Decembers julefrid börjar så sakteliga tas över av januaris stressatid. In i vardagsfållan, hämtalämna dagis, jobba, dona, fixa, pilla. Då kan det vara saftigt skönt att låta julklapparna få sjunka in, ta plats och beredas välbehag av. Jag har tidigare frontat syster S:s burkar och promotat syster L:s teaksamling. Nu är tiden hög för syster A och hennes julklappsbidrag.

Lejdis änd jentlemän: tillåt mig att blygsamt presentera den fulaste, finaste, skönaste och smakfullaste väggkalendern som skådats i mannaminne. I bring jo dansbandsalmanackan 2010. Ett måste i alla sunda personers hem.

I januari får du stifta bekantskap med stil- och tonsäkra Thentys, i april gläds du åt raffiga Roys. Jag kan heller inte vänta till augusti, då jag får bläddra fram Ken Erlings och skåda deras maffiga munderingar. Septembergrabbarna i Mathz Ronnies får det att pirra både här och där, även hos en kysk tvåbarnsmor.

För länge sedan hade jag och F en (numera insomnad) ritual för de som kom hem till oss för första gången. Det var obligatoriskt för besökaren att direkt få ett singelomslag med Alfstarz upptryckt i nyllet. Från omslaget var man tvungen att välja en bandmedlem man skulle vuxenkramas extra länge med. Besökaren fick inte välja tjejen eller Alf himself, och det var alltid galet intressant att följa resonemangen som följde. Vill rodnande minnas min mors låånga utläggning om vem som skulle bli hennes lyckligt utvalde.

Funderar på att ta upp den insomnade välkomsritualen med dansbansalmanackan i högsta hugg. Det kommer garanterat inte bli en lätt match heller denna gång, vare sig för mig eller någon av besökarna på Upplandsgatan.

Pick ’n’ mix, någon?