Min, bara min.

Syster Luscious Lisa har sedan ett par år tillbaka med liv, lust och frenesi varit initiativtagare till en årlig klädbytardag. Trots mitt smarriga åldersförsprång på 10 år är jag varmt välkommen till sammankomsterna, som brukar vara magnifikt trevliga. Vid närmare eftertanke har jag bara varit med vid två tillfällen – som båda i alla fall varit süpernajs.  

Alla medverkande bruttor har med sig en kasse utrangerade paltor. Bannlysta är endast breda, korta urtvättade H&M-linnen eller motsvarande. Donator för donator går igenom sin egen klädhög och berättar kort om varje plagg. ”Den här kjolen kommer från blah blah, passar perfekt till nah nah och har varit mig kär för att lah lah”. Den som känner sig manad att ta över plagget får det. Om flera är spekulanter läggs paltan i en ”beef-hög”, och i efterhand går man igenom de plagg som har många intressenter. Det brukar lösa sig kemiskt vem som ror hem det. Förbjudna tillrop är sådana som ifrågasätter hur man är funtad när man skänker bort ett visst plagg ”Ååååh, men den dääär var ju jättähfiiin” eller  rena utskrattningar av kreationer. De kan ha burits med större allvar eller närmare i tiden än vad du kan ana.

Igår var det dags igen. Åtta, nio ladies samlade för samkväm och klädåtervinning. Syster L ska precis till att börja förevisa sin egen hög, då jag i ögonvrån ser något mycket bekant tyg i hennes påse. Den Randiga Klänningen. Den finfina stassen som jag fick svimningar över för två år sedan, då hon hittade den på Röda korsets secondhandbutik Bikupan i Eskilstuna. Hon hittade den fem sekunder före mig, fem ödesdigra sekunder. Jag kunde inte ens vara glad för hennes skull.

Rycks tillbaka från minnets bitterljuva dimbanker när Lisa nu viftar samma plagg framför mig och säger ”du höll nästan på att ge mig en lavett för den här”. Hell yes. Och nu var den alltså utrensad. Praise the Ford! Mirakelmania! Andalusisk hund! Mitt intresse hade banne mig inte svalnat det minsta.

I slowmo tillskansar jag mig kjoltyget, men inser i samma ögonblick att den precis likaväl kan hamna i beef-högen och gå mig förlorad. Men, återigen, hallelujah! Harreliharreliharreliramah! Hell yes! Den randiga stassen nobbas av övriga i församlingen och jag kan knöla ner den i tryggt förvar långt, långt ner i en påse. Vågade inte ens prova den på plats för att bli för besviken om den inte skulle passa.

Väl i hemmet är kalasfina klänningen nu provad. Det skulle kanske inte skada om dess nya ägarinna burit runt på ett antal färre kilon, men what the heck. Nu kommer den att klä en lycklig kvinnlig reinkarnation av Tjuren från Bronx. Obese from the Odenplan? Knubbig från the Upplandsstreet? Det blir fina fisken oavsett.

Ge mig varmare väder, vårigare vår och soligare sinne. Visa mig en trotsig snödroppe, en nykläckt trast och säg det vackraste ordet för framtida veckor: dagsmeja.  

Fräls mig från flygig frisyr, vita vinterben och köldslagna kontorsfingrar.

Ta mig till årets första backluckeloppis när marken fortfarande är hård, men vintersinnet hunnit mjukna.

Ge mig ljus i mörkret

Skaka liv i mig när allt syssel och pyssel inte längre förutsätts hålla sig inomhus. När man faktiskt frivilligt stannar ute en stund, inte bara tar sig mellan tillvarons stationer av nöd och tvungenhet.

Klä mig i knalliga klänningar, tramsiga toppar och slinkiga skor. Skänk mig fräknar i flertal, mjukglass i mängd och kallt vitt vin i kubik.

Ge mig en retro road trip runt Eskilstuna, en loppislånghelg i Linköping eller en vintageweekend varsomhelst. Krama min kylskåpskalla kropp och lova mig snart löviga grenar på träden.

Vår: vakna!

