När jag blev gravid hade jag en del funderingar kring det här med vad mitt nya liv som mamma skulle innebära. Jag tänkte inte så mycket på alla de saker jag skulle göra utan mer på de saker jag aldrig mer kunde göra. ALDRIG MER KAN GÖRA, ni förstår att de orden är skrämmande. Jag hakade upp mig på att jag aldrig nånsin mer kunde dra till New York helt spontant en helg. Bestämma sig dagen innan, ringa upp sin bästa tjejkompis och övertala henne för att några timmar senare sitta fnittriga i taxin till Arlanda och veta att man skulle ta ett lån på kreditkortet som man aldrig skulle kunna betala tillbaka. Men ändå, så vilt och så härligt.
Jag sörjde detta. Tänkte att nu är det slut med all spontanitet i mitt liv. Men i vecka tjugofem eller så slog det mig. Jag har aldrig i mitt tjugonioåriga liv åkt på en spontanweekend till New York. Varför skulle jag göra det nu?
Dessutom tycker jag mycket om att planera och längta och framförallt drömma. Det är nog mer min grej, mer än att faktiskt göra det. Överlag så är jag en tvådelad person när det gäller hur jag vill leva mitt liv.
Jag kan gå och längta efter att bo på landet och bara sköta om mina hästar hela dagarna med klockan-tre-fika i stallet och samtidigt vilja sitta i en skybar i en häftig storstad och dricka Cosmopolitans som om jag vore en av tjejerna i Sex and the City . Jag vill leva på en strand med min lilla hippiefamilj och gå barfota resten av livet med nakna solbrända barn – samtidigt vill jag bo i en fin och ordnad villa där allt är vitt och rent med induktionshäll, tvådelad ugn och espressomaskin. Jag kan drömma om att åka på husvagnssemester med grillade fläskkotletter och lådvin vid en svensk sjö men också efter att bo på fint hotell på Rivieran där alla klär sig flott och dricker champagne, tIll och med till frukost.
Dräkt eller slitna jeans, karriärsliv eller mammaliv, dansband eller hårdrock. Där har ni dem, tankarna och drömmarna som rör sig i mitt huvud.
Problemet är att jag på något sätt har hamnat mitt emellan. Jag vill “både och” men det blir “varken eller”. Ni vet när ni sitter på en middag och dricker vin. Det första glaset är gott och fyllt av förväntningar. Det andra glaset dricker man ganska fort, nästan som om det vore saft och det är egentligen bara en transportsträcka till det tredje. För när det tredje glaset är på väg att ta slut då öppnar sig himlen och bjuder in. Världen ligger helt plötsligt framför dina fötter och det finns inga hinder, bara möjligheter. Det är då du bestämmer med din middagsvän att ni ska starta ett företag ihop som kommer att gå om H&M och Ikea. Ni kommer också på att ni ska samla alla gamla vänner från den där Åreresan för sju år sedan för en reunion och kanske den här gången åka till Alperna. i EN MÅNAD! Du bestämmer dig dessutom för att dagen efter göra slut med din partner men också att ringa ditt första ex mamma för att säga att du älskar henne. Du bestämmer dig för att säga upp dig! Börja om på nytt! Allt som händer på en kväll händer egentligen på den här kvarten mellan det tredje och fjärde glaset. Dagen efter så kan man känna riktig ånger, en fruktansvärd mental baksmälla. Vad var det för dumheter man satt där och gjorde planer för? Men där och då var det så härligt – och självklart.
Tänk om man kunde ha den känslan jämt, men utan alkohol. Då skulle man ju göra allt det där som man går och drömmer om och livet skulle vara fullt av äventyr. Men samtidigt – så otroligt utmattande. Det är ganska skönt att trots allt varken vara hög eller låg.
54 kommentarer till detta inlägg
Helt underbara krönikor!
Jag läser och njuter , keep on =)
”I natt smidde jag tusen planer, men i morse gjorde precis jag som vanligt.” – Konfucius
Det är bara att kasta loss tycker jag! Självklart ska man leva drömmen och jag tror nog inte att det är mer utmattande att göra det än att inte göra det. Livet ska ju vara ett äventyr, man ska känna att man lever även om det då kanske gör lite ont ibland!
Du skriver så himla bra och inspirerande Amanda, hoppas att du fortsätter med dina krönikor!
Känner igen mig, men tycker du verkligen att du väljer rätt? Vore det inte bättre att vara hög (dvs följa äventyrslusten) ett tag och riskera att råka slå i botten längs vägen än att lunka fram i ett typiskt svenskt mittemellanläge?
Jag tror inte det är så enkelt som du skriver. Jag tror det handlar om rädsla. Rädsla för det okända. Rädsla för att tumma på bekvämligheten. Rädsla för att utmana sig själv.
