…eller hur ytterligare en burk fick plats chez moi.

Söndag, och nu äntligen åter i hemmets lugna vrå. Ett par portioner glögg gör sitt, själen är mjuk och sinnet likaså. 

Tidigare idag hjälpte jag och M till med süster Lovisas flytt, vilket betydde utflykt till Vårberg. La montagne du printemps. Spring mountain. Schuttioen flyttkartonger och trettioarton lösa tingestar senare hade jag och dotter fyllt vår insatskvot för bibehållen systersämja. Som bonus till mig själv blev det då besök på Loppmarknaden i Vårberg, efterlevaren till den beramade loppmarknaden i Skärholmen som fick flytta på sig för ett par år sedan. Jag älskade skärholmsloppisen, idag besök för första gången på vårbergsfilialen. Därför extra nyfiken på hur nya stället skulle te sig.

Som alla loppisrävar vet gäller det att vara på plats preciiis när portarna slås upp för dagen för att göra de riktiga fynden. Vi kom tvärtom dit en och en halv timme innan stängningsdags, och då hade många av utställarna redan börjat packa ihop. Men det hindrade inte yours truly från att ändå knipa en kalasfin burk och ett par bjootifool brickor. Well, smaken är som baken – kan väl inte säga att min äkta hälft direkt gjorde frivolter och tuggade lyckofradga över fynden.  

Burken var i kalasskick och har ursprungligen burit ”fünf stück lebkuchen”. Pepparkakor? Space cakes? Hemliga dokument? Här hemma får den nog i alla fall ta hand om valfri kategori småprylar som annars rasslar direkt in i dammsugaren.

Men materiell lycka finns, och jag blev extra glücklich över den ena brickan med Union Jack på. Minns det kraftigt från min barndom. Just från en sådan serverades födelsedagsfrukosten i tidernas begynnelse. Jag kommer ihåg hur 70-talsexemplaret var lite buckligt så att dricksglaset slank runt som Bambi på hal is. Runt trettio år senare hamnade den idag äntligen i min ägo.  För en femma. Mohawhawhawhaaa… Har jag inte sagt det förr så säger jag det nuv: materiell lycka finns.

Tror att mer rapportering från Vårberg måste följa. Over and out.

Joo attee, jag måste nog förtydliga en sak. Min profil här på Loppi heter som bekant ”Retroaktiva Tessan”. Men lite här och där i länkar och på url:ar så hänger embryonamnet ”Tessans Vintage” kvar. Den beteckningen är en smula missvisande.

Vintage, i en snabbt hoprasslad definition, är för mig svunna decenniers klädedräkter som konst, som samlarobjekt och udda rariteter. Gå in och titta på Bukowskis pågående vintageauktion så får du en aning om vad det kan handla om. Jag skulle nog knappt känna igen en ovärderlig vintageklänning om den så hoppade upp och gjorde nacksving på mig.

Vintagebloggar för mig representeras av übercoola donnor som lever 50-tal, inreder sina hem som en amerikansk diner och handlar upp hela tillvaron på Sivletto. Kolla in UnderbaraClara till exempel. All heder åt dessa ladies, men min resa till vintagevärlden stannar vid ett turistvisum.

Jag älskar att halka in på ovanstående bloggar och butiker, men att i det läget för undertecknad att ens försöka fylla ut bloggtiteln ”Tessans Vintage” blir bara pinigt.

Om Marie Birdes utmärkta bok ”Vintage – en stilguide till vintagemode” är en av de tuffa niorna i rökrutan, så står Retroaktiva Tessan som en ettagluttare med skrubbsåriga knän och smygtittar åt det hållet.

Om vintage är saffran så är jag gurkmeja med påsprejad saffransessens. Ser kanske likadant ut på håll, men originalet är 1 000 gånger dyrare och av betydligt bättre kvalitet.

Jag har betydligt kraftigare slagsida åt att vara loppistant, fyndfrossare och second hand-slav. Min kärlek ligger till det förgångna, det bortvalda och övergivna. Bruksvaror och kläder med historia som fortfarande har några år kvar att ha nytta och glädje av: come to mama.

May the force of the loppistant be with you.

– Allt vaaa faktiskt bättre förr.

(Eller har jag varit och nosat på den rubriken tidigare??)

Nyss hemkommen från jobbet, första dagen efter en omgång antaglig nöffesjuka. Huvudet dunkar, rösten skickar falska signaler om att jag pimplat hinkvis med whiskey och benen känns som skolmatskokt spaghetti. Försöker febrilt vid spegeln att få bort allt grått under ögonen i tron att det är falnad mascara. Inser tyvärr att de mörka ringarna är mina alldeles egna.

Då kan det vara skööönt att få glida in i en svunnen värld. Till en kontinent där det är STORT med arenatävlingar i aerobics. Rymma till ett decennium där männen (prisa dessa stolta själar) knölade in sina tillgångar i de trängsta av klädetyg. Hälsa på i en tillvaro där hårt pumpande trummaskiner var Le Shit.