Efter en avslutad dag med vab följer vabm, Vård Av Barnets Mor. Jag och F kör grejen att så fort den arbetade föräldern kommer hem från jobbet får den vabbande dito en stunds hopp- och lektid utanför hemmet. En timme eller två på fri fot och egen hand kan göra underverk för alla inblandade.

Jag tillbringade min tid några kvarter bort på Beyond Retro. Uppnådde nästintill nirvana bara genom att stå och bläddra bland hundratals nylonklänningar i lika många nyanser. Hamnade som av en slump vid reahyllan och var tvungen att förbarma mig över två stackars övergivna trasor för halva priset. En oanvänd cerise skapelse och en Hawaiibyxdressklänning fick följa med hem för ett par hundra totalt. Känner att knallrosa och turboturkost gör sig fina fisken mot min ljuvliga januarihy. Våga vara snöblind.

Igår verkade i alla fall båda barn vara tillräckligt krya för att vi skulle våga ha middag som planerat för F:s före detta kollega med man. Premiärumgänge alla fyra tillsammans, har inte hängt med varandra tidigare. Kände mig lite spänd och porös redan från början. Skulle jag plötsligt tvångsmässigt stoppa ostbågar i näsan? Skulle vi fastna vid det obligatoriska tugget om bostadspriser, följt av en pinsam tystnad? Hade vi kommit ihåg att köpa mat? Kände mig besynnerligt besläktad med något villebråd som fastnat med blicken i bilstrålkastarsken.

Tio minuter in på välkomstdrinken ställer sig N resolut och hulkar å det grövsta inför församlingen. Från ingenstans kommer sedan en imponerande mängd samlat maginnehåll. På soffbord, över tilltugg, in i ullmatta. Ser mig själv med kupade händer, fyllda till bredden med sons prestation, hälla ner vad jag lyckats fånga upp i ett dricksglas. Påfyllning på drinken, anyone?

Det gäller att sätta ribban för kvällen direkt. Glamourpoängen fortsätter att forsa in.

Sällskapet på Upplandsgatan lyckades till slut ha en riktigt angenäm afton då de mindre dragit sig tillbaka. Gästerna verkade gudskelov inte vara känsliga för uppkastningsinfernot utan fortsatte lugnt med både välkomstdrinken och resten av kvällen. Thereses ostbågsfobi visade sig vara ogrundad.

A small step for man...

Söndagen bjuckade på en promenad i det kalla och hala. Studsar till när jag inser vad fars fru K har på fötterna. Samma skor som hon burit sedan…tja, urminnes tider. Ett par tvättäkta marinblå Tecnica Moon Boots. Inser att jag sett dem på hennes fötter varje vinter sedan Dackefejden, och att de inte har åldrats en smula sedan dess. Ganska så imponerande.

Snabbt blir det dokumentering och fotografering av fotbeklädnaderna. Djupgående intervju. Moon Bootsen införskaffades någon gång under sent 60-tal, och har hållit både form och stil sedan dess. Efter ofattbara 40 år i tjänst verkar de fortfarande både outslitliga och galet varma.

Hittar snabbt in på de italienska dojornas webbplats, och bäst av allt är sajtens museum. Ett retrospektivt collage av tossor från 1969 och fram till idag. Det sköna är att ingenting har hänt i utformningen sedan dess, det enda som har ändrats är var man tagit inspirationen ifrån.

...a giant leap for mankind.

Ett år stod Barbie förebild, ett annat var Michael Jackson da shit. Hans modell heter såklart ”Black or White” – vad annat? Jag fastnar själv för 1977 års bidrag – ”Questione di stile”. Respect.

När vi möter upp har hon – precis som sig bör – en kasse från Myrorna i tassen, samtidigt som hon avlägger rapport från second-handen Humana på Odengatan som har utförsäljning of the year. Jag vet att jag har med mitt eget kött och blod att göra när hon med liv och lust berättar om hur hon precis nobbat ett tyrolerplagg för att det inte var 70 procents rea på just den nischade kategorin av paltor.