Och jag tror att det är fel val att låta den rädslan styra ens liv. Sen kan man intala sig att det är hur bekvämt som helst, men egentligen är det bara feghet.
Helt underbart skrivet, känner precis igen mig. Jag vill också leva de olika liven men det blir varken eller….
Älskar allt du skriver!
/ V
Vilken bra krönika!
Heja dig Amanda! Huvudet på spiken och grädde på moset… Toppenbra skrivet och OJ så sant!
Det gjorde nästan ont att läsa din krönika då det slog mig att jag är precis sådan, drömmar som når till månen men själv kommer jag inte utanför staketet på gården! Det finns så mycket som man vill men så lite som man tar sig för och nästan aldrig av någon speciell anledning. Det var rolig läsning, bra krönika!
Du blir bara bättre och bättre. Denna gång, -väldig bra!
Ingenkänningsfaktorn är skyhög
älskar dina krönikor! Kram från Katarina i Finland 
Haha visst är det så! Man är oftast varken eller, eller jag är det också ville jag säga. Men oj vilka planer man kan ha! Jag är grymt imponerad av att du kommer ihåg och får ner det på pränt sådana här tankar och känslor!
Kepp up the good work!
Vilken härlig krönika! Din bästa hittills! Och vet du, man kan åka till NY ganska spontant även när man har barn – om man vill! För drygt två veckor sedan bokade jag en resa till NY med en väninna och på torsdag åker vi! Och jag har två barn, en 3-åring och en bebis på 10 månader! Så ALLT går, med eller utan barn!
Spiken på moset!
Vilken fantastisk kronika! Jag ar gravid i 16:e veckan och nygift sedan ett halvar och alla fragar oss om varfor vi inte bara vill vara gifta forst och sedan ha barn. Men vi tycker inte att vi vill ”slosa” bort tid pa att vanta in ratt tid att ha barn. Sa manga av vara vanner har varit gifta i 2-3 ar och sager att de vill resa forst och tjana mer pengar, men i sjalva verket gor de ingenting av det. De pratar om barn som om de inte kan gora nagonting langre sa fort de har kommit till. Jag tror istallet att man respekterar sin sin spontanitet mer nar man vet att man inte kan gora allt utan lite planering.
Herre Jisses! Otroligt bra skrivet…
Mitt i prick.
Nu får Alex ta pension du har gått om, skriver på pricken roligt bra och med värme.
Väldigt fin krönika!
Haha sån är jag också!
Fantastiskt mitt i prick!
Känner verkligen igen mig! Gjorde ett graviditetstest för ca ett år sedan och fick ett högst otippat positivt svar. Och tre månader senare gjorde vi dessutom extremt chockerande ultraljud – två bebisar i magen. Identitetskris , panik och förvirring var nyckelorden de första månaderna. Och visst har livet förändrats drastiskt. Men idag är jag väldigt kär i mina barn.
Jättebra skrivet!
Du är verkligen duktig på att skriva och förmedla..Fortsätt med det!
Det är nästan skam att du inte skriver oftare
Underbar läsning!!
fantastiskt skrivet!!!
Underbar läsning …och vad man känner igen sig. Sluta aldrig blogga / Kram från en insnöad öländska
Den satt som ett smäck. Precis mina tankar!
Jag verkligen gillar din krönika! Inte mindre än 3 gånger idag har jag varit på min mobil web för att se om veckans krönika kommit ännu. Tack Alex som länkade till dig! Drömmar och fantasi är ju det som håller oss vid liv. Sitter insnöad i villa med en 6 veckors tjej på armen och en tvååring som drar mig i benet, jag lovar att jag drömmer mig bort om glamorösa kvällar på stan med vin och vänner…
Hög igenkänningsfaktor! Bra skrivet!
härligt!
Underbart, Bra skrivet =)
Nej! Sånt här gör mig vansinnig – man måste bestämma sig. Man kan inte både längta efter spontanitet och berusning och säga att det är ganska skönt att man inte har det. Nej. Välj och våga. Och ta för helvete med barnet i så fall. Gah.
Haha, känner igen mig. Å ena sidan och å andra sidan. Fiskarnas tecken består ju av två fiskar som simmar åt motsatt håll. Du måste vara fisk som jag.
Helt klart bäst skrivet hittills!
FYFAN vad bra skrivet!! Det är nog så vi är allihopa.
Jag förstår precis vad du menar.
Själv bor jag i Beijing och har bott här i 2 års tid nu. I maj åker jag hem. Jag känner mig fast i en verklighet i mellan 2 världar. Underbara livet här men öppna människor och dagar som inte är en annan lik, och verkligheten i Sverige som väntar mig. Rädslan att det kommer bli omöjligt att göra något eller någonsin träffa spontana människor igen.
