Sedan någon vecka tillbaka har jag Blocketpsykos. Famlar febrilt efter allt som har med teak att göra. Hamnar på annonssidor hos tjommar som vill sälja segelbåtar, tvättkorgar eller tvåor i Bagarmossen. (Note to self: överväg att att skräddarsy sökningen en smula).

Har också sedan eoner tillbaka varit djupt avundsjuk – hej kardinalsynd – på syster L:s magnifika kollektion av teak. Hennes fyndnäsa vad gäller tingestar i träslaget överträffas av ingen. Att hälsa på hos L är en bitterljuv kombination av parallellt rus och baksmälla: den lilla samlingen av byråer, bord och kryddkar är så ljuv att lägga ögonen på, samtidigt som pinalerna formligen ylar ”det är hos DIG vi vill bo”. Eller åtminstone gör de det i mitt huvud. Nästan samma sak.

Vad kan då vara bättre än att efter ögonsvidande timmar vid skärmen äntligen få napp på stilig möbel, och dessutom få med teaksyster som smakdomare och bärhjälp? Nu i eftermiddags var det dags. Schmack, så fanns annonsen där. En frestig bokhylla sökte nytt hem.

Det var bara till att i lånad bil detronisera alla fobier rörande innerstadskörning. Achievment of the day: parera gollumkorsningen S:t Eriksgatan/Fleminggatan utan fungerande trafikljus. Utan att krocka. Odenplan till Knivsöder på tre röda, träffa übertrevlig karl med uppenbarligen god smak. Inte nog med att han hjälper till att bära ner pjäsen på gatan, han stannar dessutom tålmodigt kvar och demonterar hyllan när jag och L inser att den inte på långa vägar slinker in i bilen. Som socker på kristyren tackar han ”för hjälpen”. Vilken hjälp – att ödmjukast befria honom från en teak-ah-licious bokhylla? De nada.

På vägen hem funderades det frenetiskt över var hyllan ska få plats i lägenheten som inte har en millimeter golvyta över. Det löste sig. Fulfåtöljen fick flytta, en Pilaster-kopia fick stryka på foten och – ta daa – enter nya familjemedlemmen i vardagsrummet.

Nu börjar det riktiga slitgörat. Att övertyga motsträvig make om hur härrligt det är med teak. Over and out.