Det är något kryptiskt över den Humanabutiken. Var annars hittar man ett outsinligt lager av tyrolerkläder? Varför? Jag anar en specialspecialiserad massdistributör av alpoutfits – någon som bestämt sig för att få tyrolskt världsherravälde och av den bestämda uppfattningen att det är bäst att börja i liten skala med just Vasastan.

Det är som att gå in i en fullkomligt fullfjädrad Narnia-garderob knökad med dirndlar (jamen böj själv i plural får du se hur lätt det är), bayerska blusar och allehanda andra alpinspirerade utstyrslar. Jag när en hemlig dröm om att en vacker dag själv få tassa omkring i en dirndl. Måste dock se till att skaffa mig en rejäl hylla först för att göra klänningen rättvisa. Den dagen, den dressen.

Det slår mig nu, mitt under tangentknattrandet. Jag har själv fallit brutalt offer för tyrolerkomplotten. Ett av mina bästa fynd är gjort i butiken under förra tyrolerrean, en liten jacka med den magnifika etiketten ”Der Trachtenmeister”. Den kostade väl en sisådär sju guldmynt och är som klippt och skräddarskuren på mig.

Der Trachtenmeiser lär ju lätt vara kodnamnet på världsherraväldets härskare. Och joddlade jag inte oprovocerat på bussen i morse?

Yodelaaatiiihoooo…Kokooo…

Lejdis änd jentlemän: tillåt mig att blygsamt presentera den fulaste, finaste, skönaste och smakfullaste väggkalendern som skådats i mannaminne. I bring jo dansbandsalmanackan 2010. Ett måste i alla sunda personers hem.

I januari får du stifta bekantskap med stil- och tonsäkra Thentys, i april gläds du åt raffiga Roys. Jag kan heller inte vänta till augusti, då jag får bläddra fram Ken Erlings och skåda deras maffiga munderingar. Septembergrabbarna i Mathz Ronnies får det att pirra både här och där, även hos en kysk tvåbarnsmor.

För länge sedan hade jag och F en (numera insomnad) ritual för de som kom hem till oss för första gången. Det var obligatoriskt för besökaren att direkt få ett singelomslag med Alfstarz upptryckt i nyllet. Från omslaget var man tvungen att välja en bandmedlem man skulle vuxenkramas extra länge med. Besökaren fick inte välja tjejen eller Alf himself, och det var alltid galet intressant att följa resonemangen som följde. Vill rodnande minnas min mors låånga utläggning om vem som skulle bli hennes lyckligt utvalde.

Funderar på att ta upp den insomnade välkomsritualen med dansbansalmanackan i högsta hugg. Det kommer garanterat inte bli en lätt match heller denna gång, vare sig för mig eller någon av besökarna på Upplandsgatan.

Pick ’n’ mix, någon?

Har också sedan eoner tillbaka varit djupt avundsjuk – hej kardinalsynd – på syster L:s magnifika kollektion av teak. Hennes fyndnäsa vad gäller tingestar i träslaget överträffas av ingen. Att hälsa på hos L är en bitterljuv kombination av parallellt rus och baksmälla: den lilla samlingen av byråer, bord och kryddkar är så ljuv att lägga ögonen på, samtidigt som pinalerna formligen ylar ”det är hos DIG vi vill bo”. Eller åtminstone gör de det i mitt huvud. Nästan samma sak.

Vad kan då vara bättre än att efter ögonsvidande timmar vid skärmen äntligen få napp på stilig möbel, och dessutom få med teaksyster som smakdomare och bärhjälp? Nu i eftermiddags var det dags. Schmack, så fanns annonsen där. En frestig bokhylla sökte nytt hem.

Det var bara till att i lånad bil detronisera alla fobier rörande innerstadskörning. Achievment of the day: parera gollumkorsningen S:t Eriksgatan/Fleminggatan utan fungerande trafikljus. Utan att krocka. Odenplan till Knivsöder på tre röda, träffa übertrevlig karl med uppenbarligen god smak. Inte nog med att han hjälper till att bära ner pjäsen på gatan, han stannar dessutom tålmodigt kvar och demonterar hyllan när jag och L inser att den inte på långa vägar slinker in i bilen. Som socker på kristyren tackar han ”för hjälpen”. Vilken hjälp – att ödmjukast befria honom från en teak-ah-licious bokhylla? De nada.

