Jag satt i soffan en tisdagsförmiddag med Charlie i babysittern och grät i timmar. Jag var så ledsen och jag kände att min ork var slut. All oro som jag hade känt de första månaderna med Charlie hade lagt sig lite och nu när jag hade slappnat av var också adrenalinet borta. Vi var tillbaka i stan, Alex var tillbaka på jobbet och nu skulle det vanliga livet börja. Jag kände att jag inte riktigt orkade och den här tisdagen så grät jag istället. Egentligen mest för att jag inte ens visste varför jag var ledsen.
En av mina bästa vänner ringde och trots att jag försökte dölja det så hörde hon att jag var ledsen. Som tur var, för när jag hade berättat allt jag kände så sa hon: “Stackars dig, men det där behöver du inte oroa dig för. Det där går ju alla nyblivna mödrar igenom. Det är hormonerna av all amning och utmattningen och chocken av att bli mamma. Alla känner så någon gång innan bebisen är tre månader. Jag var deprimerad de första två.”
Jag ringde en annan vän och hon sa samma sak. Varför hade ingen sagt något? Jag hade fått höra så mycket om allt man kunde känna under graviditeten, men ingenting om att man kunde vara ledsen när bebisen väl hade kommit. Det kändes redan bättre. Lite för att jag inte var ensam om detta och mycket för att mina vänners erfarenhet gav ett löfte om att detta skulle gå över. Det gjorde det redan efter några dagar och jag har funderat mycket på det där sen dess. När man berättar om något hemskt man har varit med om eller känt så har helt plötsligt var och varannan varit med om samma sak. Först då får man vara med i hemliga klubben. Annars är det locket på. Varför är det så fult att vara ledsen? Är man misslyckad om man är olycklig?
Jag tyckte verkligen att det var sorgligt. Sedan slog det mig. Man kan heller inte berätta för någon när man är riktigt lycklig. Då tror folk att man är nyfrälst eller bara vill skryta. Det kan till och med vara så provocerande att folk börjar tycka illa om en. Vad är det som händer med oss människor egentligen? Det är helt enkelt så fult att sticka ut så att vi inte berättar för varandra om våra känslor när dom är som starkast – åt båda håll.
Men jag är inte bättre själv. När jag var ledsen ringde jag inte till någon. Jag kände bara skam och ville inte för allt i världen blotta den. Och när någon är för lycklig står jag inte ut. Det finns en kassörska på Ica som alltid ler och är överdrivet glad som om hon vore lyckligast i världen. Jag klarar inte av det. Jag tror att hon bluffar och vill hugga huvudet av henne – så provocerad blir jag. Det är verkligen patetiskt.
Man berättar inte att man är ledsen förrän någon annan gör det. Nu har jag delat med mig av min ledsamhet till er. Nu är det er tur. När var ni som mest ledsna?
51 kommentarer till detta inlägg
Du har så rätt! Igår grät jag nästan hela dagen. Har en 7 veckors liten tjej som är helt underbar men igår blev allt för mycket bara. Vi var bortbjudna på en pretantiös brunch men allt blev kaos med en trött 2 åring, trött man och en baby som inte alls ville sova… Jag ville bara gråta och säga som det var men nej då, ett påklistrat leende och orden som kom ur min mun att allt går så bra! ‘Åh det är så mycket mer avslappnat nu med nr 2′… Åkte hem därefter och grät resten av dagen. kl 21 så frågade jag min man hulkandes var jag kunde säga upp mig från denna position. Idag började jag dagen med att boka en resa för familjen till kreta i april och nu känns allt så mycket bättre! Tack för din underbara krönika som fick avsluta min dag idag.
Åååh det är så igenkännande! Nu minns jag inte med mina äldre barn men båda småbarnen så fick jag ett tok-depp när de var runt 2-3 månader.. bara grät o grät, ville inte ens gå upp ur sängen.. samtidigt så hade båda pojkarna ett ökningsperiod vid amningen så jag trodde att jag inte dög, inte hade mjölk nog.. o gav jag flaska så grät jag ännu mer…
Vid andra (fjärde) barnet så visste jag att det var en period så jag tillät mig gråta o deppa, det är hormoner o den stora omställningen och det går över! Vips.. så var man ute ur denna depp-bubbla =)
Tack för en fin krönika. Kram
Jag grät nästan varje dag från min dotter föddes tills hon var cirka en och en halv månad. Jag vet inte varför. Men det var nog omställningen, chocken precis som du skriver. Det var hemskt! Man förväntades vara världens lyckligaste men jag bara grät… Kram till er!
