Min, bara min.
Syster Luscious Lisa har sedan ett par år tillbaka med liv, lust och frenesi varit initiativtagare till en årlig klädbytardag. Trots mitt smarriga åldersförsprång på 10 år är jag varmt välkommen till sammankomsterna, som brukar vara magnifikt trevliga. Vid närmare eftertanke har jag bara varit med vid två tillfällen – som båda i alla fall varit süpernajs. Läs vidare
Snöpligt snöoväder på nytt. Inte fasligt förtjust i fenomenet vinter. Var är de temperaturhöjande klimatförändringarna när man behöver dem som bäst? Jag kan gott vara utan den halva del av året som ägnas åt frusen nederbörd, förrädisk halka och praktiska paltor. Jag uppskattar inte att se ut som något framskrapat ur en frysdisk.
Ge mig varmare väder, vårigare vår och soligare sinne. Visa mig en trotsig snödroppe, en nykläckt trast och säg det vackraste ordet för framtida veckor: dagsmeja.
Fräls mig från flygig frisyr, vita vinterben och köldslagna kontorsfingrar.
Ta mig till årets första backluckeloppis när marken fortfarande är hård, men vintersinnet hunnit mjukna.
Ge mig ljus i mörkret
Skaka liv i mig när allt syssel och pyssel inte längre förutsätts hålla sig inomhus. När man faktiskt frivilligt stannar ute en stund, inte bara tar sig mellan tillvarons stationer av nöd och tvungenhet.
Klä mig i knalliga klänningar, tramsiga toppar och slinkiga skor. Skänk mig fräknar i flertal, mjukglass i mängd och kallt vitt vin i kubik.
Ge mig en retro road trip runt Eskilstuna, en loppislånghelg i Linköping eller en vintageweekend varsomhelst. Krama min kylskåpskalla kropp och lova mig snart löviga grenar på träden.
Vår: vakna!
Vecka med inslag av vab avslutad. N har roat sig med att ha svårt att andas, bjudit på storslagen snorfest och vomeringsparty. Förutom att leka lejonmamma och lejonunge har vi tävlat om vem som kan se mest hålögd ut. Varför piffchen sig eller tvätta håret om man ändå inte ska gå ut? Glamourpoängen har fullkomligt rasslat in. Läs vidare
Besök vid världens ände, eller åtminstone i närheten av Trosa. Jag och medföljande klan visiterade min far och hans sida av ätten nu i helgen. Hade hyrt världens minsta bil, så liten att M och N, redan är små som de är, fick lastas in och ur från bagageluckan. Packning var bara att glömma. Det fick bli några slentrianmässiga påsar med förnödenheter.(Läser senare på Toyotas webb att det faktiskt ÄR världens minsta 4-sitsiga bil, så för en gångs skull överdriver jag inte).
A small step for man...
Söndagen bjuckade på en promenad i det kalla och hala. Studsar till när jag inser vad fars fru K har på fötterna. Samma skor som hon burit sedan…tja, urminnes tider. Ett par tvättäkta marinblå Tecnica Moon Boots. Inser att jag sett dem på hennes fötter varje vinter sedan Dackefejden, och att de inte har åldrats en smula sedan dess. Ganska så imponerande.
Snabbt blir det dokumentering och fotografering av fotbeklädnaderna. Djupgående intervju. Moon Bootsen införskaffades någon gång under sent 60-tal, och har hållit både form och stil sedan dess. Efter ofattbara 40 år i tjänst verkar de fortfarande både outslitliga och galet varma.
Hittar snabbt in på de italienska dojornas webbplats, och bäst av allt är sajtens museum. Ett retrospektivt collage av tossor från 1969 och fram till idag. Det sköna är att ingenting har hänt i utformningen sedan dess, det enda som har ändrats är var man tagit inspirationen ifrån.
...a giant leap for mankind.
Ett år stod Barbie förebild, ett annat var Michael Jackson da shit. Hans modell heter såklart ”Black or White” – vad annat? Jag fastnar själv för 1977 års bidrag – ”Questione di stile”. Respect.
Spontanlunch idag på Cassi med söta rara syster S. Hon delar min passion för allt som har med loppisfynd att göra, och är en synnerligen trofast vapendragare när det kommer till att åka land och rike runt för att spana efter välgömda guldklimpar bland lump.
När vi möter upp har hon – precis som sig bör – en kasse från Myrorna i tassen, samtidigt som hon avlägger rapport från second-handen Humana på Odengatan som har utförsäljning of the year. Jag vet att jag har med mitt eget kött och blod att göra när hon med liv och lust berättar om hur hon precis nobbat ett tyrolerplagg för att det inte var 70 procents rea på just den nischade kategorin av paltor.