På vägen hem funderades det frenetiskt över var hyllan ska få plats i lägenheten som inte har en millimeter golvyta över. Det löste sig. Fulfåtöljen fick flytta, en Pilaster-kopia fick stryka på foten och – ta daa – enter nya familjemedlemmen i vardagsrummet.

Nu börjar det riktiga slitgörat. Att övertyga motsträvig make om hur härrligt det är med teak. Over and out.

Jag var själv inte på plats, men fick vetskap om tilldragelsen genom ett sms från syster S som befann sig i händelsernas epicentrum. ”Vill du ha något?” löd hennes fråga. ”TA VAD SOM HELST” replikerade jag, menat som ett garv. En kort stund senare damp det ner ett mms på en kollektion kalasfina burkar i porslin med en air av svunna decennier.

”Intressanta?” undrade syster. ”Har påven löjlig mössa?” fick hon tillbaka. S lovade att köpa ett par stycken till mig.

Till min stora sorg och materiella misär ringde hon upp en kort stund senare för att vittna om att raden av väntande till kassan var längre än ett kvitto från GeKås i Ullared. Hon kunde omöjligt ställa sig i kön med tanke på en väntande lunchdejt, som i sådana fall hade fått vänta till sen supé istället. Jag samlade mig själv, tänkte på försvarslösa kattungar, fred på jorden och lyxiga läppglans för att återfinna balansen. Hörde min klara röst, utan antydan till darr, besvikelse eller skuld i systers riktning. ”Nej men guuud, jag förstååår. Strunta i burkarna. Det är klaaart att du måste hinna iväg till lunchen”. Mitt alter ego Das Fündsökardemon tänkte något helt annat.

Men, vid julaftons timme ute på landet visade det sig att undrens tid inte är förbi. Ett stort och knöligt paket visar sig ha yours truly som mottagare. Däruti ligger de tre porslinspjäserna som jag i yttersta förtvivlan redan förträngt! Gülliga syster S hade bara lagt en rökridå och köpt dem i lönndom.

Syster S, burkarna pryder köket på allra flottaste sätt. Än så länge tomma. Fullproppad av glädje är däremot deras nya ägarinna. Puss.

Men idag blir det andra ansjovisar, förutom att inlägget i högsta grad kvalar in under nostalgi och tillbakablickande.  Måste avrapportera och rena mig från en nyss avlagd visit hos den äldre generationen, modell 20-talsrepresentant.

Dagen innan nyårsafton. Dags att fira en 85-årig jubilar. Min mammas mamma. Har inte sett henne på evigheter. Masar mig dit mest för min mors skull, så att hon inte ska vara ensam när jubilarens minne loopar värre än Insane på Grönan. Ett dåligt samvete över att inte ha hälsat på sedan gud-vet-när hjälper också till att knuffa dit mig. Hårt.

Någon som har varit min mormor öppnar dörren till den åldrade radhuslängan. Det är inte bara den som har vissnat och fått sprickor i fasaden. Hennes tidigare så voluminösa uppenbarelse har sjunkit ihop som en enorm kroppssufflé. Allt innehåll är tömt, men utanpåverket finns kvar och liknar mest ett övergivet skrynkligt hölje.

Hade en baktanke med besöket också ska tilläggas: eftersom det säkerligen var två år sedan jag senast var och hälsade på, sker nog inte kommande besök heller inom den närmaste tiden. Det är en lågoddsare att nytt boende väntar för födelsedagföremålet. (Det blev konstigt att skriva ”födelsedagsbarn” om en 85-åring). Därför hade jag med mig kameran för att, kanske för sista gången, dokumentera barndomsminnen, fina femtiotalsgrejer, skönt sjuttiotalsbadrum och Östermanska egenheter.