Men fan vad skönt att höra! Som jag undrat, min uppfattning har varit att du och Alex lever i värsta idyllen där allt är perfekt. Jag har varit avundsjuk. Fatta. På några jag inte ens känner. Måste du vara så jävla snygg OCH snäll OCH ha världens roligaste man som avgudar dig och som fucking ‘gillar läget’ när Charlie skriker?
När jag och min kille gjorde slut för några år sedan trodde alla att det var the end of love, vi hade framstått som så kära. Sen blev vi ihop igen, fick två små döttrar och jag blev helt deprimerad med den första i ca fyra månader. INGEN talade om för mig att det är ett helvete att inte få sova, att inte få vara familj hela dygnet runt, att inte få ha sin kropp ifred.
Sen det där med hon på ICA- ha, ha, ha! Samma här. Det finns en tjej på ICA där jag bor som JÄMT är glad (hoppas det är samma, annars dör jag). Då tänker jag att jag vill jobba på ICA istället, ha ett lätt liv, inga krav. Vem fan tror jag att jag är? Vad vet jag om henne? Lika lite som jag vet om dig och Alex. Alla är vi nog rätt lika ändå.
Tack för att du delar med dig, Amanda. Fan vad jävla skönt att prata om detta.
Puss!
Åh, vad bra att veta. Väntar en dotter om en knapp månad. Och håller med om att det är ledsamt att man inte får visa något annat än glada ytor, speciallt om det nu är så himla vanligt med baby blues att det inte borde vara nån grej liksom.
å gud så jag tänk över det där! var riktigt deppig i flera månader efter att min dotter föddes, ett tag fick inte sambon lämna hemmet alls bara för ångestattackerna som kom när jag blev lämnad själv med min dotter. det påverkade amningen och jag kunde bara amma i tre veckor, det kändes som ett knivhugg varje gång hon skulle äta, å än när jag ser mammor som ammar skär det likadant i själen.
Om man hade varit mer förberedd på känslan kanske man skulle ha mindre skuldkänslor över dom, ska absolut ta det lugnare med nästa. Man vet vad som kommer.
Nu står min alldeles snart ett år gamla dotter på flaket till sin lära-gåvagn och gungar fram och tillbaka, och jag är inte det minsta orolig att hon ska ramla och slå sig. tänk om man kunde vara så coollugn i början…?
tack för en jättebra krönika, följer er underbara dotter både här och genom Alex blogg, ända från början.
Det gäller inte bara nyblivna mammor. Själv blir jag jättepåverkad av hormonerna vissa dagar varje månad och kan vara nära att börja gråta för ingenting. Värst var när en snubbe i tvättstugan påpekade att jag spillt tvättmedel och inte torkat bort det (tror det var där innan mig, men hursomhelst hade jag inte sett det) och jag kände för att bara börja storböla.
Hormoner spelar spratt, så är det bara. Jag är övertygad om att det blir en tuff period när man fått barn, men jag håller inte med om att ingen sagt något. Jag tycker tvärtom att man hör det ganska ofta, fast bara via tidningar.
Däremot har du rätt i att man sällan talar om hur man verkligen mår. Tyvärr.
JA verkligen! Jag visste att man kunde bli nere tredje dagen ungefär, då mjölken rinner till. Men att jag skulle sittar och grina ögonen ur mig i flera veckor visste jag inte. Jag förstod inte alls varför jag var så ledsen, visst, hormoner. Men det är inte så lätt att se klart när man är nyförlöst och allt är upp och ner.
Till slut mailade jag några av mina kompisar (orkade inte ens ringa!) och frågade om de var lyckliga i början, om det var fel på mig eller om de också känt sig sorgsna.
De hade känt precis som mig. Då blev jag arg över att ingen pratar om det. Jag kände mig väldigt misslyckad och fel över att vara ledsen när man precis fått en underbar bebis. Men sen försvann det och livet blev klarare. Hade känt mig lugnare om jag vetat att det kunde hända.
Hej Amanda!