Det är något kryptiskt över den Humanabutiken. Var annars hittar man ett outsinligt lager av tyrolerkläder? Varför? Jag anar en specialspecialiserad massdistributör av alpoutfits – någon som bestämt sig för att få tyrolskt världsherravälde och av den bestämda uppfattningen att det är bäst att börja i liten skala med just Vasastan.
Det är som att gå in i en fullkomligt fullfjädrad Narnia-garderob knökad med dirndlar (jamen böj själv i plural får du se hur lätt det är), bayerska blusar och allehanda andra alpinspirerade utstyrslar. Jag när en hemlig dröm om att en vacker dag själv få tassa omkring i en dirndl. Måste dock se till att skaffa mig en rejäl hylla först för att göra klänningen rättvisa. Den dagen, den dressen.
Det slår mig nu, mitt under tangentknattrandet. Jag har själv fallit brutalt offer för tyrolerkomplotten. Ett av mina bästa fynd är gjort i butiken under förra tyrolerrean, en liten jacka med den magnifika etiketten ”Der Trachtenmeister”. Den kostade väl en sisådär sju guldmynt och är som klippt och skräddarskuren på mig.
Der Trachtenmeiser lär ju lätt vara kodnamnet på världsherraväldets härskare. Och joddlade jag inte oprovocerat på bussen i morse?
Yodelaaatiiihoooo…Kokooo…
Decembers julefrid börjar så sakteliga tas över av januaris stressatid. In i vardagsfållan, hämtalämna dagis, jobba, dona, fixa, pilla. Då kan det vara saftigt skönt att låta julklapparna få sjunka in, ta plats och beredas välbehag av. Jag har tidigare frontat syster S:s burkar och promotat syster L:s teaksamling. Nu är tiden hög för syster A och hennes julklappsbidrag.
Lejdis änd jentlemän: tillåt mig att blygsamt presentera den fulaste, finaste, skönaste och smakfullaste väggkalendern som skådats i mannaminne. I bring jo dansbandsalmanackan 2010. Ett måste i alla sunda personers hem.
I januari får du stifta bekantskap med stil- och tonsäkra Thentys, i april gläds du åt raffiga Roys. 
Jag kan heller inte vänta till augusti, då jag får bläddra fram Ken Erlings och skåda deras maffiga munderingar. Septembergrabbarna i Mathz Ronnies får det att pirra både här och där, även hos en kysk tvåbarnsmor.
För länge sedan hade jag och F en (numera insomnad) ritual för de som kom hem till oss för första gången. Det var obligatoriskt för besökaren att direkt få ett singelomslag med Alfstarz upptryckt i nyllet. Från omslaget var man tvungen att välja en bandmedlem man skulle vuxenkramas extra länge med. Besökaren fick inte välja tjejen eller Alf himself, och det var alltid galet intressant att följa resonemangen som följde. Vill rodnande minnas min mors låånga utläggning om vem som skulle bli hennes lyckligt utvalde.
Funderar på att ta upp den insomnade välkomsritualen med dansbansalmanackan i högsta hugg. Det kommer garanterat inte bli en lätt match heller denna gång, vare sig för mig eller någon av besökarna på Upplandsgatan.
Pick ’n’ mix, någon?
Sedan någon vecka tillbaka har jag Blocketpsykos. Famlar febrilt efter allt som har med teak att göra. Hamnar på annonssidor hos tjommar som vill sälja segelbåtar, tvättkorgar eller tvåor i Bagarmossen. (Note to self: överväg att att skräddarsy sökningen en smula).
Har också sedan eoner tillbaka varit djupt avundsjuk – hej kardinalsynd – på syster L:s magnifika kollektion av teak. Hennes fyndnäsa vad gäller tingestar i träslaget överträffas av ingen. Att hälsa på hos L är en bitterljuv kombination av parallellt rus och baksmälla: den lilla samlingen av byråer, bord och kryddkar är så ljuv att lägga ögonen på, samtidigt som pinalerna formligen ylar ”det är hos DIG vi vill bo”. Eller åtminstone gör de det i mitt huvud. Nästan samma sak. Läs vidare
Någon gång i måndagsskiftet oktober/november klappade inredningsbutiken R.O.O.M i Stockholm igen. Från en dag till en annan reades allt ut till halva priset, om inte billigare. Skulle uppskatta att 95 procent av stans alla fyndnäsor var där – rotade, armbågades och gjorde vansinniga klipp på allt ifrån sköna sängar till heta heminredningspryttlar.
