Malin om förlossningen: ”Jag har aldrig tidigare i mitt liv skrikit på det sättet!”

Publicerades: 6 Nov 2020, 10:35

Loppi

I LOPPIS artikelserie ”Min förlossningsberättelse” delar Malin Andersson med sig av sin förlossning från början till slut: från första sammandragningen tills att lilla Vincent föds.

Allt börjar med att det sipprar lite vatten

Fredagen den 9 augusti 2019, för mig v.40+4, börjar med att jag upptäcker att det rinner lite fostervatten, och jag tänker att det måste betyda att något är på gång. Timmarna går, jag håller mig sysselsatt och vid sen förmiddag börjar jag få molande mensvärk. Inget märkvärdigt men det finns där. Timmarna fortsätter gå och mensvärken blir värre och värre, och jag förstår att det är värkar.

Vid 6 tiden på kvällen ska vi äta tillsammans med grannarna, och då har jag så pass ont att jag måste andas genom värkarna. Tvekar på om jag ska följa med till grannarna överhuvudtaget för jag vill inte att de ska märka något, men bestämmer mig tillslut för att följa med. Det går bra, jag lyckas hålla god min.

När jag kommer hem igen börjar det gå upp för mig att vi kanske behöver åka till förlossningen snart, så jag rakar benen så jag inte ska ha stubbiga ben (prioriteringar ni vet). Vid 9 tiden har smärtan trappats upp ytterligare, men jag bestämmer mig ändå för att gå ut en liten stund med ena katten. Så jag stapplar sakta omkring på gården och tänker att alla grannar undrar nog vad fasen jag pysslar med, när jag stannar hela tiden… Jag bestämmer mig för att gå och lägga mig istället. Tänker att jag måste försöka passa på att få lite sömn, om det går, för man vet ju aldrig.

Vi ringer förlossningen

Lyckas dock inte somna och vid 11 tiden ringer jag förlossningen första gången. Då har jag så ont att jag inte kan ligga ner när värkarna kommer, utan jag måste resa mig upp. Vet knappt var jag ska ta vägen. Sambon försöker lugna mig men vet inte riktigt hur han ska göra, vilket jag knappt vet själv. Tyvärr har jag inte tillräckligt täta värkar än och förlossningen ber oss avvakta och ringa tillbaka om läget förändras eller om ca 2 timmar. Försöker lägga mig ner igen men det går inte. Varje rörelse gör så otroligt ont och vid varje värk så känns det som att jag ska gå av.

Vid 1 tiden känner jag att nu klarar jag inte mer. Det har börjat trycka på neråt något fruktansvärt vid varje värk vilket ger mig fullständig panik varje gång, och sambon säger att vi ska ringa igen. Sagt och gjort. Dem säger att vi ska komma in på undersökning, men att det finns en liten risk att vi blir hemskickade. Vi plockar ihop det sista till BB-väskorna och åker.

Bilfärden är riktigt jävla jobbig då varje värk får mig att vilja kravla ur sätet för det gör så ont. Kroppen tryckte på neråt utan att jag gjorde något och det var så himla obehagligt. I efterhand har jag ju förstått att det var V’s huvud som kom längre och längre ner, men det förstod jag inte riktigt när jag var mitt uppe i det.

5 centimeter öppen

Väl inne på förlossningen så får jag kissa, vilket inte var så lätt då värkarna var så pass täta. Sedan fick jag ligga med CTG en stund. Därefter undersökte barnmorskan mig. Öppen 5cm och vi fick ett rum direkt. Tack & lov! Jag får finfina kläder och de gör i ordning lustgasen åt mig, som först inte hjälper ett skit, så de får öka den flera gånger. Jag får in ett gåbord, då jag fortfarande har svårt att ligga ner och även att sitta.

Snälla låt mig få behålla lustgasen

Här någonstans börjar min energi sina. Jag börjar bli väldigt, väldigt trött både i kropp och knopp. Men gåbordet funkade väldigt bra för mig att ta värkarna med, och det var skönt att kunna hänga på det och ”vila” lite. Provar även pilatesboll en stund och hade sambon sittande bakom mig och masserade min rygg. Får lite saft, någon kaka och lite nyponsoppa… Tiden går och smärtan blir hela tiden mer intensiv. Jag kan inte riktigt hantera smärtan och skriker VÄLDIGT mycket, för att det är så pass smärtsamt. Jag minns att jag ganska rädd frågade min barnmorska om hon skulle ta lustgasen ifrån mig, hon skrattade lite och försäkrade mig om att hon inte skulle göra det. Jag blev SÅ lättad! Hon talar om för mig att den värsta biten snart är över – det är öppningsfasen. Jag tänker att jag hoppas hon har rätt. Men jag kan tillägga att hon hade FEL.

10 centimeter öppen sen går vattnet

Vi var inne på förlossningen vid 2 på natten och vid 5 var jag öppen 10cm. Minns att jag blev så glad när barnmorskan berättade det. Kände att vi är nära nu. Vattnet går 06.38 vilket känns som världens befrielse – tills det helt plötsligt inte gör det längre. Jag trodde det gjorde ont innan men det var INGENTING mot vad det gjorde när jag nu skulle krysta ut honom. Jag var sååå arg på barnmorskan och tyckte att hon hade ljugit för mig innan, när hon sa att den värsta biten redan var över.

Foto: Privat/Malin

Älskade Vincent föds

Det gick bara 10 minuter efter vattenavgång så föddes vår Vincent, men det är nog antagligen de värsta 10 minutrarna i mitt liv. Det gjorde så fruktansvärt ont. Jag har aldrig tidigare i mitt liv skrikit på det sättet. Visste inte ens att min röst höll för det. Det var det sjukaste. Men i samma sekund som han föddes så släppte smärtan, vilket också är så himla sjukt. Allt lättade liksom och smärtan försvann. På mitt bröst låg nu världens allra finaste lilla människa, min älskade lilla Vincent.