Mesdames, Messieurs, låt mig introducera mitt glädjepiller The San Francisco Bay Club från aerobicstävlingen “The 1987 Crystal Light National Aerobic Championship”. En underbar trio karlar som under två tävlingsminuter spritter loss som epileptiska stingrockor på syra. Konstant leendes. Hur orkar dom? Var köper man deras dräkter? Varför vill inte F ha på sig en likadan?

Ah, nu lättade huvudvärken bara en liten aning. Solen glittrar fram trots att det drar sig efter nio på decemberkvällen. Motionen! Musiken! Männen!

Eller för en mer positiv ansats: ack så härligt att återanvända nästan nya barnprylar!

För en tid sedan deklarerade 2.5 år gamla N på sitt alldeles eget subtila sätt att han var färdig med blöja dagtid. NÄÄÄJ, INTÄ BYLLA. KAN SCHELV GÅ TLÄTTEN. Typ.

Fine, inte oss emot att slippa mecka med både blöjor och våtservetter i tid och otid. Men hur göra när knappa 90 centimeter gosse ska upp på toalettstolen? Hur gå till väga för att han, väl uppkrupen, dessutom ska kunna sitta kvar istället för att bara visa fotsulorna när hans rumpa halkar ner och touchar vattenytan? Jo, det blir till att inhandla ett stycke pall och en toasits för juniorer. Häpp.

Min vana synnerligen otrogen sätter jag mig då inte ner och bläddrar igenom nätets second hand-utbud först av allt. Tror att det har att göra med att barnets far muttrar något om att det är ”ofräscht att köpa en gammal toasits. Kan vi inte för en gångs skull köpa direkt från en vanlig butik?” Det var bara att dra iväg till närmsta Ba*yla*d-butik (mhm, it’s a hejt/lavv-thang). Plockar åt mig ett stycke pall, ett stycke toasits. Båda från Babybjörn.

Famlar blint efter valfri astmatikers medicinförråd när det är dags att betala. Över, jag repeterar över, 600 spänn går det på. Katchiiing. Två bitar plast som ska användas för sonens prestationer på muggen. Shit i dubbel bemärkelse, men det är bara att pynta.

Väl hemkommen vill inhandlingsångesten inte dämpa sig. Sätter mig snabbt framför datorskärmen och letar metodiskt igenom utbudet av begagnade toalettartiklar för småknoppar. Det blir napp direkt på en knappt begagnad toaring från Babybjörn för en hundring, bara att hämta ett kvarter bort. På IKEA:s webb hittar jag en barnpall för 25.-. Alltså ny, och i princip identisk med den från butik som betingade 300 någonting.

Summan av kardemumman är alltså att på en dag gick jag från ny plast för drygt 600 kronor till en blandning av gammal och ny dito för sammanlagt 125 spänn.

Damn, it feels good to be a snåljåp.

Oblygt självcentrerad som jag är, prackade jag på kollegan Claes tisdagens inlägg om Framtidsantiken. För att verkligen illustrera att allt går att hitta i den retrobutiken, pekade jag på fotot med den underbara hygienprodukten från ”Family Fresh”.

Först är det bara ett gemensamt fniss över den cheesy bilden och den vassa produktbeskrivningen – ”överfettad vit tvål för hela familjen”. Sedan blir det ett mycket större skratt när Claes frustar till: ”Nähmän! Seeer du inte vilka det är? Har du INTE SETT VILKA det är på omslaget??” Klickar upp bilden i förstoring och tappar hakan.

Here, there and everywhere. You can’t run, you can’t hide. Och dyker de inte alltid upp som kollektiv, Sveriges svar på The von Trapp family? Kommer de någonsin i all överskådlig framtid dra sig liite undan strålkastarljuset? Kommer vi se liknande familjeporträtt även när the dynamic duo W*hl*ren/Sc*oll*n sitter på ålderstugan med varsin rullator och Dosett? (Frågorna läses med uppjagad Hans Villius-röst). Skillnaden då kanske bara blir att de slänger in ytterligare en generation när familjeporträttet ska tas.

Äh, surt sa räven. Jag är nog bara lite avundsjuk. Varför får aldrig familjen Ahlén dyka upp på valfri förpackning? Vi skulle väl också göra oss grymt på en duschkrämsflaska, typ: ”Familjen Ahlén – tvålar till dig fett.”

Note to myself: måste ta upp kampen om att systematiskt bygga familjevarumärket.

Luta er nu alla mot mamma och låtsas att hon luktar riktigt gött, barn.

Söndagsutflykt idag till Emili och Richard, Hjalmar och Gösta. Überkvinnan Emili har jag skrivit om tidigare, och skäms inte ett dugg för att göra det igen. På dagens offentliga agenda stod eftermiddagsumgänge med kaffe & bullar och inspektion av pågående monsterrenovering av deras galet fina snickargglädjehus.