Jag var själv inte på plats, men fick vetskap om tilldragelsen genom ett sms från syster S som befann sig i händelsernas epicentrum. ”Vill du ha något?” löd hennes fråga. ”TA VAD SOM HELST” replikerade jag, menat som ett garv. En kort stund senare damp det ner ett mms på en kollektion kalasfina burkar i porslin med en air av svunna decennier.
Jag måste få ur mig en sak. Brukar väl här ha för vana att skriva ganska hoppsan hejsan, med ett lätt äppelkäckt anslag och blink-blink-glimten i ögonvrån.
Men idag blir det andra ansjovisar, förutom att inlägget i högsta grad kvalar in under nostalgi och tillbakablickande. Måste avrapportera och rena mig från en nyss avlagd visit hos den äldre generationen, modell 20-talsrepresentant.
Självvald exilresa nummer två till sörmländska landsbygden detta jullov. Har precis kommit in i värmen efter en omgång snäurejser och pulka med overallmonster oann and too. Den äldre av mina två ättelägg tog en halvtimme på sig att över huvud taget komma ut i det vita. Det var fel på allt från strumpor till mössa för ovanlighetens skull. Den yngre nådde knappt med huvudet ovanför snödrivorna men var lycklig ändå.
När 5-åriga M tar fram sitt allra bästa jag och härjar som frejdigast över osköna persedlar flyr jag med kropp och själ ner i hallens oändliga byrå proppad med vantar, mössor, halsdukar och termostrumpor. Alltid finns det något flådigt att vila ögonen på för att få en micropaus. Med fem barn i familjen har mor och hennes make A samlat på sig en försvarlig mängd värmande tillbehör under åren – det finns alla gånger tre decenniers accessoarer nerknölade i de oräkneliga lådorna.
Och, häpp, det blir napp direkt. Spana in dessa sköna tumvantar från mitt födelsedecennium – rasande granna och still going strong. Hejdå Goretex, välkommen glansiga dunskapelser i raffigaste rött och koolaste klarblått. Tänk Clark Kent i behov av lite extra värme om tassarna. Får vem som helst i pulkabacken att bli grön av retroavund. Håller kölden borta? Yes siree. Håller tätt? Så till den milda grad att de framkallar ymnig handsvett. Man kan tydligen begära allt av drygt 30-åriga handbeklädnader. Håller stilen? You bet.
Till slut kom vi alla ut i pudergrädden. En av oss hade finare vantar och svettigare händer än de andra. F, nästa gång är det jag som får äran, lova?
Silpresent, [Silus presentus]: företeelsen att ge bort någonting till en närstående för att du egentligen främst själv vill dra nytta av tinget.
För några år sedan kom F überglücklich hem med ett vackert paket till sin hustru. Hon blev mäkta överraskad, då det var en synnerligen vardaglig vardag och hon varken fyllde år eller hade namnsdag. Full av förväntan öppnade hon den omsorgsfullt inslagna presenten, utan någon som helst aning om vad den innehöll.
F, fortfarande lika glittrande av glädje, studerade sin hustrus inte lika glädjestrålande uppsyn då gåvan såg dagens ljus. En sil. (Nu hör jag makens korrigerande stämma i huvudet, inte alls olik karaktären Rolle i Mia och Klara: ”En mycket FINMASKIG sil är rätt benämning”).
En sil till en kvinna som bränner vid blodpudding. En sil till en donna vars vassaste prestation i köket är att moja ihop couscous, fetaost och paprika till en salig röra. En sil till en tös som hellre fejkar ett krampanfall än svänger ihop en gryta.
Till silens försvar ska dock sägas att den dock har använts flitigt sedan dess. Kanske inte så flitigt av mottagaren som av donatorn, men ändå…
Men hämnden är ljuv. Silpresentsmottagaren slog tillbaka med full kraft denna julafton. Jag F har sedan eoner tillbaka letat efter ett par Stig Lindberg-koppar i Adam-serien att dricka helgmorgonkaffet ur. Viktigt också att det ska vara kollektionens tekoppar till kaffet, annars blir det för fjuttigt.
Bara ett par dagar innan den 24:e lossnade letarlyckan. Förutom mycket stålars kostade det många letartimmar på nätet och IRL samt en tripp tur och retur till Telefonplan i arktisk kyla för att äntligen, slutligen och till sist få tag på det eftertraktade porslinet.
