Johanna födde hemma oplanerat: ”Nu kommer bebisen!”

Publicerades: 6 Jan 2022, 13:41

Loppi

I LOPPIS artikelserie ”Min förlossningsberättelse” delar Johanna Rosin med sig av hur det var att föda barn hemma – helt oplanerat.

Min förlossningsberättelse med kluriga trean.

Jag väntar mitt tredje barn under en pandemi. Trots att min sambo inte får följa med på ett enda besök är jag glad över att han fått gå igenom detta med våra två andra barn. Jag mådde jättebra under hela graviditeten men min barnmorska upptäckte att bebisen var något liten. Jag fick gå på flera ultraljud men hon var fortfarande liten, men alla trodde det skulle gå bra trots allt. Sommaren gick och min sambo trodde han planerat sin semester perfekt då han skulle få sin semester förlängd med tio pappadagar. Men bebisen ville såklart inte komma och det var dags för honom att åka till jobbet efter en fem veckors lång semester. Jag hade då gått fyra dagar över tiden och hade inte känt ett dugg, mer än någon enstaka sammandragning. Jag fick en puss i sängen och han åkte till jobbet.

Den första värken

En timme senare ska jag gå upp och göra frukost till barnen. Min dotter Emilia, 7 år, ville göra sin frukost själv. Fantastiskt kände jag, och tänkte lägga mig i soffan. Då fick jag plötsligt lite molande värk från ingenstans. Jag tänkte att jag tar ett bad så försvinner det säkert, men det gjorde det inte. Efter 10 minuter i badet får jag en värk som varar i 50 sekunder. Då beslutar jag mig för att gå upp för att klä på mig en klänning och kolla att barnen är okej.

”Nu kommer bebisen!”

Jag får sedan en värk till och min dotter ser att det rinner blod på mitt ben. Jag säger då: ”Emilia, nu kommer din lillasyster komma”. Hon är så förberedd på vad som ska hända, ringer pappa och säger att han ska komma hem. Hon ringer sedan farmor och säger att hon ska hämta dem. Jag ringer förlossningen och säger att jag har jag haft två värkar och att det kommer gå fort nu. Jag väntar in min sambo, och barnens farmor och farfar. Farmor kom på 10 minuter. Hon börja massera min rygg medan jag väntar. Då får jag en krystvärk. Jag säger: ”Nu kommer bebisen!”, men hon tror inte på mig utan jag får ”hålla igen”. Men det går inte, nu kommer huvudet. Då står min dotter och ger mig vatten och en fläkt så jag ska andas (Herregud i efterhand!).

”Har du huvudet?”

Jag ber henne att gå ut och farfar ringer ambulans. Min son sitter i soffan och äter macka med hörselkåpor och kollar Sommarlovsmorgon – helt obrydd om vad som händer. Min sambo kommer in i dörren – nu kommer bebisen. Han sätter sig på golvet och kikar upp och ser hela huvudet. Då säger jag: ”Har du huvudet? För nu släpper jag!”. Min sambo tog emot vår dotter 2 minuter efter att han kom hem. Min dotter och barnens farmor stod med och var i chock att jag nu fött deras syster/barnbarn på sovrumsgolvet. Sedan kom ambulansen och jag fick åka in till förlossningen och föda ut moderkakan.

Vilken galen grej! Men min dotter är ju alldeles underbar, men oj vad många frågor jag fått svara på nu… Det blev en liten Lovisa som vägde 2800 gram och hade bråttom ut. Från första känning till slut tog allt 51 minuter. Jag är glad att allt gått så bra och att jag hade mitt team med mig – de är fantastiska!