Kommentarer till Amanda Widell – Varför är det så fult att vara ledsen?

Av: Emmy

Emmy — Thu, 11 Nov 2010 15:52:55 +0000

Jag gråter ofta för det är ett sätt för mig att få ut allt som jag känner. Jag är en väldigt känslosam person som gärna tar åt mig av saker, men istället för att gråta ut direkt så håller jag det inom mig tills jag är ensam. Jag brukar ha så kallade ‘gråtstunder’ då jag sätter på sorglig musik och gråter ut för allt möjligt som tynger mig. Efter känns det på något sätt som en tyngd har lyfts av mig och jag kan helt plötsligt andas igen.
Min pojkvän var otrogen mot mig med min bästa vän för ett år sedan. Efter diskussioner, bråk och uppbyggande av vårt förhållande valde jag att ta tillbaka honom och radera henne från mitt liv. Idag kan detta påverka mig djupt då det är en händelse som satte sina spår. Jag kan vakna upp mitt i natten av att jag gråter och drömmer mardrömmar. Jag kan ibland se på en film när en liknande händelse sker i filmen och få ångestattacker. Ibland kan jag också ha mina älskade gråtstunder då jag bara får ur mig allt, och sen kan jag helt plötsligt andas.
Amanda, jag ser verkligen upp till dig! Du är en sådan kvinna som verkligen är naturlig och genuint härlig och varm. Jag har inga förebilder men nu när jag tänker efter har verkligen du blivit det. Tack för att du ger mig så mycket!
/Emmy

Av: Ella

Ella — Fri, 16 Apr 2010 16:09:06 +0000

Jag gråter när jag blir besviken. Besviken över att det inte blir som jag planerat och besviken över att det inte blir så bra som jag trott. Besviken på mig själv och besviken på andra.

En mindre bra egenskap. Det kan ju bli bra ändå och hela världen rasar egentligen inte. Det bara känns som det just då.

Av: LadyJ112 » Befriade mig själv

LadyJ112 » Befriade mig själv — Thu, 01 Apr 2010 21:03:29 +0000

[...] http://loppi.se/amandaw-varfor [...]

Av: Kakmonstret

Kakmonstret — Wed, 10 Mar 2010 19:33:04 +0000

Första tiden med första barnet var oerhört jobbig. Omställningen var enorm. Jag skämdes för att jag saknade mitt gamla liv, då jag kunde gå på toaletten själv (utan en bebis i famnen eller på golvet) eller avsluta en kopp te i fred. Jag sträckläste Maria Borelius bok ”Sedan du fött” och kände igen mig mycket. Nu känner jag mig trygg i mammarollen och funnit mig tillrätta med livet som småbarnsmamma. Men visst saknar jag fortfarande stunder från tidet före barnen, men nu kan jag göra det utan att känna dåligt samvete. Jag kan också konstatera att det var mycket lättare att bli mamma andra gången. Lättare att bara luta sig tillbaka och älska.

Av: Sandra

Sandra — Mon, 08 Mar 2010 10:23:43 +0000

När mitt första barn föddes grät jag mig igenom dagarna på BB. Jag förstod inte varför jag grät, jag hade ju äntligen fått mitt lilla barn och borde vara lyckligast i världen! vilket gjorde att jag grät ännu mer.. Fast bara när ingen annan såg, i smyg. För vad skulle de andra nyblivna mammorna, personalen och PAPPAN tänka om mig när jag bara grät och grät?! Vad var jag för hemsk mamma egentligen?! Men nu vet jag ju vad det var, mamma- blues kallas det visst och är inget konstigt alls. Men jag kände mig som världens hemskaste mamma där på BB, och som du säger; jag berättade inte för någon, det vågade jag inte. Alldeles för rädd för att jag skulle bli dömd som ”den onda mamman som inte tycker om sitt barn”. Hade jag vågat öppna mig så hade jag kanske fått tröst och förstått, men när andra barnet kom så blev ”Mamma- bluesen” inte lika hemsk, då visste jag ju vad det var och att det skulle gå över

Av: Ellenor

Ellenor — Sat, 06 Mar 2010 10:43:50 +0000

Jag brukade alltid vara den Tjejen som alltid var glad den som hittade på alla roliga saker med vänner.Men cirka för ett år sen bröt jag min kontakt med alla mina vänner mina bästa vänner sen barndomen och i dag är jag 20 år.Har varit väldigt ensam men har en stor familj att vända mig till,men jag har varit Så himla ledsen att jag inte ens har orkat klä på mig på morgonen.Jag har funderat vad det kunde bero på att jag bröt min kontakt så drastisk på en dag bestämmde jag mig att jag inte var bra som vän hade inte det dom hade utseendet märkeskläderna osv.. Men nu idag skulle jag lätt kunna umgås för jag är mer SJÄLVSÄKER SOM TJEJ DET KÄNNS SOM JAG HAR FÖDDS UPP PÅ NYTT!!