Koppmottagaren blev faktiskt lycklig. Men lyckligast var nog ändå donatorn även denna gång. Vad är det man säger? ”Det är saligare att giva än att taga”. Jag försöker helt enkelt bara leva mer självuppoffrande, mindre själviskt. Det känns förvånansvärt bra.
Undrar om F inte vill ha ett nytt objektiv till min kamera i födelsedagspresent? Det skulle kännas så bra att ge honom det finaste jag kan tänka mig. Hmmm….
Tillbaka igen vid skärmen efter en dryg veckas välförtjänt, efterlängtad och mullig julexil. Lata dagar på landet späckade med julmustorgier, sovmorgnar och maraton i pusselläggning. ”Pussel?” tänker nu den normalt sinnade, ”alltså tidsfördrivet för seniorer med mer än 70 år innanför västen?”
It goes like this: varje jül sedan några år tillbaka får jag ett second hand-fyndat pussel av min karl i julklapp. Jag misstänker starkt att han från start satt ståtlig stolthet i att hitta det fuhlaste motivet. Det första bilden var ett magnifik porträtt av Gamla Stan från 70-talet. Först blev jag djupt och innerligt förnärmad – vad skulle JAAG, ICH, MOI med ett sysselsättningspaket för russin på sista versen den äldre generationen till? Sedan tog det inte lång stund förrän jag hittade mitt eget zen, kom i kontakt med mitt inre pusselrum och förlikade mig med min tantsjäl.
Ack, är det inte härligt att vara 75 år gammal i sinnet och sitta timtals i kompakt tystnad med en likasinnad och lägga bit för bit av ett 1000-bitars bayerskt landskap? (Här: förväntat rungande bifall. Anyone?)
Väl hemkommen till stan hänger vischans vanor i. Vår kvartett kom hem igår eftermiddag, och redan vid frukostfrallan i morse tittar min livskompass upp och undrar om ”vi banne mig inte ska ta och skaffa ett pussel till kvällen?”
Som en vessla fullpumpad med högst otillåtna dopingpreparat rasslar jag på nolltid iväg till Myrorna ett stenkast hemifrån. Kommer över två praktfulla pussel med vansinnigt vackra motiv för en dryg tjuga vardera. Ett 500-bitars med ”Schloss Oberhofen”, ett 1000-bitars med Istanbul i sommarskrud.
Brunt och turkost i ljuv harmoni. Jag blir fin däruti.
Innan jag ska betala kastar jag ett getöga på klänningsutbudet. Och dra mig baklänges, är det inte en synnerligen tursam dag för en loppistant! På en galge hänger en flådig kreation i brunt med turkosa blommor. I provrummet visar det sig att den är skapad för min kompakta lekamen. Det händer en gång på tusen. En hundring jämnt för en skräddarsydd blåsa. Materiell lycka = check. Hade jag inte varit så fantastiskt flottig i håret hade jag bifogat fotobevis med mig iklädd fyndet. Idag gör den sig bäst på bild utan medföljande ägarinna.
Myrornaaaa, shalalalalaaa, myrornaaaa, shalalalalala!
Vin är ljufligt. Lika härligt är också att testa om ens kunskaper om den ädla drycken går framåt över huvud taget. Det är helt fantastiskt asnördigt och underbart att länge och väl få sitta tillsammans med Fronko (Figge min make omhuldar anonymiteten) och blindtesta varandra på vad det är som man sitter och kolkar i sig. Rött, vitt, randigt? Torrt, vått eller flott? Kända druvor eller frampressat ur sumpiga tuvor?
I helgen åkte hushållets favorit i vinsammanhang fram, den lilla naggande goda vinpåsen med handtag. Världens fiffigaste present från fru Rejsjö, the-lady-with-the-magic-sy-fantastiska-barnkläder-fingers. Specialdesajnad för vinintressenterna herr und frau Ahlén. Av en gammal storblommig 70-talsgardin har Emili trollat fram en flaskpåse med galet piffig bollfrans som gör att pavan kan häcka väl dold och inte röja sin identitet.
Sedan är det bara att gissa på – Cabernet eller Merlot?
Julefrid, julefröjd, supernöjd. Har hittat den optimala jülklappen till mig själv. För lång och trogen tjänst eller något.
Avslöjande of the day: jag får mjäll, ångest och framfall av sällskapsspel. Jag får hellre en släng av lepra än bänkar mig vid ett parti Bluff, Manhattan eller Monopol. Tyvärr är min karl funtad helt tvärtom. Ju sällskapligare spel, desto sällskapligare snubbe. Gärna så mycket statistik och taktik inblandat som möjligt, så är lyckan gjord. I sådana situationer sitter mitt hjärtas utvalda med ett maliciöst leende och gnuggar händerna över ihopsamlade pluppar, trupper eller tärninggslag. Jag trumpen intill, sneglar på klockan och missbrukar julmust och kvarvarande Aladdinbitar.
