Förlossningsskadan ledde till 30 operationer

forlossningsskadan

Hanna Öhman, 34, var med om en väldigt snabb förlossning och drabbades av något som heter sfinkterruptur. Det betyder att hon sprack hela vägen från vaginan till anus och en bit upp i tarmen. 
– Sedan förlossningen i november 2011 har jag opererats 30 gånger men dessvärre är jag fortfarande inte hel, säger Hanna Öhman.

Hanna var med om en väldigt snabb förlossning och drabbades av något som heter sfinkterruptur. Det innebär att hon fick bristningar hela vägen från vagina till anus och upp en bit i tarmen.
– Jag visste såklart att man kunde spricka under en förlossning men jag hade aldrig hört ordet sfinkterruptur tidigare och hade ingen aning om vad ordet betydde. Jag syddes dessvärre i förlossningssängen, hade jag varit mer påläst skulle jag själv ha protesterat. Idag vet jag bättre, idag vet jag att en grad 3 och 4 bör sys på operation. Kanske är detta anledningen till att jag fått så stora komplikationer från min sfinkterruptur, kanske hade allt läkt ihop bättre om de inte sytt mig i förlossningssängen. Det här är funderingar som jag aldrig kommer att få svar på men jag kan ändå inte låta bli att fundera på hur mitt liv hade blivit om de faktiskt tagit mig till operation istället.

“Den jobbigaste delen av förlossningen”

Hanna upplevde att hon hade en bra förlossning och att det var det absolut häftigaste hon varit med om. Den bilden ändrades när hon skulle sys.
– Jag fick lustgas som enda bedövning när de sydde mig i förlossningssängen. Det var den jobbigaste delen av förlossningen helt klart. Dagen efter fick jag veta att jag fått en sfinkterskada. Då fick jag ett litet häfte med information men idag blir jag lite illa till mods när jag tänker på hur dålig informationen egentligen var.

Läs också: Angelica om skilsmässan “Som att falla 10 000 meter utan fallskärm”

Hade önskat mer information

I häftet stod det att Hanna fått en skada på ändtarmens slutmuskel och att hon kunde uppleva besvär med att hålla gaser och avföring de första 4-6 veckorna. Det stod även att hon skulle äta fiberrik kost, dricka mycket vatten och äta Alvedon mot eventuell smärta.
– Ingenstans i detta häfte fanns någon information om vad jag skulle vara uppmärksam på, att jag skulle kontakta vården vid något speciellt symptom eller överhuvudtaget något som jag verkligen hade nytta av. Jag hade behövt och önskat mer information om vad jag skulle vara uppmärksam på och hur jag skulle gå till väga för att få hjälp om jag skulle uppleva ökade besvär.

“Hur farligt kan det vara?”

Efter förlossningen mådde Hanna bra även om hon var öm i och runt underlivet. Hon visste inte vad sfinkterruptur var och litade fullständigt på sjukvården.
– Inte en enda gång googlade jag order “Sfinkterruptur”. Jag trodde liksom i min enfald att det inte var någon allvarlig skada, att jag hade klarat mig bra. Jag menar, äta Alvedon och kanske råka prutta oplanerat någon gång under några veckors tid. Hur farligt kan det vara?

Smärtan ökade

Ungefär fyra veckor efter Hannas förlossning började smärtan nertill öka. Hanna kopplade inte alls ihop smärtan med sfinkterruptur utan hon ringde vårdcentralen som var övertygade om att hon fått hemorrojder. Hanna förklarade att hon inte kunde se eller känna att något hängde ut runt anus och att det skulle göra det om det var hemorrojder.
– Jag fick förklarat för mig att det var invändiga hemorrojder. Jag fick ett recept på smärtstillande suppar och de funkade riktigt bra till en början. Ytterligare någon vecka gick och smärtan ökade, jag fick fler recept på dessa suppar och jag ska ärligt säga att jag började nästan missbruka dem. Jag hörde talas om att man kunde få invändiga hemorrojder bortopererade och ringde därför vårdcentralen igen.

