Krönika: Två planerade kejsarsnitt och stolt som fan

Jag kan tituleras som många saker, men jag tror att få personer skulle kalla mig för idiotisk eller problematisk. Men jag antar att mina åsikter kanske kan vara provocerande i kejsarsnittsdebatten. Men det handlar inte bara om mig. Jag och många med mig ställer oss frågande till hur utomstående personer tycker att våra beslut, gällande VÅRA egna kroppar, är provocerande och idiotiska. Något vi inte ens bör få bestämma över själva alls?

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte LOPPI:s.

Jag har sällan upplevt att kejsarsnitt är något som förskönas. Snarare tvärtom faktiskt. Inte inom vården och verkligen inte av kvinnor sinsemellan. Jag skulle våga mig på att säga att det sprids en hel del skrämselpropaganda om kejsarsnitt. Så mycket att de som måste förlösas med akuta kejsarsnitt ibland tror att deras sista stund är kommen och hela upplevelsen blir ett övergrepp och ett trauma som måste bearbetas lång tid efter.

Trauma på grund av skrämselpropaganda

“Hur kan du säga så, vad är dina källor på det?”, undrar kanske många nu. Låt oss börja med ett halvt decennium på en allt som oftast fullbelagd förlossningsavdelning. I ett halvt decennium har jag varit med under många förlossningar, majoriteten av dem helt normala vaginala förlossningar. Även förlossningar som påbörjats med intentionen vaginal födsel, men där en del av dem av olika anledningar har slutat i kejsarsnitt. Vissa så akuta att vi sprungit genom sjukhuskorridoren med kvinnan i förlossningssängen. Med andan i halsen och ett enda mål – att rädda liv. Andra där det bestämts att kejsarsnitt ska ske inom några timmar pga olika anledningar. För vissa kommer beslutet som en lättnad, för andra kan det kännas som ett misslyckande. En del grips av panik då de hört så mycket hemskt om kejsarsnitt och en del kvinnor kan till och med få ren och skär dödsångest av sistnämnd anledning. Där och då har det känts skönt att kunna dela min erfarenhet både från patientperspektiv och rent yrkesmässigt. Att trösta, lugna och ge stöd, att försöka minska trauma och långvariga psykiska problem som detta kan orsaka om det vill sig illa. Låt mig också poängtera att vi i Sverige har otroligt kompetent vårdpersonal som gör ALLT för att din förlossning (oavsett födelsesätt) ska vara trygg, bli fin och vara säker. Det är något jag vet. 

Det finns en prestige i Sverige idag att krysta ut sin bebis

Det är alltså inte “bara” min erfarenhet som undersköterska på en förlossningsavdelning i flera år som är min referens i kejsarsnittsfrågan. Jag har själv burit tre barn i min mage. Det första barnet hade jag inte en tanke på att föda med kejsarsnitt, jag var inte rädd för att föda vaginalt. Jag såg det som något jag kommer att fixa enkelt och litade på min kropp. Men jag var livrädd för kejsarsnitt, det skulle man akta sig som ögat för då det innebar en “stor och riskabel bukoperation”. Dessutom var det ju inte bra för barnet heller fick man höra. Min mamma hade fött mig och mina fem syskon vaginalt – nog skulle jag väl klara det här utan problem jag med.

Det finns en prestige i Sverige idag att krysta ut sin bebis, det är “lite bättre” i många kretsar och något som man ska vara mäkta stolt över, vilket man givetvis ska. Men en del tycks tro att man bör vara lite stoltare över en vaginal förlossning än ett kejsarsnitt. Det tycker inte jag. 

“Nu dör jag, herregud nu dör jag”

När min första förlossning slutade i en urakut kejsarsnitt så tog det 16 minuter från förlossningsrummet tills att jag låg på operationsbordet med ett skrikande barn urplockat ur min mage. Jag hörde knappt att han skrek, jag låg helt paralyserad och tänkte: “Nu dör jag. Kejsarsnitt. Herregud. Nu dör jag. Nu dör vi båda två”. Det är något märkligt med att ligga helt inne i sig själv och invänta döden när 10 människor i samma rum är glada och säger “grattis” över det gröna skynket. Det kändes som en elefant satt på mitt bröst och en bit av mig dog på operationsbordet och kom aldrig helt tillbaka. Enligt allt jag var inpräntad och lärd så kunde jag inte känna annat än att min kropp svek mig genom att inte kunna föda min son vaginalt. Vi snubblade på målsnöret. 8 centimeter, sedan snitt. Misslyckad.

