Mimmi satt fast i bilkö när hon födde: “Kände huvudet mellan benen”

Mimmi kände det på sig redan från början – att förlossningen skulle gå snabbt och att hon inte skulle hinna till sjukhuset. Det visade sig stämma, för en timme efter vattenavgången hemma föddes hennes son i bilen.

Det här är en del av LOPPI:s artikelserie Min förlossningsberättelse. Vill du dela din story med oss? Läs mer här! <3

Mimmis fjärde förlossning utspelade sig i rusningstrafiken på väg in mot Helsingborgs förlossningsavdelning. Hon tog själv emot sin bebis och virade av navelsträngen, som satt runt bebisens hals. 

“Men eftersom han skrek förstod jag att han fick luft”, berättar Mimmi i hennes förlossningsberättelse. 

Ta del av Mimmis berättelse här!

Mimmis förlossningsberättelse: När Elis föddes i bilen

Här kommer min förlossningsberättelse från när mitt fjärde barn föddes.

Jag har fått mina fyra barn ganska tätt, och de tre första förlossningarna var ganska lika varandra. De började alla tre med regelbundna värkar direkt, och sedan har det gått ganska snabbt. 

Inför min fjärde förlossning fanns därför tankarna att vi inte skulle hinna in till sjukhuset, som ligger en timmes bilfärd från oss.

Tre dagar innan BF (beräknat förlossningsdatum) hade jag haft mycket problem med förvärkar några veckor, och slemproppen hade lossnat några dagar tidigare. 

Den här morgonen, torsdagen den 16:e september, fick jag en blödning och kände lite molande i magen. Blev genast hoppfull, och körde de stora barnen till förskolan. 

Jag deltog i ett seminarium på Zoom hela förmiddagen. Jag klockade lite svaga värkar, som då kom med en kvarts mellanrum. Vid lunch dog värkarna ut, och jag blev såklart besviken. Pluggade en stund till, och gick sedan och la mig för att vila lite. 

När jag vaknade en halvtimme senare så kände jag mig konstig. Jag hade inga värkar, men ändå kändes det att det var på gång. 

Jag skrev till min man att han fick hämta barnen en halvtimme senare än vanligt, för jag vågade inte ge mig ut. 

Vattnet gick: “Poff”

Jag reste mig sedan från soffan – och poff, så gick vattnet. Klockan var då 14.45, och jag springer upp på toaletten. Vid mina tre tidigare förlossningar har jag börjat krysta när vattnet har gått, så jag blev nervös. 

Eftersom bebisen låg högt upp och inte var fixerad, ringde jag till förlossningen som sa att vi skulle komma in. Jag ringde sedan till min mamma, och bad henne komma hem till oss och plocka upp barnen med vår bil, så att vi kunde ta hennes bil till sjukhuset. 

En kvart hade nu gått efter att vattnet gått – och nu kände jag tydligt den första värken. Direkt blev värkarna regelbundna, och min mamma kom precis i samma veva. 

Jag slängde på mig en klänning, ifall vi nu inte skulle hinna in så kändes det enklast att föda i. Jag hittade också en förlossningsbinda från min förra förlossning och tog på mig den. Min man kom hem med barnen, jag vinkade till dem i bilen och min mamma körde iväg med dem. 

15 minuter kvar till sjukhuset – och bilköer

Vi lastade ut oss i mammas bil, och jag slet med mig lite handdukar att sitta på. Vi körde, och när vi har ungefär 15 minuter kvar från sjukhuset ändrade värkarna tydligt karaktär. 

Min man ringde förlossningen och bad dem möta upp oss med en rullstol i entrén. De frågade om jag behövde krysta, och jag svarade att jag inte visste riktigt. 

Vid 16.05 kom vi tillslut in i Helsingborg – mitt i rusningstrafiken. Köerna kändes milslånga. 

“Kände ett huvud mellan benen – nu kommer han!”

När vi hade fem minuter kvar knäppte jag upp bilbältet. Min man kastade en snabbt blick på mig. Jag hann fundera över hur de ska få ut mig ur bilen, men kände plötsligt ett huvud mellan benen. 

Vi stod nu alldeles i korsningen till förlossningen och jag sa till min man att: “Nu kommer han!”. Sedan kom en krystvärk, och jag kunde inte hålla emot. 

Jag hasade mig ner på sätet för att få plats, och när vi svängde in på parkeringen kom det – första skriket. Och jag plockar upp vår nyfödda son i knäet. Han hade navelsträngen två varv runt halsen, men eftersom han skrek förstod jag att han fick luft. Jag lindade försiktigt loss honom och rullade sedan in honom i en handduk. 

Min man tittade storögt på mig, och ringde sedan in till förlossningen och frågade vad vi skulle göra. Vi blev ombedda att köra in i ambulansintaget, där väntade två barnmorskor och ambulanspersonal på oss. De visste inte om att bebisen redan kommit, och ordnade snabbt fram en säng istället för rullstolen som de stod redo med. En läkarstudent kom springande, och blev häpen över att bebisen redan var född. 

Möttes av personal som grattade

En av barnmorskorna tog emot vår bebis och jag kunde hoppa över till sängen. Bebisen läggs på mig och vi rullades tillsammans in på förlossningen. Min man tog bilen och åkte för att parkera. När vi kom in till förlossningen hade massa personal samlats i korridoren och önskade grattis. 

Jag fick ett rum och fick sedan krysta ut moderkakan. Min man kom efter en liten stund, och fick klippa navelsträngen.

“Det blev en fantastisk upplevelse”

Så klockan 16.14 – en och en halv timme efter vattenavgång – föddes vår Elis i bilen på väg in på förlossningens parkering. Det kunde ha blivit hur traumatiskt som helst, men tack vare att både jag och min man behöll lugnet, och att jag vågade lita på min kropp och allt gick bra, så blev det en fantastisk upplevelse.

Elis tillsammans med sina tre storasyskon. Foto: Privat. 

Läs också

  1. Emmy om förlossningsdepressionen: "Den äter upp det sista som finns kvar av ens hjärta"
  2. Frida vaknade av krystvärkar: "Ambulansföraren skrek till sin kollega"
  3. Emmas förlossning drog igång på 52 minuter: “Traumatiserad”
  4. Meja, 3 år, har Aperts syndrom - får inte rätt till andningshjälp