Min, bara min.

Syster Luscious Lisa har sedan ett par år tillbaka med liv, lust och frenesi varit initiativtagare till en årlig klädbytardag. Trots mitt smarriga åldersförsprång på 10 år är jag varmt välkommen till sammankomsterna, som brukar vara magnifikt trevliga. Vid närmare eftertanke har jag bara varit med vid två tillfällen – som båda i alla fall varit süpernajs.  

Alla medverkande bruttor har med sig en kasse utrangerade paltor. Bannlysta är endast breda, korta urtvättade H&M-linnen eller motsvarande. Donator för donator går igenom sin egen klädhög och berättar kort om varje plagg. ”Den här kjolen kommer från blah blah, passar perfekt till nah nah och har varit mig kär för att lah lah”. Den som känner sig manad att ta över plagget får det. Om flera är spekulanter läggs paltan i en ”beef-hög”, och i efterhand går man igenom de plagg som har många intressenter. Det brukar lösa sig kemiskt vem som ror hem det. Förbjudna tillrop är sådana som ifrågasätter hur man är funtad när man skänker bort ett visst plagg ”Ååååh, men den dääär var ju jättähfiiin” eller  rena utskrattningar av kreationer. De kan ha burits med större allvar eller närmare i tiden än vad du kan ana.

Igår var det dags igen. Åtta, nio ladies samlade för samkväm och klädåtervinning. Syster L ska precis till att börja förevisa sin egen hög, då jag i ögonvrån ser något mycket bekant tyg i hennes påse. Den Randiga Klänningen. Den finfina stassen som jag fick svimningar över för två år sedan, då hon hittade den på Röda korsets secondhandbutik Bikupan i Eskilstuna. Hon hittade den fem sekunder före mig, fem ödesdigra sekunder. Jag kunde inte ens vara glad för hennes skull.

Rycks tillbaka från minnets bitterljuva dimbanker när Lisa nu viftar samma plagg framför mig och säger ”du höll nästan på att ge mig en lavett för den här”. Hell yes. Och nu var den alltså utrensad. Praise the Ford! Mirakelmania! Andalusisk hund! Mitt intresse hade banne mig inte svalnat det minsta.

I slowmo tillskansar jag mig kjoltyget, men inser i samma ögonblick att den precis likaväl kan hamna i beef-högen och gå mig förlorad. Men, återigen, hallelujah! Harreliharreliharreliramah! Hell yes! Den randiga stassen nobbas av övriga i församlingen och jag kan knöla ner den i tryggt förvar långt, långt ner i en påse. Vågade inte ens prova den på plats för att bli för besviken om den inte skulle passa.

Väl i hemmet är kalasfina klänningen nu provad. Det skulle kanske inte skada om dess nya ägarinna burit runt på ett antal färre kilon, men what the heck. Nu kommer den att klä en lycklig kvinnlig reinkarnation av Tjuren från Bronx. Obese from the Odenplan? Knubbig från the Upplandsstreet? Det blir fina fisken oavsett.