Läkarbesök, psykologer, mediciner

Trots att jag var säker på att döden stundade på operationsbordet så klarade vi oss, jag och min son. Han mådde fint (och gör än idag, snart 13 år senare). Men jag drabbades av post traumatisk stress och en svår förlossningsdepression. Min äldsta sons tre första månader i livet var jag bara som ett skal av mitt forna jag. Jag sov inte, kunde inte äta, kunde knappt förmå mig att le hur mycket jag än försökte. Ångesten satt som en stor mörk klump inuti, elefanten som satte sig på mitt bröst under kejsarsnittet var liksom kvarlämnad för jag kunde knappt andas. Jag grät mest hela tiden och ville lämna min son hos någon som var bättre lämpad än mig gällande mammarollen. Jag hade inte ens kunnat föda fram honom, hur skulle jag kunna ta hand om honom då? 

Läkarbesök efter läkarbesök, psykolog, mediciner och hårt jävla slit. Sakta blev jag mig själv igen och växte in i min mammaroll. Hade jag inte blivit iproppad hur livsfarligt det var med kejsarsnitt innan och under graviditeten så hade jag antagligen inte haft den här starka reaktionen och drabbats så hårt. Jag hade troligtvis haft en fin start i mitt nya liv som mamma. Jag blev berövad det, på grund av skrämselpropaganda, misinformation och skrönor. Det kändes som att ingen förstod det traumat som jag upplevde efteråt och varför.

För mig fanns inget annat än kejsarsnitt

Mitt andra barn födde jag med planerat kejsarsnitt. Folk runt omkring mig, nära och mindre nära personer försökte övertala mig att testa att föda vaginalt. Aldrig har väl så många haft åsikter om vad som ska pressas ut ur mitt könsorgan eller ej som då. På mödravården sa jag triumferande att jag skulle testa att föda vaginalt på inskrivningen – att jag ville ha revansch! I vecka 20 satt jag åter på mödravården, i samma rum, på samma stol, framför samma barnmorska. Jag grät från själen och berättade att jag inte ville föda vaginalt, men att “alla” andra ville det och jag kände en sådan press på mig från flera håll. Jag ville göra “vad som var bäst för mitt barn” i alla andras ögon, jag ville ”lyckas” den här gången. Men sanningen var att jag inte ville riskera ett urakut kejsarsnitt igen. Jag ville minimera risken att må dåligt efter förlossningen och det enda jag ville var att få njuta av att bli mamma den här gången och få de bästa förutsättningarna för oss, mig, bebisen och familjen. För mig fanns inget annat än kejsarsnitt den här gången.

Rädd för att bli nekad kejsarsnitt

Jag läste på allt jag kunde om vaginal förlossning efter ett kejsarsnitt, om kejsarsnitt, för och nackdelar och landade i att det ju inte låg någon prestige i hur jag födde. Jag fick träffa en läkare på förlossningen för att samtala om planerat kejsarsnitt. Jag var väl förberedd och även beredd på en strid, för det hör man ju också mycket om, alla som blir nekade kejsarsnitt och det var jag själv livrädd för. Så jag förstår kvinnor som söker stöd och råd inför ett sådant här samtal i olika gravidforum. För mig är det inget konstigt. Man är i en otroligt utsatt position här och försöker hitta stöd av kvinnor som varit i samma läge.

Jag pratade oavbrutet i 5-10 minuter eller så och lade fram mina argument innan läkaren avbröt mig och sa “Jag ser inte varför du inte ska få föda med ett planerat kejsarsnitt Johanna. Du är väl påläst och det här beslutet har du tänkt igenom noga. På posten kommer du att få en kallelse och mer information”.

