Mattias steriliserade sig – “Jag gjorde det för hennes skull”

sterilisering

Sterilisering. Så definitivt.  Är det slutet på manligheten? Här berättar Mattias om hans ingrepp och om tankarna inför det. 

Förra veckan publicerade vi en artikel som hette “Skaffa ett till barn eller inte – Hur vet du när det är stopp?” Där medverkade influencern Lovisa From med sin berättelse om att hennes man steriliserat sig eftersom hon kände sig helt klar med att skaffa barn. Nu har mannen, Mattias berättat sin version av historien. En berättelse som tar upp tankar om egen vilja, manlighet och uppoffring.

Hoppades att Lovisa skulle ändra sig

Många gånger har jag funderat över antalet medlemmar i vår familj, om vi skulle kunna vara fler. Jag kände mig inte “klar”, jag önskade gärna en ännu större familj. Såg inte direkt något stopp, såg bara all lycka som de ger att vara pappa och förälder.

Då vi fått vårt tredje barn så började diskussionen om vasektomi/sterilisering. Jag var inte direkt positiv till detta och försökte väl hålla med om det mesta för att på något sätt dra ut på det och verkligen känna efter. Känslorna om fler barn och rädslan att låta någon skära i mina nedre regioner var inte direkt övertygande för att det skulle inträffa.

Tiden gick och diskussion blev mindre, någonstans hoppades jag att Lovisa skulle ändra sig men samtidigt så börjar jag inse hur mycket jobb och energi det tar med fler barn. Jag själv jobbar relativt mycket så den mix jag får i min vardag blandat med jobb och familjen kändes bra.

Men efter sammanlagt två tillfällen i livet, som jag önskar inte hade uppstått och som känslomässigt tagit både på mig och min sambo, kände jag att det är dags för mig att bekänna färg och offra något som jag absolut inte någonsin kunnat tänka mig eller ens föreställa mig själv att göra.

Hon har gjort detta 3 gånger, det är min tur nu…

Tre förlossningar där det alltid slutar med att jag gråter av glädje och tre stunder i livet som alltid kommer att vara början på vårt nya liv. Insikten att Lovisa är klar och att hon gjort detta tre gånger, men också att hon förgiftat sin kropp två gånger (Förtydligande: abort) och mått fysiskt och psykiskt illa på grund av att vi inte tagit vårat ansvar. Jag insåg att det är min tur.

Jag ville verkligen inte, men kände mig samtidigt tvingad av mig själv. Efter många om och men så kontaktade jag vårdcentralen och förklarade mitt ärende, bara samtalet var jobbigt och det kändes genant att prata om. Fick informationen att jag måste prata med en kurator först och fick en tid efter två veckor.

Jag ville verkligen inte

Dagen kommer och känslan att jag verkligen inte vill detta är övertygande, jag vill ju inte ens det här. Diskussionen med Lovisa fortsätter, hon är förstående och är tydlig med att jag behöver verkligen inte om jag inte vill.

Jag går iallafall till kuratorn och under samtalet så är jag ärlig och berättar att jag inte vill men jag känner mig tvungen att göra detta för min familj. Kuratorn måste godkänna ingreppet och vara övertygad att det är rätt beslut som jag fattat och att jag gör det av rätt anledning, att jag vill.

I tron att detta ska bli en utdragen process så dröjer det bara två veckor innan brevet dimper ner i brevlådan. Under tiden har jag alltid tänkt att jag fortfarande kan backa ur men nu får jag en tid, och det är nära. Mina känslor är blandade och jag är rädd för själva ingreppet. Det känns obekvämt att läggas upp på slaktbordet och visa upp mina privata regioner.

Vi män tar saker för givet

Jag pratar med kollegor och vänner angående det som komma skall och inser att de flesta killar/män jag pratar med känner samma sak. Den vanligaste kommentarerna, “aldrig i livet, gör du det frivilligt, du ljuger.”

(Detta får mig att fundera mer på hur vi män tar saker för givet kring förlossningar, aborter och alla komplikationer som kommer med paketet.)

Hur som helst, dagen kommer och steriliseringen är ett faktum. Men tanken att jag kan vända och springa därifrån fanns med mig hela vägen upp på operationsbordet..

Slut på manligheten?

Men jag vaknar upp efteråt och kände en lättnad. Konstigt? Lite påverkad av diverse tillsatser så känns det faktiskt bra och det känns rätt. Beslutet i sig var nog svårare att ta på grund av själva ingreppet och hade kanske inte så mycket med slutresultatet att göra. Lovisa var färdig och inga fler barn var aktuella för oss, jag gjorde detta för vår skull, för att vårda det vi har och att vår relation ska hålla livet ut. Mina själviska känslor om manlighetens slut och rädslan för komplikationer fanns inte längre.

Efter operationen har de ändå uppstått mycket svullnad och blödningar som inneburit rätt smärtsamma tillfällen samt ett besök på akuten.

Nu dröjer det ungefär tre månader innan jag får lämna ett prov för att visa om jag är steril och så får vi avsluta detta kapitel. Jag känner fortfarande att jag gärna hade haft fler barn men är oerhört tacksam för dem jag har och värdesätter stunderna med dem mer än vad jag gjorde innan. Helt plötsligt är det defenetivt och det stunder som är nu kommer jag inte få uppleva igen.