och var min man var. Då sa personalen att allt gått bra och att vi snart ska få besöka dem. 

Jag kommer aldrig glömma min mans min när han såg mig rulla in på rummet. Han hade inte  sovit något på hela natten och hade varit så orolig för oss. Tårarna rann för oss båda – och för första gången tog jag försiktigt emot mitt lilla barn.

Eller var det här mitt barn? 

Det var en påklädd sak som inte var skrynklig längre, som varken hade fosterfett eller var kladdig. Hon bar en mössa och blöja. Nästan sex timmar har gått sedan hon föddes. Jag hade väldigt svårt att förstå att hon var mitt barn. För det är inte så här det går till. 

Jag började fråga både min man och personalen: är ni säkra på att det här är mitt barn?  Hade de blandat ihop henne med något annat barn? Som man sett kan hända på film. 

3 år senare

Det har nu gått snart 3 år sedan denna dag. 

Vi fick höra att anledningen till att det hände var på grund av för mycket fostervatten. Trycket när vattnet gick gjorde att moderkakan släppte. Men det är inget de kan vara helt säkra på. 

Idag är vi så tacksamma över vår lilla Lea och att hon överlevde – och klarade livets första utmaning! 

Mamma Sofia och finaste Lea. Foto: Privat