Isabella om tiden efter terrordådet på Drottninggatan

terrordadet

Den 7 april 2017 var tvåbarnsmamman Isabella, 35, med om något som förändrade hennes liv för alltid. 
– Jag kunde inte röra mig. Jag stod helt förlamad. Sen kändes det som att någon hällde en hink med kallvatten över mig, säger Isabella.

Efter den 7 april 2017 var det mångas liv som inte blev sig likt igen. På eftermiddagen fredagen den 7 april 2017 körde en person vid namn Rakhmat Akilov på människor med en lastbil på Drottninggatan i Stockholm. Fem personer avled. Isabella klarade sig men har sedan ett år tillbaka varit sjukskriven på grund av ångest. Det här är Isabellas historia.

Extra mycket folk i rörelse

Isabella befann sig på Konferenshuset på Drottninggatan den 7 april 2017. Hon studerade till mäklare och 15 minuter innan terrordådet fönstershoppade hon nere på gatan. Hon minns att det var extra mycket folk ute den fredagen och solen sken. Hon ville överraska sina döttrar med godis till fredagsmyset men var sen till en lektion och skyndade sig upp till klassrummet. Något hon är tacksam över idag.
– Jag hann inte mer än sätta mig i klassrummet så hände det fruktansvärda. Vi hade öppna fönster den här dagen för det var så varmt. Jag hörde helikoptrar och liv. Sedan gick allt så fort. En kille i klassen läste på Aftonbladet om en lastbil som kört på Drottninggatan och jag tänkte att det måste vara någon stackare som fått hjärtinfarkt och kört av vägen. Läraren försökte lugna oss och fortsätta med lektionen men det dröjde inte länge innan vi fick ta en paus.

Läs också: Förlossningsskadan ledde till 30 operationer

“Det är nu vi kommer att dö”

I klassrummet var det några som började gråta och Isabella tröstade. Hon hämtade vatten åt en tjej och berättade sin påhittade historia om att det måste varit en äldre herre som fått problem med hjärtat. Hon minns att hon sa till sin klasskompis att allt kommer att bli bra. Isabella gick ut på gården för att ta lite luft. Väl ute på gården såg hon rök och en helikopter och hon kände brandlukt. Hon möttes av några killar som kom upp i Konferenshuset och skrek att lastbilen kört på folk och att det ligger människor på marken.
– Då hände något i min kropp. Jag kunde inte röra mig. Jag stod helt förlamad. Sen kändes det som att någon hällde en hink med kallvatten över mig. Jag minns inte hur länge jag blev stående där men sen gick det upp för mig. Det är nu vi kommer att dö.

Fast mitt i helvetet

Efter ett tag kunde Isabella röra sig igen och lyckades få upp sin telefon ur fickan för att ringa sin man. Hon har flera missade samtal och meddelanden med frågor om hon var okej och att hon skulle ta sig från platsen så fort som möjligt. Det sista meddelandet var från hennes mamma och Isabella ringde upp henne först.
– Jag grät och sa att han kommer att spränga oss alla och att vi kommer att dö. Jag har sett för många actionfilmer och jag trodde att lastbilen var fullproppad med bomber. Det värsta var att vara fast mitt i helvetet. Jag minns att vi inte fick lämna platsen och att vi blev tvungna att låsa dörrarna eftersom att gärningsmannen var försvunnen.

Läs också: Angelica om skilsmässan “Som att falla 10 000 meter utan fallskärm”

Isabella började göra upp med tanken på att hon skulle dö. Hon var helt inställd på att gärningsmannen skulle komma in i byggnaden och skjuta alla. Hon tänkte på sina döttrar och hon kände sig tacksam över att ha så många i sin närhet som skulle ta hand om dem istället för henne.
– Jag hann tänka att jag hoppades att min man, Mats, skulle träffa någon ny tjej som skulle hjälpa honom med barnen.

“Tänkte att det var gärningsmannen”

När Isabella kom ner till klassrummet igen satt en okänd kille med en stor ryggsäck där. Hon fick obehagskänslor och undrade hur han hade kommit in eftersom att dörrarna till byggnaden var låsta.
– Jag tänkte att det var gärningsmannen. Bara någon minut senare kom det in flertalet poliser med dragna vapen och visiterade honom. Det var inte han.

“Sen den dagen har jag varit levande död”

Efter några timmar beslöt sig Isabella och hennes vän för att gå ut och försöka ta sig hem. De packade ner sina saker, tog varandra i händerna, drog ett djupt andetag och gick ut på Drottninggatan.
– Sen den dagen har jag varit levande död och gått in i ett skal. Den glada och utåtriktade, stresståliga Isabella dog den dagen. Hon finns inte längre men vissa dagar kan hon komma fram nu två år efter händelsen.

Inte ute efter folks sympati

Idag är Isabella sjukskriven och hon kämpar med sin ångest dagligen. Ibland önskar hon att ett av hennes ben varit brutet så att folk skulle kunna se på henne att hon mår dåligt. Enligt läkaren är Isabella utbränd. Något hon har haft svårt att acceptera och har känt sig värdelös över.
– Jag är inte ute efter folk sympati, men förståelse för det går inte att se på mig att jag är sjuk. Mitt yttre skal ler men inombords gråter jag. En tid efter terrordådet kände jag att jag mådde sämre och sämre. Till slut orkade jag inte mer och svimmade hemma i vardagsrummet.

Läs också: Josefin om att förlora sin son – i vecka 36

“Gick hand i hand – mitt på Drottninggatan”

Det är först nu, två år efter attentatet som Isabella vågat besöka Drottninggatan igen.
– Jag var bjuden på en förhandsvisning av en film, men visste inte att det var på årsdagen. Samma morgon slog jag på nyheterna och fick då se att det var två år sedan attentatet. Jag bröt ihop men bestämde mig för att åka dit ändå. Vi stannade till vid första lejonet där det var en bild på killen som först blivit påkörd och omkommit. Min äldsta dotter tog min hand och ställde frågor. Jag fällde en tår och berättade. Men jag var hela tiden lugn. Jag tror att det var nyttigt för hela familjen att gå där. Vi gick där i mitten av Drottninggatan hand i hand alla fyra. Jag trodde inte i min vildaste fantasi att jag skulle gå på Drottninggatan igen. Och i mitten av gatan. jag trodde jag skulle stryka mig längst husväggarna nästa gång jag skulle gå där. Det blev en vacker dag. Ett slags avslut fast ändå inte. Jag överlevde även om jag varit levande död i 2 år så lever jag. Jag känner en enorm tacksamhet att jag får leva med dem som betyder mest i hela världen. Min älskade familj.

Läs Isabellas blogg här ››