Tack för att du delar med dig! Jag har dock ingen erfarenhet av graviditet och depression då jag inte har barn. Men under flera års tid har jag levt med ångest och depression men aldrig velat tala om det för någon. För någonstans är det sådan tabu att prata om trots att det är en av de vanligaste folksjukdomarna idag. Det tog väldigt lång tid innan jag berättade för någon. Man log och var glad och bet ihop inför folk. Låtsades som att allt var som vanligt. Man liksom fyllde på den berömda bägaren inuti en och det var bara en tidsfråga tills allt skulle rinna över och blottas utav alla. När den dagen kom orkade jag verkligen inte mer. Jag tappade allt och ville inte längre leva. Min sambo hjälpte mig så gott han kunde och tog kontakt med sjukvård. Efter några dagar när andra närstående förstod var som hänt ringde de och pratade lugnt och var det någonting så kunde man alltid ringa. Men nu idag när jag står här ett år senare, så inser man att man egentligen stod helt själv. Jag och min sambo. Efter den dagen när de ringde så hörde man aldrig av dem igen. Ingen ringde och frågade hur det var med min sambo. Ingen försökte att få mig att må bättre eller hitta på något roligt. Jag låg själv här hemma och var sjukskriven och kände mig väldigt värdelös och ful. Helt ensam, övergiven och sönderriven. Idag kan jag känna mig så arg och ledsen över att folk bara skiter i varandra. Att människor är så kalla. Vore inte världen lite bättre om vi alla månade mer om varandra så att vi alla mådde bra? Inte ens min sambo fick något stöd så han kunde få lätta lite på sitt hjärta. Varför är vi så grymt kalla mot vår omvärld. Folk frågar ”Hej hur är det?” men vill egentligen inte veta svaret!
Tack Amanda för en jättebra blogg!
Och jag hoppas innerligt att du mår mycket bättre nu och att du kan fortsätta njuta av ditt liv och att du har hittat din lycka i Alex och underbart söta Charlie!
Kram på dig!
Amanda, jag förstår vad du menar om den ”överdrivet glada” tjejen vid kassan på Ica. Men glöm inte att den tjejen kanske går igenom, eller har gått igenom en svår period eller känner sig lika olycklig som du gjort eller gör. Och det är hon medveten om. Det för oss vidare till ett känt citat ”Kvaliteten på dina tankar bestämmer kvaliteten på ditt liv”.
Hon ler inte och är övertrevlig för att jävlas med andra som kanske inte mår så bra. Hon ler och är övertrevlig för att hela sitt eget inre! Hon gör det för att själv må bättre i livet. Skratta, le, det hjälper. Alltid! ”Lite doft stannar alltid kvar på handen som ger rosor”.
Nästa gång, le, och var lika övertrevlig tillbaka. Tänk på allt gott ni har i livet. Tänk på vad tur ni egentligen har som får vandra på denna jord.
Tack för en bra blogg! Vad kul att du skriver om just det där för det är något jag stört mig lite på i din makes blogg: att bilden av föräldraskapet känns aningen tillrättalagd. (Även om man skymtar lite ärlig frustration någon gång ibland.)
Jag har faktiskt funderat på varför man sällan berättar hela sanningen för blivande förstagångsföräldrar, man pratar bara om det som är bra (fast inte förmycket, för då framstår man som lätt patetisk). Man säger ju ingenting om hur slitigt det är att amma hela nätterna eller om just den där chocken som kommer med ”omställningen” (det är ju snarare så att mycket av det man var innan bryts ner – främst sömnvanorna).
Jag gillar linna johanssons blogg väldigt mycket, det är en ärlig beskrivning av småbarnstiden och den frustration som kommer med föräldraskapet. När jag höll på att bli psykotisk av sömnbristen och en desperat längtan efter att få vara för migsjälv en dag, var det otroligt coolt att läsa någon som vågar vara så ärlig.
Stort tack för att du tog upp ämnet!
Tack Amanda, tack! Så skönt och höra att man inte är helt sjuk i huvudet som bölar och bölar när livet med lillbebis och världens bästa man egentligen borde vara happy, happy! Och när folk kommer och hälsar på min lilla för första gången och den förbannade frågan ”hur känns det nu?” ställs för 1001 gången och man hör sig själv lite mekaniskt svara ”helt fantastiskt” fast att man egentligen inte riktigt vet, är också jobbig.
Skönt att du lyfter upp detta lite förbjudna ämnet till ytan och tar bort det skamliga, fula i något som tydligen är alldeles normalt.