På dagens dolda agenda stod att dokumentera hennes attans fina produktion och kollektion av barnkläder. Emili är tjejen som knixar ihop en liten klänning på ett par timmar, svänger till en manchesterjacka på en kvart och syr en trollerimantel innan du hinner blinka.

Jag vet inte hur många gånger allkonstnärinnans alster har getts bort som dop- eller födelsedagspresenter till barn i bekantskapskretsen. Alltid lika stor förtjusning över ett par handsydda gubbyxor med inbyggda pressveck eller kombon mössa och halsduk med barnets initial på.

Idag fick jag frossbrytningar över en liten liten liten klänning sydd i ett tyg som överlevt ett par, tre decennier. Tittade också i kors vid åsynen av en ihopknåpad manchesterjacka med blommigt foder.

Avrundade besöket med att prata osammanhängande med bebisröst över ett par korta hängselbyxor, också dessa med blommigt foder.

Sedan fick jag med varsam hand ledas därifrån för att mildra överflödschocken av underbara tyger och infernot av skicklig sömnadskonst.

Emili, vi ses om ett par veckor när jag repat mig. Du är en badass barnklädessömmerska. Reeespect!

Sitter och går igenom gamla bilder på datorn. Rensar bort vissa ogräsfoton, ger några andra lite konstgjord växtnäring genom bildbehandling. (Vilket i mitt fall betyder att jag 99 gånger av 100 klickar på fem knappar – olika kategorier av autokorrigering. Fäärdig! Jag är regerande världsmästare på sämsthet i Photoshop).

Kommer över septembers bilder från Mimer Flea Market. En passande översättning skulle nog lyda – och nu är jag ofattbart djärv – Mimer loppmarknad. Den anglofila anpassningen måste gjorts för att tillmötesgå de svärmar av engelsktalande fyndfantaster som vallfärdar till loppisen. Eller nåt…

Anyhoo, där och då kom jag över en underbar View Master. För dig född senare än 1980 kan jag berätta att det var förr i tidens motsvarighet till Playstation, Wii, och liknande hajtekkförströelser av idag. Genom att stoppa ner en rund skiva i en plastmojäng öppnade sig en fantastiskt tillrättalagd och starkt kolorerad värld i 3D. Ett klick på spaken tog dig till Venedig, ett klick till och du var på besök hos kungliga kanadensiska polisen. Vanvettigt realistiskt, i alla fall om du frågat en fyraåring 1978.

Det trista med prylfyndet den sensommardagen var att jag återigen drabbades av en loppmarknadspsykos och gick därifrån utan förrättat köp. Jag fick väl ångest över någon obefintlig spricka i plasten eller liknande.

Därför kommer denna veckas fredagsmys att bestå av lite slentriansurfande i jakt på ett nytt exemplar. Tror jag ska skylla på att de små skräpen hemma innerligt behöver en rejäl 3D-upplevelse i julklapp. För vem behöver Wii när det finns Viiew Master?

Den mindre underbara pumpan

Från en pumpa till en annan. Efter besöket på landet förra helgen med pumpagubbetillverkningsinferno för kung och fosterland väcktes det lilla nostalgikrypet i mig. Små, små minnesfragment poppade upp i huvudet om en gammal barndomsboksupplevelse. (Japp, vässar formen inför SM i användande av långa ord). Jag började komma ihåg en berättelse som hade något med en pumpa att göra. Två björnar var också inblandade. Sen tog det stopp. Mindes bara att den var storfavorit i femårsåldern.

Släpar med mig M och N nästföljande vardag till the holy temple of mighty wisdom stadsbibblan direkt efter dagis. Båda måttligt roade av att stå bredvid sin mor vid informationsdisken när hon strösslar lösryckta adjektiv och substantiv över en luttrad bibliotekarie.

 ”Ja, ehrm, eeeh, jo det är en bok som jag inte har en aaning om vem som har skrivit. Den handlar om två björnar som har silver- och guldstövlar och en jättestor pumpa som flyger iväg. Sen vet jag inget mer”.

Lite pårökt intryck av både bok och beskrivare, anyone?

Jag kan lugnt säga att jag inte fick napp på vare sig boktitel eller författare den eftermiddagen. Men skam den som ger sig. Efter lite fingertoppsskavsår (mhm, tidigare nämnda SM i en liten ask snart) från tangentbordet hemmavid hittade jag boken till slut: ”Den underbara pumpan” av Lennart Hellsing och Svend Otto. Det var bara att beställa från bibblan och hämta ut någon dag senare. Stor revansch vid uthämtningsdisken då jämnåring med mig räcker över boken och hoppar till när hon ser vilken det är. Dimmiga återblicksögon:

Nu läser vi ”Den underbara pumpan” hemma var och varannan kväll. M och N verkar inte alltför plågade, tvärtom. Jag kan inte ens förklara grejen med boken, varför jag minns den så starkt och fortfarande tycker att den håller. Två björnar i silver- och guldoutfits som åker iväg i en gigantisk pumpa. Men håller, det gör den.

Nostalgifrosseri – Nutid = 1 – 0.