Efter tårta och längd, kaffe och kaka och schuttioen likalydande frågor (”Är du gift?”; ”Har du barn?”) smyger jag iväg för att fota allt jag minns från Dalvägen sedan barnsben.

Men det som skulle bli en nostalgiodyssé, en minnenas kavalkad och en barndomsfrossa blev bara liksom…en ostig andedräkt. Smutsigt. Det kändes som om jag snokade omkring och dokumenterade allting med onda baktankar och för egen vinnings skull. Lite känsla av ”hmm, det kan vara bra att ha på bild vad som kan tas över när mormor flyttar till vårdavdelning”. Försökte uppbåda entusiasm över en återfunnen kartong med 50-talsdockor som jag lekt med otaliga gånger, men blev mest beklämd över att jag rationellt dokumenterade ett hem med mental och fysisk spindelväv. Det var ju inte riktigt så jag hade tänkt mig det.

Förföljdes av en dålig eftersmak i munnen hela vägen hem på tunnelbanan. Den kan inte helt skyllas på överdosen av prinsesstårta och bryggkaffe.

Nu blir det till att gå och tandborsta själen med Salubrin och Vademecumcocktail.

Over and out.

När 5-åriga M tar fram sitt allra bästa jag och härjar som frejdigast över osköna persedlar flyr jag med kropp och själ ner i hallens oändliga byrå proppad med vantar, mössor, halsdukar och termostrumpor. Alltid finns det något flådigt att vila ögonen på för att få en micropaus. Med fem barn i familjen har mor och hennes make A samlat på sig en försvarlig mängd värmande tillbehör under åren – det finns alla gånger tre decenniers accessoarer nerknölade i de oräkneliga lådorna.

Och, häpp, det blir napp direkt. Spana in dessa sköna tumvantar från mitt födelsedecennium – rasande granna och still going strong. Hejdå Goretex, välkommen glansiga dunskapelser i raffigaste rött och koolaste klarblått. Tänk Clark Kent i behov av lite extra värme om tassarna. Får vem som helst i pulkabacken att bli grön av retroavund. Håller kölden borta? Yes siree. Håller tätt? Så till den milda grad att de framkallar ymnig handsvett. Man kan tydligen begära allt av drygt 30-åriga handbeklädnader. Håller stilen? You bet.

Till slut kom vi alla ut i pudergrädden. En av oss hade finare vantar och svettigare händer än de andra.  F, nästa gång är det jag som får äran, lova?

För några år sedan kom F überglücklich hem med ett vackert paket till sin hustru. Hon blev mäkta överraskad, då det var en synnerligen vardaglig vardag och hon varken fyllde år eller hade namnsdag. Full av förväntan öppnade hon den omsorgsfullt inslagna presenten, utan någon som helst aning om vad den innehöll.

F, fortfarande lika glittrande av glädje, studerade sin hustrus inte lika glädjestrålande uppsyn då gåvan såg dagens ljus.  En sil. (Nu hör jag makens korrigerande stämma i huvudet, inte alls olik karaktären Rolle i Mia och Klara: ”En mycket FINMASKIG sil är rätt benämning”).

En sil till en kvinna som bränner vid blodpudding. En sil till en donna vars vassaste prestation i köket är att moja ihop couscous, fetaost och paprika till en salig röra. En sil till en tös som hellre fejkar ett krampanfall än svänger ihop en gryta.

Till silens försvar ska dock sägas att den dock har använts flitigt sedan dess. Kanske inte så flitigt av mottagaren som av donatorn, men ändå…

Men hämnden är ljuv. Silpresentsmottagaren slog tillbaka med full kraft denna julafton. Jag F har sedan eoner tillbaka letat efter ett par Stig Lindberg-koppar i Adam-serien att dricka helgmorgonkaffet ur. Viktigt också att det ska vara kollektionens tekoppar till kaffet, annars blir det för fjuttigt.

Bara ett par dagar innan den 24:e lossnade letarlyckan. Förutom mycket stålars kostade det många letartimmar på nätet och IRL samt en tripp tur och retur till Telefonplan i arktisk kyla för att äntligen, slutligen och till sist få tag på det eftertraktade porslinet.