Av: harriet

harriet — Fri, 05 Mar 2010 08:00:49 +0000

jag gråter lite var och varannan dag, utan anledning, precis som du så fint beskrev det! och jag har ingen bebis, jag är inte heller gravid. jag är bara ett hormon-monster i all allmänhet som tydligen inte klarar av livets svängningar. det är faktiskt riktigt jobbigt ibland, och precis som du säger vill man inte ringa och beklaga sig. jag gjorde det förut men då sa min bästa kompis ”jag tycker det känns som att du bara ringer mig när du är ledsen och vill beklaga dig, det känns som att jag inte duger annars. det är ju inte så kul”

och efter det vågade jag inte ringa mer. nu ringer jag bara henne när jag är glad och vill hitta på saker!
min pojkvän han är snäll, jag är less på honom ganska ofta och det är nog ibland på grund av honom som jag gråter men han är bra på att krama mig och förklara för mig varför livet är bra fast jag är ledsen!

förr var jag jämt glad, jag skrattade hela dagarna och gick jämt omkring och kände mig nöjd med livet! men hur gör man? nån som har ett tips på hur man ska göra för att känna så igen?

Av: Mimo

Mimo — Thu, 04 Mar 2010 20:34:20 +0000

Otroligt bra av dig att ta upp detta laddade ämne.
Det behöver inte handla om barn. Jag har det tufft med en nära som ligger dödssjuk. Att man skulle visa sorg får folk att bli besvärade…visar man glädje en ”bra” dag undrar dom ”vad fan är hon glad för som har det så svårt”. Bäst är tydligen att hålla sorgen för sig själv och vara helt ”normal” oavsett vad som händer i våra liv. Synd så synd…för vi är ju bara människor som behöver varandra eller hur? Många kramar till dig och din Alex & Charlie.

Av: weronica

weronica — Thu, 04 Mar 2010 14:06:24 +0000

Bra skrivet!
Men jag tycker det finns en aspekt som du missat. Folk vill inte veta!

När det drabbar dig får du veta att andra är drabbade och det tröstar dig. Men skulle någon våga sig på att berätta för dig när du är gravid att du eventuellt inte kommer att vara endast överlycklig när du fått ditt barn så vet jag av erfarenhet att du i den situationen med största sannolikhet inte vill höra det.

För det första vill man inte höra negativa aspekter eftersom man är så sårbar just då. Och om någon ändå berättar liknande kommer du förmodligen att tänka ”jaja, men du har ju alltid varit lite labil!” eller ”Jag är ju mycket starkare än så”. Så fungerar vi och det är väl kanske bra så.

Har du försökt ge gravida eller nyblivna mammor välmenande och verkligen goda råd inför äventyret Barn? Just det, det är som att tala till en vägg! För alla tror vi att just vi är unika och att vår situation inte går att jämföra med andras och därför är vi i det närmaste döva inför andras råd! Säger du ”köp inte en sådan där vagn med små svänghjul framtill, de är odugliga på allt annat än asfalt.” Säger väninnan: ”Tack för tipset!” men tänker: ”Gwyneth Paltrow har minsann en sådan och de är ju såå snygga också, och dessutom vill du nog bara rättfärdiga ditt eget felköp!” Människan vill göra sina egna misstag och så lär det förbli. Man får nog istället vara tacksam att man när det väl blåser hårt, får ta del av andras situation för då är man öppen för det och kan ta emot hjälp och råd.

tack o hej!

Av: Hanna

Hanna — Thu, 04 Mar 2010 10:30:17 +0000

Jag har varit ledsen i 6 månader nu på grund av en abort som jag tvingades genomgå. Det är det värsta jag varit med om. Sen tittar jag på er fina Charlie och blir alldeles glad i kroppen, men bara för stunden. För när jag lägger mig ned på kvällen och ska sova så kommer samma ångestkänslor tillbaka, och jag kan ligga i timmar och gråta.

Av: MamaM

MamaM — Thu, 04 Mar 2010 07:23:14 +0000

hear hear! jag grät typ varje kväll när lilltösen var nyfödd, och jag önskar att jag vetat att i princip alla gjorde det och att det inte bara var jag. Men där satt jag med skammen och skulden över att jag inte var helt igenom övelrycklig för att vi fått en perfekt liten dotter. Men det handlade ju inte om henne. Bra att du sätter ord på vad vi alla känner!

Av: Em

Em — Wed, 03 Mar 2010 19:14:30 +0000

Hej Amanda.
Tack.
Kram

Av: lisa

lisa — Wed, 03 Mar 2010 12:41:13 +0000

jag storgrät igår. vet inte varför. jag bara gjorde det.
jag har inget barn, jag har bara tre katter.
jag kände för att gråta bara, allting i livet sög, så jag gjorde det.. big time.

blev det bättre då? nej.
så jag ska gråta lite till.

Av: Amanda Widell: Är det fult att vara ledsen?

Amanda Widell: Är det fult att vara ledsen? — Wed, 03 Mar 2010 11:07:35 +0000

[...] av oss gjorde när vi fick första barnet. Men nu, liksom då, är det hysch-hysch som gäller. Men varför då? Amanda skriver så fint om det i sin blogg: ”När man berättar om något hemskt man har varit med om eller känt så har helt plötsligt [...]

Av: Madeleine

Madeleine — Wed, 03 Mar 2010 10:38:33 +0000

BRA skrivet!
Men visst får man vara ledsen och visst talas det om ledsamhet, sorg och uppgivenhet.
Bla på Tv4 dagligen mellan 10.00-11.55