Ha en fin dag!
Jag fick en liten son i mars, när han var tremånader gammal var min sambo otrogen. Affären höll på i ca två månader tills jag kom på honom. När min son var sex månader gammal flyttade min fd sambo och sedan dess har jag varit ensam. Min fd sambo har bott här ibland men för det mesta bor han i sin nya lägenhet. Vi har fortsatt att haft ett ”förhållande” under tiden och det har han också haft med den där andra kvinnan (igen utan att säga något)Jag har varit helt knäckt, fruktansvärt ledsen och kränkt. Ibörjan kunde jag inte se mitt liv utan honom, nu har jag kommit så långt att jag kan inse att han är ett svin. Jag har börjat att leta ett nytt boende för mig och min son och nu känns vissa dagar ganska bra. Nu är min stora sorg att jag kommer att vara tvungen att vara ifrån min lilla son de dagar han ska vara hos sin pappa. Det är min sorg, det jag är ledsen över. Skönt att din gick över på några dagar.
Min mamma blev opererad för hjärntumörer och hjärnan tog så mycket stryk att flera kroppsfunktioner stannade av. Vid ett tillfälle var det så kritiskt så jag trodde att hon hade dött, men hon repade sig och lever idag, om än på ett ganska begränsat och glädjelöst sätt. Mina kompisar stöttade mig i början, men eftersom hon e ”frisk” nu så har jag inte rätt att vara ledsen längre. För mig så ”dör” mamma varje dag, jag är chockad över hur hennes och mitt liv har förändrats i ett ögonblick. Jag känner att jag inte kan prata om det längre med mina vänner eftersom hon överlevde tumörerna. Men för mig har tiden frusit i de ögonblick där livet kändes svart och hopplöst.
Jag grinade loss lite alleles nyss. Är helt slut, ensam hemma med tvillingar som vägrar amma fast de är vrålhungriga. Skrik och panik. Lösningen blir ersättning och två tokstinna bröst. Nu sover dom och jag äter. Blir nog bättre sen.
Men riktigt ledsen, det var jag när barnen föddes. Vår lilla son balanserade mellan liv och död. Har skrivit min berättelse på bloggen, ”för tre månader sedan och nu”. Det kommer fortfarande stunder av sorg när jag tänker på hela upplevelsen. Men lyckan är ju att allt faktiskt gick bra.
Fint att du skrev om det här. Bebislivet är verkligen en känsloresa delux.
Tack Amanda! Sitter hemma med en tio dagar gammal bebis, snäll som bara den, men jag har ångest och känner mig inte lycklig alls. Alla tjatar om hur fantastiskt jag väl tycker att det är??!! Och jag kan knappt öppna munnen för jag vill bara klaga över hur hemskt det känns… Och det gör jag också, jag kör med öppna kort! Eftersom jag inte fikc veta hur pissdåligt man kan må så ska iaf andra få veta det (och det lustiga är att alla som själva blivit mammor någon gång i livet, mer eller mindre, känner igen det…)
Önskar att det fanns nåt forum där vi som mår såhär kan stötta varandra? Det är ju övergående men det kan ju ta tid och det är bara skönt att veta att man inte är ensam!
Kram Martina
Ja…. det stämmer ju så bra detta!
När jag var ledsen sist var när min son föddes. Jag fick verkligen en förlossningsdepression och bara grät och grät och grät och allt var bara grått och trist och inte alls som vanligt…. i 1 månad. Fick gå till en psykolog och få hjälp på olika sätt, det vart min räddning!
Det som jag också tyckte var jobbigast var att det verkligen kändes som att ”detta kommer aldrig gå över”, jag kommer få stå ut med det här…..
Så blev det inte till slut TACK OCH LOV!!
Alla är vi ledsna någon gång, av olika anledningar, och jag delar gärna med mig
Tack för att du delade med dig! Känner också igen mig hur det var efter mitt första barn. Nu har jag fått en till och det blev ännu värre. Kom liksom aldrig ur det där och blev helt handlingsförlamad och nedstämd. Har nu fått antidepressiv medicin och känner för första gången igen mig själv på flera månader. Och jag känner åter igen den där euforiska känslan av förälskelse i mina barn. Skulle vilja tipsa om det, ifall det går så långt att man hamnar i depression så sök hjälp! Det är så värt det!
