Hormoner och hemorrojder: ”Du är inte en galning, du råkar bara bo med små galningar”

Publicerades: 6 Sep 2016, 11:07

Loppi

De är bloggarna som gjort succé genom att dela med sig av de inte alltid så glammiga, och ärligt talat stundtals svåra, bitarna av småbarnslivet med glimten i ögat. Nu släpps snart deras andra bok, och LOPPI passade på att ta ett snack med Sofia Falk och Therese Krupa.

Hej Sofia och Therese! Hur kom det sig att ni startade er blogg?
– Vi hade så mycket vi ville ventilera med varandra när vi blev mammor, som ”jag har fått babianarsel! Ska underlivet se ut så här för alltid nu?”, ”Hur mycket kan en bebis skrika?”, ”Jag har åkt buss med vagn första gången, måste ha en whiskey”, och så vidare. Vi upptäckte att vi båda hade lätt för att vända svårt till kul när vi berättade om bebisvardagen i sms-form och efter ett tag kläckte Tessan idén om att vi borde börja blogga.

Kan ni berätta om upprinnelsen till ”Det är inte du, det är dom!”?
– Titeln syftar på att man inte ska lägga all skuld på sig själv om inte vardagen med småbarn flyter helt smooth. För det gör den aldrig. Jag (Sofia) blev till exempel utskälld här om dagen för att jag inte stavar mitt namn med C som i citron, för det är ju s-ljud i båda. Det är det vi vill förmedla, det är inte du som är galen – du råkar bara bo med små galningar.

Hur upplever ni att det är det att vara förälder i Sverige idag?
– Fantastiskt på de allra flesta plan, till exempel med föräldrapenning, ledighet och smarta vagnar och prylar som underlättar. Men, bilden av mammarollen (och i viss mån även papparollen) står fortfarande och stampar i nåt 1950-tal där kvinnan förväntas dra det största lasset hemma. Och om hon VILL vara hemmamamma så är inte det heller riktigt okej, då pajjar hon hela jämställdheten. Gah! Kort sagt: ingen kan göra ”rätt”.

Känner ni att det har blivit mer okej att skildra föräldraskapets avigsidor sedan ni började med er blogg?
– Ja. Det är fortfarande mer okej för en pappa att beskriva hur bökig vardagen kan vara och att man längtar bort ibland, men klimatet har verkligen blivit mildare. Den ålderdomliga normen att bara prata om barn och familjeliv som nånting urgulligt har luckrats upp, vi får till exempel många mejl från läsare som tackar för att de vågar stå upp för sig själva och be om hjälp när det är tungt. För det ÄR det ibland, och det är okej att säga det. Det har ingenting med kärleken till barnen att göra.

På vilka sätt kan det stärka föräldrar att våga prata även om det som inte är så lätt, när det kommer till föräldraskap?
– Ju mer man pratar om något, desto mindre laddat blir det. Om man kan få EN förälder att känna sig lättare till mods och få nya krafter, ja då känner sannolikt barnet/n av det och allting blir lite lättare och roligare.

Varför tror ni att folk har så starka åsikter om föräldraskap och saker som amning, den perfekta åldern för inskolning och nattningsmetoder?
– För att det är så evolutionärt och biologiskt viktiga saker. Vi måste mata våra barn, hjälpa dem att sova bra och skydda dem för att de ska överleva. Vi vill ju skapa så bra förutsättningar vi bara kan. I och med att det sällan finns Ett Gyllene Sätt att göra någonting på som förälder, givet att barn och är olika och föräldrar är olika, klamrar man sig fast vid det spår man själv har kört på, i förhoppningen och tron om att det är rätt. Och bäst. När sen en annan förälder dyker upp och berättar att de har gjort på ett heeelt annat sätt, ja, då står man ju där och kan börja svaja. Men, för att rättfärdiga för sig själv att det man gjort ändå är bra och rätt, är det nog lätt hänt att man börjar pracka på någon annan ens egna sanningar och erfarenheter, som om de vore de enda och absolut rätta. Så, det springer nog ur en otrolig vilja att göra rätt och gott i kombination med en ängslighet och rädsla.

Till sist – vilket är ert absolut bästa råd till nyblivna föräldrar?
– Att vara snälla mot er själva.