Men idag i jülhandelsruschen idag stötte jag på något som kan få våra spretande tidsfördrivsvägar att korsas. Denna söndag blottades ett tillfälle då även jag kan bli spelbiten och få chansen att glittra med totalt onödig ihopsamlad kunskap från svunna tider. Och kicka hans rumpah. Fick syn på Kärnans nya spel ”Retro”, som av en lycklig slump lanseras lagom till helgernas inhandlingspeak.
Raketost och penntroll tronar på omslaget, Stig Lindbergkoppar och storblommiga tyger likaså. Hallå hej, för en retroräv som undertecknad borde en spelomgång vara en lätt match. Överskölj mig med frågor om farbror Frippes skafferi, Trolltider och TV-kannor så ska du få se på speldrottning.
Alea iacta est. Let the game begin.
- Nej mitt hjärta, du får inte köpa det fina jackmärket med det spretiga lövet. Vad ”pot star” betyder? Det tar vi en annan gång.
Som sagt, jag kan inte riktigt släppa söndagens blixtvisit på loppmarknaden i Vårberg. Måste återge några ögonblicksbilder, samtidigt som jag fortsätter fundera på vad det är som fascinerar så med loppisfenomenet.
Jag och femåriga M strosar runt i underjorden mellan rader av bord översållande av pryttlar, pinaler och plast. Stirrar på porslin, pocketböcker och prutbara husgeråd. Mitt alter ego Das Fündsökardemon har sedan länge tagit över, och är fullt upptagen med att mekaniskt scanna av vartenda försäljarbås i jakten på efterlängtade Stig Lindberg-koppar och plåtburkar med rätt patina. Det går sådär.
Intill ett prylbord med saker från Dackefejden tronar en äldre dam på en stol. Hon har tuttar längre än Flottsbrobackens längsta skidnedfart och en imponerande mängd lagrad energi samlad kring sin lekamen. Så fort M mycket försiktigt närmar sig bordet med en nanomillimeter skriker hon ”AAAKTAH” med aktningsvärd decibelstyrka. Attans, så sugen jag blev på att massivt shoppa loss hos henne. Tassar vidare.
- URsäkta, men vad har ni för garantipolicy för klockor? Hallå?
Vid ett annat bord sitter en lirare med tre långa hårstrån omsorgsfullt samlade i en tofs. Jag känner direkt igenom honom från Skärholmens loppmarknad där gjorde ett reportage för tio år sedan. Han är fortfarande lika inriktad på att sälja begagnat smink och diverse skönhetsartiklar till hugade spekulanter. Undrar stilla vilken inkomst han snittar per dag på att kränga halvtomma Jane Hellen-schampon?
Santa Klausz is kaming. To taun.
Vid ett tredje bås står ett gift par som omväxlande turas om att skrika ”allt ska bort!” och ”allt för mellan fem och tio kronor!” och ruska med en bjällra för att riktigt hamra in budskapet. Det är hos dem jag hittar fina frestiga brickor. När jag som bäst bläddrar bland utbudet glider en av dem ur mina händer och landar direkt på…parets son, som uppgivet gjort sig ett bo under prylborden. Han röjer inte med en min att jag precis sulat ett serveringsfat med hans panna som epicentrum. Jag och M går därifrån med två brickor och en gratis tomte som hon fick som bonus. Den är apful och ser ut som den är sysselsatt med något obscent, men M:s ögon glittrar. – Den ska upp i granen, säger hon med en femårings självklara pondus, och så var det med den saken.
Det är något med hela loppisföreteelsen som jag älskar. Det är en ljuvlig parallell verklighet, så fjärran från innerstans snajdiga människor, Bugaboovagnar och biznizbrats. Alla karaktärer i det underjordiska utrymmet väcker en pirrig nyfikenhet. Vilka är de? Var bor de, och hur har de hamnat här? Vad drömmer de om? Jag älskar att gå och spana in försäljarnas utbur – det är lite som att kika direkt in i någon annans tillvaro.
M pratar med sin hiskeliga blåsjobbartomte hela vägen hem. Nu bor den i vår gran. Fult för en, finfint för någon annan. Precis som hela loppiskonceptet.
The blog owner requires users to be logged in to be able to vote for this post.
Alternatively, if you do not have an account yet you can create one here.
Powered by Vote It Up