Två kejsarsnitt och en elefant fattigare

Elefanten klev äntligen av mitt bröst helt och hållet. Känslan var lättnad och hopp. Jag födde min andra son någon månad senare med ett planerat kejsarsnitt. Det var en vacker förlossning och jag kunde njuta av min bebis efteråt och av att bli förälder. Det var den riktiga revanschen för mig. 

Två år senare födde jag mitt tredje barn med planerat kejsarsnitt. Det kanske sticker lite i ögonen på vissa, men jag har faktiskt inte haft så jätteont efter mina kejsarsnitt, jag har varit uppe på benen 4-5 timmar efteråt, jag har läkt fort och komplikationsfritt. Det har inte direkt varit så stor skillnad från mina vänner som fött vaginalt om jag ska vara ärlig. Inte mer än att jag har behövt följa vissa medicinska råd en tid efteråt som har skilt sig lite från om jag hade fött vaginalt (utan komplikationer). 

Kejsarsnitt är ingen walk in the park

Nu är det här mina upplevelser och för alla ser det olika ut, det är jag väl medveten om då jag haft hand om många kejsarmammor i mitt förra arbete. Återhämtningen är ytterst individuell. Kejsarsnitt är ingen walk in the park, det säger jag inte – men för mig var det rätt beslut i slutändan och säkerligen för många andra. Mina barn har mått bra från start och gör idag med (om någon undrar). Jag har under mina år som mamma flera gånger mottagit frågan: ”Önskar du inte att du fött vaginalt? Känner du inte att du gått miste om nåt?” Jag kan för allt i världen inte förstå den frågan. Jag fick mina barn, vad missade jag? Snälla berätta för mig. Summan av kardemumman är ju föräldraskap.

“Tänk er hur en bebis kläms fram ur en penis”

Den här har ni hört förr, men om MÄN födde barn… Tänk er nu hur en bebis kläms fram ur en penis. Tänk er att mannen var den som riskerade förlossningsskador, smärta, värkarbete, psykiskt trauma etc. Tror ni på fullaste jävla allvar att det INTE skulle finnas en avsatt budget för val av förlossningssätt som finansierades med skattemedel som en självklarhet då? Handen på hjärtat nu!

Männen skulle högst troligt vara berättigade att själva VÄLJA vilket sätt de ville föda på, vilka potentiella kortsiktiga och långsiktiga komplikationer de kände sig mest okej med. Dessutom hade de med största sannolikhet blivit tagna på allvar i större utsträckning än vad kvinnor blir när de söker hjälp för förlossningsskador som berövar dem livskvalitén. Kosta vad det kosta vill, bara kuken prioriteras och mannen får behålla veto över sin egen kropp. 

Fan ta den kvinna som vill bestämma över sin kropp

Men fan ta den kvinna som försöker bestämma över sin kropp – vill hon inte barnets bästa? Är hennes skäl “tillräckliga” enligt allmänheten och vården? Är hon inte jävligt oansvarig och idiotisk som inte tar tag i sin förlossningsrädsla? Va? Har man haft sex och blivit gravid får man väl också ta ansvar och föda liksom? Eller?

Jag anser faktiskt att kvinnor ska få bestämma över sina egna kroppar och välja sättet de vill föda sina barn på. Dumt va? Jag anser att man ska få ALL information om de båda sätten att föda på – all. Utan skrämselpropaganda åt något håll. Jag kan LOVA att merparten kommer att välja vaginal förlossning. För det är vad de flesta ändå önskar och vill. Hade jag väntat mitt första barn nu så hade jag velat det. Men jag hade inte dömt den som velat ha en kejsarfödsel eller ifrågasatt hennes val heller för den delen. Inte min ensak.

Risker finns när man föder barn – oavsett

Risker för komplikationer finns för båda födelsesätten, för både födande och barn. Det är viktigt att vara påläst. Vem är jag att döma eller tala om vilka potentiella skador eller komplikationer du är villig att riskera, du som ska föda? Ingen. Jag är ingen för dig och din kropp. DU ska leva vidare med din kropp – alltså bör du kunna fatta beslut om den  förutsatt att du förstår beslutet du fattar och vad det innebär här och nu, och sedan. Det finns inga garantier här, för någon. Men mitt råd är att läsa på, studier, statistik, prata med din barnmorska frångå skämsel och skrönor åt alla håll. 