Läs också: Josefin om att förlora sin son – i vecka 36

“Jag kände mig så liten”

Hanna fick så pass ont att det begränsade henne i hennes vardag men hon blev inte tagen på allvar.
– Kvinnan jag pratade med på vårdcentralen var väldigt nonchalant och berättade irriterat att någon sådan operation skulle jag väl inte tro att jag bara kunde få sådär utan det var en lång väg att gå och det skulle nog inte vara aktuellt. Jag kände mig så liten, misstrodd och förlöjligad när jag la på luren utan att ha fått någon information om hur jag skulle göra för att få hjälp.

Fick tid samma dag

En vecka senare kunde Hanna varken gå eller sitta. Hennes mamma sa att det måste vara något annat än hemorrojder och Hanna började känna sig rädd. Via sin barnmorska fick hon en jourtid hos en läkare redan samma dag och det var då allt började enligt Hanna.
– Läkaren undersökte mig och sa de behövde göra ett analt ultraljud. Jag trodde att jag skulle svimma när jag förstod att de skulle föra upp en ultraljudsstav i rumpan på mig. Jag hade väldigt svårt att hålla gaser och avföring och var så orolig att jag skulle släppa en brakfis på läkaren. Undersökningen gick bra men jag var genomblöt av svett av tanken på den där brakfisen. Efter undersökningen berättade han att han hittat tre stora bölder. Han sa att jag skulle åka hem och packa en väska och sedan köra direkt till akuten.

“Bröt ihop totalt”

På akuten undersöktes Hanna igen och sedan fick hon information om operationen. Allt gick väldigt fort och två timmar efter att hon gått genom entrén på akutmottagningen rullades hon in på operationssalen.
– Adam och vår dotter Selma fick inte vara kvar. Att se dem lämna rummet var så fruktansvärt hjärtskärande och jag bröt ihop totalt. Jag helammade och Selma hade aldrig provat flaskan. Jag var så rädd att hon inte skulle kunna äta. Andra föräldrar, andra mammor, de får själva välja hur och när de vill lämna sitt barn för första gången. Det fick inte jag och det kändes förjävligt, även om jag samtidigt visste att hon skulle ha det bra med sin pappa.

Läs också: “Slappna av så kommer det är bullshit”

Har opererats 30 gånger

Sedan förlossningen i november 2011 har Hanna opererats 30 gånger men hon är fortfarande inte hel. I november 2015 stomiopererades hon för att avlasta tarmen för att öka chanserna till lagning.
– Jag har genomgått ett flertal operationer sedan jag fick min stomi men ingen operation har hittills lyckas, hålet i tarmen är fortfarande kvar. Nu bedömer kirurgerna på Akademiska Sjukhuset i Uppsala att de inte kan göra mer. Jag står därför på kö för att eventuellt opereras utomlands.

Står bakom Våga Vägra Förlossningsskador

När Hanna drabbades av sin skada tyckte hon att det var svårt att hitta någon som varit med om liknande. Det var helt enkelt tabu och ingen pratade om det.
– Jag kände mig så fruktansvärt ensam och misslyckad. Några år senare var situationen en annan, fler och fler började berätta om sina egna upplevelser. Idag finns ett forum på Facebook, en sluten grupp endast för förlossningsskadade kvinnor. Där hittade jag Jenny Aakula och vi klickade direkt och kände att vi ville försöka göra något mer, ur alla dessa tankar växte Våga Vägra Förlossningsskador som idag är en ideell förening. Vi är en röst för alla de kvinnor som själva inte orkar eller vågar göra sina röster hörda. Vi vill väcka opinion och aktivt verka för en förändring inom svensk förlossnings- och eftervård. Idag är vi fyra kvinnor som tillsammans driver Våga Vägra Förlossningsskador, det är jag, Jenny Aakula, Carina Ekman och Malin Wylinder.

Läs Hannas blogg här om hur det är att nu vänta ett syskon till Selma ››

Läs också

  1. Ellie har drabbats av ovanliga diagnosen
  2. IVF-pappan om vägen till det efterlängtade plusset