Jag tror överlag att det är svårt att prata om vissa saker när man är mitt uppe i det. Vi behöver för det mesta distans och kontroll och man är nästan alltid ensam i sin sorg eller med sina tårar, ingen annan känner det du känner. Jag har precis ”återvänt” till livet efter att jag födde en dotter i mars 08 (urakut snitt, hon var på väg att dö och fick sen mekonium aspiration och låg på neo i tio dagar). Chock, förtvivlan, sömnlöshet som varat i 1 1/2 år tog knäcken på både mig och min sambo men jag bearbetade ingenting under denna tid, allt har kommit i efterhand när tillvaron så sakteliga återvänt. Jag är ingen ”gråtperson” men tar ibland tillfället i akt att kolla vissa program som jag vet att jag gråter till (extreme home makover är säkra tårar). Lite för att ”lätta på trycket”. Det behövs ibland. Tack för att du delade med dig, det är så sant som du skriver.
Jag gillar dessa rader. Tack Amanda!
”Man kan heller inte berätta för någon när man är riktigt lycklig. Då tror folk att man är nyfrälst eller bara vill skryta. Det kan till och med vara så provocerande att folk börjar tycka illa om en. Vad är det som händer med oss människor egentligen?”
Vilken härlig krönika fina fina Amanda! Det är fler är jag som verkligen tycker att den sån behövs! Tråkigt att man inte skall kunna vara ledsen i Sverige utan att det anses vara fult. Man behöver ledsamheter i livet för att kunna må bättre igen och det är inget fel med det.
Jag mådde piss och grät varje dag i 3månader när min son föddes förra året. Han hade kolik och bara skrek och skrek. Jag undrade varför ingen hade berättat hur jobbigt det var att vara mamma? Alla man känner berättar bara hur underbart det är! Nu har vi tagit oss igenom den jobbiga tiden och min son är underbar och jag är en mycket lycklig mamma.
Men att vara ledsen då och då hör till livet och det är inget att skämmas för!
DEt stämmer in på mig exakt!! Fick en dotter för sju månader sen och grät väl dom 2 första månaderna VARJE dag! Jag hade aldrig hört någon prata om att man kunde må dåligt, så jag trodde ju bara att det var fel på mig.. Nu efteråt så har jag hört flera som har haft det likadant, synd bara att jag inte visste detta innan…
Hela tiden. Lever ett ensamt patetiskt liv utan mening.
Separerar från min man. Mot min vilja. Just nu. Hans val.
Bor långt utanför Sveriges gränser och vet inte hur jag skall ta mig tillbaka. Hem.
Känner tomhet, har ett brustet hjärta och gråter floder.
Men, visst jag går till jobbet ändå. Ler mot alla. Efter endast en dag hemma, sjukskriven.
Allt ska man klara för att vara ”lyckad”.
Kram till dig Amanda.
Jag fick barn för snart ett år sedan. I början var jag verkligen ärlig och skrevom hur jävla jobbigt det var. Det var skönt att skriva av sig. Nu är det inte lika jobbigt längre men det går ju upp och ner.
Igår.
jag är ung och har inga barn. Jag är den där ”glada tjejen på ica” och jag är så trött på alla som klagar på mig för att jag är glad och lycklig.
Så befriande och skönt att läsa din krönika. Den senaste tiden har jag kännt mer sorg än jag gjort i hela mitt 28-åriga liv. På annandagen fick jag missfall. ”Fick”… Som om det var en skänk från ovan? Knappast! Men i vilket fall: Vi gick igenom ett missfall och det är det värsta jag varit med om. Jag har kännt mig tom, misslyckad, sorgsen, olycklig och missunsam inför andra som blivit gravida. Jag har haft dåligt samvete för mina svarta tankar jag haft om mina gravida vänninor. Jag har gråtit. Gråtit, ulkat, snörvlat, skrikit och storbölat. Ingenstans har jag sett ljuset eller slutet på det vi går igenom. Men visst är det så att känslorna hjälper oss? Det är först när jag har berättat (för det gjorde vi inte först, vill ju inte betunga någon annan… suck) och fått utlopp för det som sker inom mig som jag känner att livet blir lite lättare. För mig har det varit avgörande. Jag varken vill eller orkar bära på sorgen enbart med min man. Det är ju i sorgen vi behöver våra nära som mest….