Sen kan jag upplysa om att  7,4 procent av alla barn med planerat kejsarsnitt efter vecka 37 hade en andningsstörning enligt en brittisk studie jämfört med 1,3 procent av barn födda vaginalt. Stor skillnad – absolut. Men jag skulle kanske inte dra så långt att haussa upp det till “väldigt vanligt”. Det händer – barnbordet är alltid redo vid ett kejsarsnitt och personalen är förberedd att agera. Angående amning så finns det studier där med. I vissa studier har man sett en något kortare amningsperiod och något sämre anknytning efter kejsarsnitt, medan andra inte har kunnat se detta mönster. 

”Det bästa för barnet”

Det bästa för barnet är väl ändå att ha en mamma som mår bra, är det att vara egoistisk och idiotisk? Måste man verkligen ”ta tag” i sin ”förlossningsrädsla”? Om man inte är rädd då, man kanske helt enkelt inte vill riskera komplikationerna som en vaginal förlossning kan ge men är beredd att ta  komplikationerna som ett kejsarsnitt kan ge? Om man är påläst och vet för- och nackdelarna med de båda födelsesätten, kortsiktigt och långsiktigt, då förstår jag allvarligt inte vad problemet är.

Slopa skam och skuld – tänk själv

Du kan ha en vaginal förlossning som är fantastisk, att du studsar upp direkt efter och att smärtan försvinner så fort din klibbiga bebis kommer upp på ditt bröst (vilket är ganska vanligt). Du kan få en skitjobbig och utdragen vaginal förlossning som gör stor skada fysiskt och psykiskt. Precis samma kan hända om du föder med kejsarsnitt (minus “studsandet upp ur sängen”, det får du inte göra, med en operation följer råd om hur du på bästa sätt återhämtar dig.) Och det där med utdraget förlopp, det är inte standard vid kejsarsnitt direkt. Det jag vill säga är – DET FINNS INGA GARANTIER. Det här vet man inte innan. Vi kan inte styra det här.

Vi får aldrig rya om vad som är “bäst” för en annan individ

Vi  förstör för de som ska föda barn genom att skrämmas och tycka så jävla mycket om andras val. Visst kan vi dela med oss av erfarenheter, men vi får aldrig rya om vad som är “bäst” för en annan person baserat på egna upplevelser och saker vi tycker och tänker. Vi kan heller inte anta att folk väljer exempelvis kejsarsnitt för att de tror att det är en gräddfil. Populationens “bästa” hamnar ganska sekundärt när man ska genomgå “det största i livet”, för människan är ganska ego. Att problematisera ytterligare något som endast rör oss kvinnor och våra kroppar? Behövs det just nu? Jag tycker inte det.

Vi måste visa empati och försöka förstå varandra

Vi kan aldrig veta hur något kommer att te sig för andra. Men att gaffla om att “det bästa för barnet” är att föda vaginalt nu 2021 är enligt mig urvaskat och unket. 

Det bästa för alla vore nog egentligen om vi kanske slutade hetsa upp oss över vad andra gör och inte gör. Att supporta varandra istället för att dra skuld och skam över medsystrar i ett samhälle som ändå proppar oss fulla med detta dagarna i ända. Kan vi börja bry oss om varandra istället och sluta hacka? Kan vi visa empati och försöka förstå varandra och någonstans vara tillfreds med att vi inte tycker lika och att det är okej? Kan vi göra detta utan att spy ut skrönor och åsikter som skadar andra och orsakar osköna känslor? 

Foton: Privata/Johanna Krig

Källor:

Komplikationer efter förlossning, dokument från Socialstyrelsen

Studie från Sahlgrenska gällande förlossningskomplikationer

Nationella indikationer för kejsarsnitt pga moders önskan

Läs också: 

Låt dem inte skrämma dig till ett kejsarsnitt