Jag sitter och drömmer om att bara åka söder ut istället och stanna där. Hitta en annan verklighet där allt är som på film… Men samtidigt så vill jag ha det liv du har nu. Någon att älska, och i framtiden en familj med allt vad det innebär.
I varje krönika du har skrivit känner jag igen mig. Det är roligt att du lyckas sätta ord på det man tänker. Jag kände som du skrev både innan jag fick mitt första barn och mitt andra?! Jag hade ju redan 1 barn men jag tror att det är hjärnan som spelar en ett spratt. Precis som innan man gifter sig flyger tanken att -oj, jag kommer aldrig att vara med någon annan igen. Även fast vi redan har varit ihop i 8 år och tanken aldrig har slagit mig innan.
Jättebra krönika!
På pricken fångat Amanda!
Så sant!
Fast det är liksom lite detta som är grejen med svenska, lyckade människor; inte tillräckligt ”fattig” för att behöva tillbringa semestern i nån polares gamla husvagn och inte tillräckligt rik för att hyra Francis Ford Coppolas favorit resort på Mauritzius. Inte tillräckligt obildad för att leka Snurra Flaskan och bli aspackad på Norrlands Guld och inte tillräckligt kulturell för att gå på ett seminarie med franska post-strukturalister. Inte så Svensson-aktig att man åker på charterresa till Magaluf, och inte så modig att man åker oh trekkar i Burma. Inte Ullared, men ändå inte Hermes. Helt jäkla vanlig ”lyckad” svensk, alltså.
Underbart! Du skulle ha kunnat tagit det där ur mitt virrvarr i huvudet, jag kände igen mig så mycket att jag satt här och fnissade generat för mig själv imorse
Ha en bra dag!
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!
Keep up the good work!
Fantastiskt skrivet Amanda!
Lovely!! SÅ himla sant!!
usch vad jag känner igen mig i allt det det där med landet, stan och hippiefamiljen. Hemskt att vara sån, det blir ju ingenting av det alls! Fast nu är jag i alla fall på landet och passar några andras hästar
. Och läser om glassigt storstadsliv på nätet, alltid nåt!
Åh så bra och roligt skrivet! Precis så där känner jag med. Jag trodde jag var ganska ensam om att känna så och kan ibland må lite ”dåligt” över att jag inte vet vad jag vill och att jag därför inte gör någonting istället. Känns det som fast så är det ju inte
Jag gillar det du skriver. Jag gillar det väldigt mycket. Jag gillar det så mycket att jag vill kopiera det och göra det till min status rad på facebook (om det inte var begränsat med tecken)..
NEJ! Jag är gravid och jag har just kommit fram till att jag tänker fortsätta att förverkliga mina drömmar, på mitt sätt, precis som jag alltid har gjort. Fast med den skillnaden att jag kommer att inkludera mitt barn i det.
Precis som mitt barn är ett förverkligande av en sedan länge närd dröm.
Vilken härligt sann krönika
Jag gillar hur du slår hammaren på spiken med vinet. Det är ju PRECIS så! Haha, men som sagt, utmattande att ha det sistnämnda som ett konstant tillstånd. Tyvärr så händer det att det blir så ibland, i mitt fall i alla fall.
Hejsan, satt bakom dej idag på WeRFamilys presslunch.
Charlie hade otroligt söta kläder på sej må jag säga, och såg jag rätt har hon fattat tycke för dyra smycken (såg henne suga på din vän/systers Chanelhalsband) sött.
Just det med drömmar är det härliga, och jag känner så väl ingen mig, där i mitten av ens drömmar, bohem eller storstad, stall eller villa.. Ja det bara fortsätter allting. Frågan är, skulle man hinna med allt tro? Att prova på allt det där?
åå vad bra skrivet:)
Vilka fantastiska krönikor du skriver. Både underhållande och tänkvärda! Igenkänningsfaktorn är sååå hög, du slår verkligen huvudet på spiken.
Tack!
men åh ja är preeeeeeeecis likadan. älskar olika världar & DRÖMMER alltid om dem & vill fånga olika känslor. det handlar mer om att gå all in för en typ liv men sedan slutar det kanske med att man tar the safe way ändå.
jag har flyttat till London för att plugga för att jag inte vill bli sådan som sitter på sängen & drömmer hela livet utan att leva det liv jag vill leva. men åh så många liv jag också hoppas jag hiner leva i detta liv. på en stor herrgård på landet med massa ungar & djur & en stor land rover.
kram//Ia
2 trackbacks
[...] Mellan tredje och fjärde glaset By Madelen Amanda Widell har åter skrivit en läsvärd krönika om dömmar, spontanitet och verkligheten. Ni hittar den HÄR. [...]
[...] Hon gör det igen…. Amanda, hon skriva bara grymma krönikor. KLICKAHÄR [...]