Frida vaknade av krystvärkar: ”Ambulansföraren skrek till sin kollega”

I LOPPIS artikelserie “Min förlossningsberättelse” skriver tvåbarnsmamman Frida Laugesen om den minst sagt snabba förlossningen i ambulansen. ”Efter att vi kört i fem minuter så hör jag mig själv vråla på min minst charmerande danska ”HON KOMMER NUUUUU” – och vips, så var huvudet ute”.

Det här är en förlossningsberättelse av LOPPI-läsaren Frida Laugesen.

Att berätta min förlossningsberättelse är som att slungas tillbaka till en annan tid. Att slungas tillbaka till både det värsta och absolut bästa jag någonsin har upplevt. Nu är lilla Leah 15 månader men jag minns förlossningen som om den vore igår.

Sommaren 2018 var stekhet! Jag var i vecka 40 + 3 och extremt otålig till sist. Efter att ha lämnat storasyster på förskolan begav jag mig som oftast ner till havet, där jag skyndade mig ner i vattnet likt en graciös flodhäst, för att svalka mig. Denna dag var inget undantag. Det var en helt vanlig måndag, men efter att ha nattat storasyster på kvällen kändes något annorlunda – en värk?

Fridas störtförlossning – på 50 minuter

Eftersom jag var andragångsföderska visste jag hur en värk skulle kännas men blev ändå osäker. Den var så klen. Jag avvaktade lite och så plötsligt kom en till. Och en till. Det var värkar. Men mesvärkar. Trots att de var mesiga var jag överlycklig: äntligen var det igång!

Jag lyckats övertala min man om att se filmen 27 Dresses. Under hela filmen hade jag värkar men fortfarande utan vidare styrka och väldigt oregelbundna och med långa intervaller. Jag bad min man Christian att skriva till vår barnvakt som skulle hålla sig standby ifall något skulle hända under natten, och eftersom storasysters ankomst till världen tog 36 timmar så var jag säker på att denna förlossning också skulle ta sin lilla tid. Tänk så fel man kunde ha.

”Han irra omkring som en virrig höna”

Runt 22:30 släckte vi lampan och beslutade oss för att sova. Exakt en timme senare vaknade jag med extrema smärtor! Mina tidigare mesvärkar var som bortblåsta och in rullade de mest fruktansvärda värkar jag någonsin känt. Samtidigt så hade jag extremt ont i magen och trodde att jag behöver gå på toaletten. Aldrig någonsin, i min vildaste fantasi, förstod jag att det är krystvärkarna jag kände här. Efter ett misslyckat toalettbesök kröp jag tillbaka till sovrummet och väckte Christian med ett vrål som sa att ”det är NU!”

Han började irra omkring som en virrig höna, hittade varken det ena eller det andra. Jag själv la mig i en fosterställning på sängen och försökte att stanna i bubblan – andas kontrollerat, inte spänna kroppen och ta värk efter värk. I början klockar jag värkarna men då jag ser att de kommer med en minuts mellanrum skriker jag istället till Christian att ringa in till förlossningen. Sagt och gjort så säger barnmorskan att vi ska komma in på momangen.

”Jag fick andas konstgjort och snabbt för att inte krysta med”

Min man ringde våra barnvakter och körde fram bilen. Så fort han kom tillbaka så skrek jag att jag behöver en ambulans; Leah är på väg NU! Christian ringde efter en ambulans som skulle vara hos oss inom 10 minuter. Vi hade barnmorskan på högtalaren och när hon hörde att min kropp började krysta med så guidade hon mig i att andas konstgjort och snabbt för att undgå att krysta med. Jag blundade hela tiden och försökte att fokusera, följa instruktionerna och andas.

Nästa gång jag öppnade upp ögonen stod två ambulansförare i mitt sovrum. Halleluja hann jag tänka, hjälpen var här! Det tryckte på så extremt att jag kände att jag höll på att bajsa på mig. Detta sa jag lite oroligt till Christian som bara ryckte på axlarna och sa: ”ja, men gör det då”. Sagt och gjort så klämde jag ut två harpluttar i sängen. Det var liksom inte så mycket annat att göra i den situationen, vare sig man vill det eller inte. Kroppen bara gjorde det åt mig.  

”Vips, så var huvudet ute”

”Kan du klara dig 10 minuter till från att pressa?” frågade den gulklädde mannen. Jag nickade och mumlade att jag tror det. Jag lyftes upp i en rullstol som i hissen trollades om till en bår. Jag hade ingen aning om hur, men plötsligt så låg jag ner. Halvnaken med någon liten filt och handduk över mig rullades jag ut i den svarta natten mot ambulansen. ”BB-väskan och bilbarnstolen?”,  jag tittade undrande på Christian som svor högt och skyndade tillbaka mot hissen. ”One job! He had one job!” – jag nästan småler mig igenom nästa värk.

Christian som normalt är mannen med stenkoll har aldrig någonsin varit så förvirrad. Tänk att han skulle glömma bort det enda han skulle komma ihåg. Typiskt! Vi kom in i ambulansen, slog på sirenen och körde i hög hastighet mot sjukhuset. Efter att vi kört i fem minuter så hör jag mig själv vråla på min minst charmerande danska ”HON KOMMER NUUUUU” – och vips, så var huvudet ute. Ambulansräddaren skrek till sin kollega att stanna bilen och i nästa värk så föddes Leah, någonstans vid väggrenen på väg mot Hvidovre Hospital.

Ambulansföraren berättade att allt såg bra ut och Leah fick komma upp till mitt bröst. Hon var hal som en ål men det vackraste jag någonsin sett. Trots att jag var nyförlöst var jag totalfokuserad och frågar direkt vad klockan är. 00:32 får jag till svar. Vi kvinnor ska då hålla koll på allt.

”En liten, stenhård rackare hade gömt sig – vi skrattade åt eländet”

Att min andra förlossning skulle vara lik min första kan jag inte skriva under på. Jag kunde inte fått två mer olika förlossningar. Med Olivia (Leahs storasyster) tog det 36 timmar, var långutdraget och gick i stå vid 4 cm. Med Leah tog det 50 min från att jag vaknade med värkarna till att hon föddes i ambulansen på väg mot sjukhuset. Klockan 06 fick vi åka hem från sjukhuset och där låg storasyster fortfarande i sin säng och sov, helt ovetandes om vad mamma och pappa haft för sig hela natten. 

När vi kom hem luktade badrummet av gammal kloak. Christian undersökte problemet och hittade en av mina små harpluttar i lakanet han hade slängt in i tvättmaskinen. Det var en liten, stenhård rackare som gömt sig och lukten var inte den trevligaste att komma hem till. Men vad skulle man göra? Vi skrattade åt eländet och tvättade maskinen på nytt; denna gång utan harplutt. Shit happens, bokstavligt talat.

Det här är min förlossningsberättelse, 

Frida Laugesen.