Koppmottagaren blev faktiskt lycklig. Men lyckligast var nog ändå donatorn även denna gång. Vad är det man säger? ”Det är saligare att giva än att taga”. Jag försöker helt enkelt bara leva mer självuppoffrande, mindre själviskt. Det känns förvånansvärt bra.

Undrar om F inte vill ha ett nytt objektiv till min kamera i födelsedagspresent? Det skulle kännas så bra att ge honom det finaste jag kan tänka mig. Hmmm….

It goes like this: varje jül sedan några år tillbaka får jag ett second hand-fyndat pussel av min karl i julklapp. Jag misstänker starkt att han från start satt ståtlig stolthet i att hitta det fuhlaste motivet. Det första bilden var ett magnifik porträtt av Gamla Stan från 70-talet. Först blev jag djupt och innerligt förnärmad – vad skulle JAAG, ICH, MOI med ett sysselsättningspaket för russin på sista versen den äldre generationen till? Sedan tog det inte lång stund förrän jag hittade mitt eget zen, kom i kontakt med mitt inre pusselrum och förlikade mig med min tantsjäl.

Ack, är det inte härligt att vara 75 år gammal i sinnet och sitta timtals i kompakt tystnad med en likasinnad och lägga bit för bit av ett 1000-bitars bayerskt landskap? (Här: förväntat rungande bifall. Anyone?)

Väl hemkommen till stan hänger vischans vanor i. Vår kvartett kom hem igår eftermiddag, och redan vid frukostfrallan i morse tittar min livskompass upp och undrar om ”vi banne mig inte ska ta och skaffa ett pussel till kvällen?”

Som en vessla fullpumpad med högst otillåtna dopingpreparat rasslar jag på nolltid iväg till Myrorna ett stenkast hemifrån. Kommer över två praktfulla pussel med vansinnigt vackra motiv för en dryg tjuga vardera. Ett 500-bitars med ”Schloss Oberhofen”, ett 1000-bitars med Istanbul i sommarskrud.

Brunt och turkost i ljuv harmoni. Jag blir fin däruti.

Innan jag ska betala kastar jag ett getöga på klänningsutbudet. Och dra mig baklänges, är det inte en synnerligen tursam dag för en loppistant! På en galge hänger en flådig kreation i brunt med turkosa blommor.  I provrummet visar det sig att den är skapad för min kompakta lekamen. Det händer en gång på tusen. En hundring jämnt för en skräddarsydd blåsa. Materiell lycka = check. Hade jag inte varit så fantastiskt flottig i håret hade jag bifogat fotobevis med mig iklädd fyndet. Idag gör den sig bäst på bild utan medföljande ägarinna.

Myrornaaaa, shalalalalaaa, myrornaaaa, shalalalalala!

I helgen åkte hushållets favorit i vinsammanhang fram, den lilla naggande goda vinpåsen med handtag. Världens fiffigaste present från fru Rejsjö, the-lady-with-the-magic-sy-fantastiska-barnkläder-fingers. Specialdesajnad för vinintressenterna herr und frau Ahlén. Av en gammal storblommig 70-talsgardin har Emili trollat fram en flaskpåse med galet piffig bollfrans som gör att pavan kan häcka väl dold och inte röja sin identitet.

Sedan är det bara att gissa på – Cabernet eller Merlot?

Avslöjande of the day: jag får mjäll, ångest och framfall av sällskapsspel.  Jag får hellre en släng av lepra än bänkar mig vid ett parti Bluff, Manhattan eller Monopol. Tyvärr är min karl funtad helt tvärtom. Ju sällskapligare spel, desto sällskapligare snubbe. Gärna så mycket statistik och taktik inblandat som möjligt, så är lyckan gjord. I sådana situationer sitter mitt hjärtas utvalda med ett maliciöst leende och gnuggar händerna över ihopsamlade pluppar, trupper eller tärninggslag. Jag trumpen intill, sneglar på klockan och missbrukar julmust och kvarvarande Aladdinbitar.

