Teres: ”Läkarna hade fel – de sa att vi inte kunde bli gravida”

Att få beskedet att inte kunna bli gravida på naturligt sätt blev en chock och sorg för Teres och Johannes. Läkarna gav dem dåliga odds och paret påbörjade behandling. Men på bröllopsresan hände det oväntade…

Det började 2013. Jag och Johannes hade försökt att bli gravida under en längre tid, men inget skedde. Det blev aldrig något plus på stickan och mensen kom varje månad. Vi kände att vi får kolla upp oss så allt står rätt till, vi ville ha ett svar. Vi kontaktade sjukhuset och fick en tid för att ta olika prover. Jag fick genomgå olika ultraljud och undersökningar av mina äggstockar samt blodprover. Johannes fick lämna blod och spermaprov. Tiden gick och läkarna hade fått alla provsvar de ville ha, så vi fick en tid i januari 2013 för att få reda på våra svaren. Den dagen glömmer jag aldrig. Jag var så nervös att jag höll på att kräkas.

”Det brast för oss båda”

En sköterska ropade upp våra namn och vi fick komma in i ett vitt sterilt rum för att vänta på läkaren. Hon kom och presenterade sig och började omgående med mina provsvar. Allt såg jätte bra ut. Det fanns inget att påpeka. Så skönt tänkte vi! Men sen kom vi till Johannes provsvar. Läkaren sa att Johannes hade för få och för slöa spermier. Hennes ord var därefter “Ni kommer inte kunna bli gravida på naturlig väg, risken är väldigt minimal” Vi skulle få ställa oss i kö till IVF (Provrörsbefruktning).Hon visade oss en broschyr och förklarade väldigt luddigt hur det går till. Den dagen brast det för oss båda två. Vi var chockade och vi var livrädda för att vi aldrig skulle kunna få några barn tillsammans. En självklarhet för många, även för oss. Men nu stod vi här.

Började med IVF

I samma veva skaffade jag en privat blogg där jag skrev dagligen om detta. Det var många tjejer som var i samma situation som böjade läsa min blogg och därifrån fick jag mycket stöd och vi kunde bolla med varandra dagligen. Väldigt skönt och jag kände mig inte längre ensam. Jag vilja ge er alla en stor kram idag!

I April 2013 genomgick vi vår första IVF behandling i Göteborg. Jag gick på det korta protokollet, det innebär att jag tog två sprutor i magen i ca 10 dagar för att få mina äggblåsor att växa. Första kvällen när jag skulle ta min första spruta så satt jag med den i handen i säkert en timmes tid. Men det gick inte, det kändes bara så fel att sticka mig själv. Jag fick be Johannes om hjälp och han fick ta alla sprutor därefter på mig. Jag fick gå på 2 ultraljud under dessa 10 dagar för att se hur mina äggblåsor växte till sig. När jag hade samlat på mig 14 normalstora äggblåsor så var det dags att plocka ut dem. Vi åkte till kliniken i Göteborg. Det är som en liten operation, man får morfin under hela processen och man får hänga med på en skärm när dom plockar ut dem. Ganska häftigt ändå. Alla 14 stycken lyckades de plocka ut, men bara 6 stycken överlevde befruktningen. Fem dagar senare fick vi köra tillbaka till kliniken för att få tillbaka ett perfekt ägg, som skulle bli en liten bebis. Vi fick med ett graviditetstest när vi gick därifrån och det skulle vi ta om ca två veckor.

Besvikelse och förtvivlan

Ni kan ju gissa att dessa två veckor kändes som en evighet. Det var tortyr rent ut sagt att inte veta. Jag tyckte mina bröst börja ömma, jag kände mig uppsvullen och googlade såklart. Det var klassiska gravid symptom. Vi kunde inte hålla oss och tog graviditetstestet två dagar tidigare, men det var negativt. Dagen efter kom min mens. Den besvikelsen och förtvivlan jag/vi kände där och då önskar jag inte ens min värsta fiende.

Vi var på ruta ett igen. Vi bestämde oss för att försöka igen, vi hade redan 5 befruktade ägg som låg nedfrysta. Men vi hann aldrig få tillbaka ett innan sommaren för kliniken skulle ha semesterstängt. Den sommaren gifte vi oss dessutom och hade mycket att se fram emot. Vi slappnade av och slutade tänka på barn för en stund. Vi åkte på bröllopsresa och 3 veckor efter vi kom hem så hände det omöjliga. Jag tog ett graviditetstest för “skojs” skull. Ganska direkt så kom det upp ett extra streck. Jag höll på att svimma där inne i badrummet och ringde Johannes som var på jobbet för att köpa hem ett nytt från apoteket som var lite tydligare att läsa av. Sagt och gjort, det visade samma. Jag var gravid! På vår bröllopsresa blev jag gravid. Helt otroligt! Vi kunde knappt ta in det och ringde  våra föräldrar på en gång för att berätta. Det var på den vägen vår Saga blev till. Så efterlängtad och så speciell. Vår förstfödda dotter!

Livet vände

Efter nått år började vi tänka på ett syskon. Vi ville självklart ge Saga ett syskon om det var möjligt. Men vi var väldigt osäkra på om vi kunde bli gravida igen på egen hand. Vi tog inget för givet längre. Händer det så händer det, ingen press. Juni 2015 blev jag gravid igen men det slutade i ett tidigt missfall i vecka 6. Tre månader senare blev jag gravid igen och den här gången var det med lilla Nicole. Hon var också väldigt efterlängtad, precis som sin storasyster. Tänk som livet vände för oss, från att vi “inte” kunde få barn på egen hand till att vi nu har lyckats med två. Livet är bra härligt.

Vill ge hopp

Ibland tänker jag på att jag skulle vilja gå tillbaka till den där läkaren som krossade oss båda. Jag skulle vilja visa upp våra barn för henne och säga -Du hade fel! Tänk så många par som får höra detta varje dag och som bara ger upp hoppet. Men som faktiskt kanske kan lyckas på egen hand. Med detta sagt så vill jag säga: Ge aldrig upp hoppet. Var starka, även om det inte är lätt alla gånger. Detta är vår solskenshistoria som vi kommer bära med oss hela livet ut.

In och läs Teres blogg om du vill följa henne och hennes fina familj!