Men idag i jülhandelsruschen idag stötte jag på något som kan få våra spretande tidsfördrivsvägar att korsas. Denna söndag blottades ett tillfälle då även jag kan bli spelbiten och få chansen att glittra med totalt onödig ihopsamlad kunskap från svunna tider. Och kicka hans rumpah. Fick syn på Kärnans nya spel ”Retro”, som av en lycklig slump lanseras lagom till helgernas inhandlingspeak.   

Raketost och penntroll tronar på omslaget, Stig Lindbergkoppar och storblommiga tyger likaså. Hallå hej, för en retroräv som undertecknad borde en spelomgång vara en lätt match. Överskölj mig med frågor om farbror Frippes skafferi, Trolltider och TV-kannor så ska du få se på speldrottning.

Alea iacta est. Let the game begin.

- Nej mitt hjärta, du får inte köpa det fina jackmärket med det spretiga lövet. Vad ”pot star” betyder? Det tar vi en annan gång.

Som sagt, jag kan inte riktigt släppa söndagens blixtvisit på loppmarknaden i Vårberg. Måste återge några ögonblicksbilder, samtidigt som jag fortsätter fundera på vad det är som fascinerar så med loppisfenomenet.

Jag och femåriga M strosar runt i underjorden mellan rader av bord översållande av pryttlar, pinaler och plast. Stirrar på porslin, pocketböcker och prutbara husgeråd. Mitt alter ego Das Fündsökardemon har sedan länge tagit över, och är fullt upptagen med att mekaniskt scanna av vartenda försäljarbås i jakten på efterlängtade Stig Lindberg-koppar och plåtburkar med rätt patina. Det går sådär.

Intill ett prylbord med saker från Dackefejden tronar en äldre dam på en stol. Hon har tuttar längre än Flottsbrobackens längsta skidnedfart och en imponerande mängd lagrad energi samlad kring sin lekamen. Så fort M mycket försiktigt närmar sig bordet med en nanomillimeter skriker hon ”AAAKTAH” med aktningsvärd decibelstyrka. Attans, så sugen jag blev på att massivt shoppa loss hos henne. Tassar vidare.

- URsäkta, men vad har ni för garantipolicy för klockor? Hallå?

Vid ett annat bord sitter en lirare med tre långa hårstrån omsorgsfullt samlade i en tofs. Jag känner direkt igenom honom från Skärholmens loppmarknad där gjorde ett reportage för tio år sedan. Han är fortfarande lika inriktad på att sälja begagnat smink och diverse skönhetsartiklar till hugade spekulanter. Undrar stilla vilken inkomst han snittar per dag på att kränga halvtomma Jane Hellen-schampon?

Santa Klausz is kaming. To taun.

Vid ett tredje bås står ett gift par som omväxlande turas om att skrika ”allt ska bort!” och ”allt för mellan fem och tio kronor!” och ruska med en bjällra för att riktigt hamra in budskapet. Det är hos dem jag hittar fina frestiga brickor. När jag som bäst bläddrar bland utbudet glider en av dem ur mina händer och landar direkt på…parets son, som uppgivet gjort sig ett bo under prylborden. Han röjer inte med en min att jag precis sulat ett serveringsfat med hans panna som epicentrum. Jag och M går därifrån med två brickor och en gratis tomte som hon fick som bonus. Den är apful och ser ut som den är sysselsatt med något obscent, men M:s ögon glittrar. – Den ska upp i granen, säger hon med en femårings självklara pondus, och så var det med den saken.

Det är något med hela loppisföreteelsen som jag älskar. Det är en ljuvlig parallell verklighet, så fjärran från innerstans snajdiga människor, Bugaboovagnar och biznizbrats. Alla karaktärer i det underjordiska utrymmet väcker en pirrig nyfikenhet. Vilka är de? Var bor de, och hur har de hamnat här? Vad drömmer de om? Jag älskar att gå och spana in försäljarnas utbur – det är lite som att kika direkt in i någon annans tillvaro.

M pratar med sin hiskeliga blåsjobbartomte hela vägen hem. Nu bor den i vår gran. Fult för en, finfint för någon annan. Precis som hela loppiskonceptet.