TACK för detta inlägg! Här i lagom-land, skall vi vara lagom glada, ledsna, rika, fattiga, stora, små.. Lagom suger mer energi än vad man tror!!!
För några veckor sedan så kom jag hem varje dag coh sprang ner på mitt rum. där låg jag och grät sedan, tills det kändes som om tårarna var slut. Då låg jag och stirrade. Det var nästan värre. Visste knappt varför jag var så ledsen. Jag kände mig bara som världens sämsta vän, världens sämsta flickvän, världens sämsta syster, och dessutom sämst i världen på att vara jag. Så låg jag där och stirrade tills jag var tvungen att gå ut ur huset och gå ut med hunden. Gick 500 meter. Sen kom tårarna. De flödade, och precis innan jag skulle gå in igen så stod jag utanför och torkade tårarna, så att ingen skulle behöva se att jag gråtit. Och samma procedur var det nästa dag och nästa dag igen.
Men jag ville inte säga något. Ville inte framstå som en ännu värre människa än jag redan var. Som om jag inte ens kunde äta eller plugga eller ägna mig åt något vettigt.
Sen en dag slutade det. Bara sådär.
Åh va det här var på pricken!
Min dotter är bara 4v snart men våra första tid hemma var hemsk. Efter en jobbig förlossning var även amningen jättejobbig o det visade sig att hon fick i sig för lite mat. Efter att vi slutat amma o varvar tillägg m urpumpad mjölk är vi alla tre mycket nöjdare o lugnare.
Men gud vad vi har snackat om det här min sambo o jag, varför har ingen sagt ngt hur första tiden hemma kan vara??
När jag pratat m mina kompisar nu efteråt så säger ALLA att de hade det ungefär som vi, men INGEN klagade när de var i det.
Klart att det blir en liten chock när man kastas in i det då, allra mest för min kille eftersom killar emellan pratar ännu mindre om sånt.
Men det hade varit mycket lättare att tackla för oss båda om man var lite mer förberedd o vetat innan att det BLIR bättre…
Tack fina Amanda för bra krönika!
Jag känner igen mig på många sätt och vis. Har dock inga barn, men har mått dåligt och inte vågat prata om det. Tills den dagen då jag vågade stå upp för mig själv och visade omvärlden hur jag mådde. Ni kan aldrig gissa vilken respons jag fick.
Ditt krönika inspirerade mig att berätta om min situation på bloggen i hopp om att kunna hjälpa någon där ute. Länkade även hit till din krönika så alla kan få läsa.
Inlägget kan den som är intresserad läsa här:
http://sofieberglund.se/?p=3086
Tack!
Jag var som mest ledsen för någon vecka sedan. Nyinflyttad i ny stad, ny på jobbet, långt till vänner, pojkvän och familj. Hade inte hunnit känna efter hur det stod till förrens en eftermiddag när jag satt på tunnelbanan och det BRAST. Jag skyller fortfarande allt på paret. Ett jättefint par som var JÄTTEkära och satt och viskade till varandra och pussade på varandra hela vägen hem mitt emot mig. Det började med små, små, droppar som jag dolde väl genom att titta ut genom fönstret. Fortsatte med snor och hulkningar i 20 min tills jag TILL SLUT kunde gå av den proppfulla stirrande vagnen. Sedan satt jag och attack-grät och tjöt i flera timmar. Genom en sorglig film, let’s dance och nyheterna.
I de där stunderna är det verkligen tur att man vet att någon gång kommer det ta slut. Just då känns det som att livet är över, att man lika gärna kan dö för det kommer ALDRIG bli bättre. Jag har lärt mig att härda ut ledsenheten. Låta det ta den tid det tar och när man känner sig färdig med gråten ska man ringa en vän som kan prata om dennes liv och hur bra allt är. Då kan man äntligen slappna av och slippa gråta mer.
Hade blivit ovän med en nära kompis… Och sedan började jag skolan igen… Jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv, jag grät varenda dag i typ en månad… Men det visade jag ju inte. Jag ville inte visa någon svaghet, typ.
Tack för att du delade med dig! Håller med om att det är synd att vi är så dåliga på att dela med oss av sorg och lycka, att det är tabu på nåt sätt… Går igenom en ganska deppig period just nu, med många tårar! Beror på att min familj splittas dag för dag! Men tänker helatiden att det kunde vara så mycket värre, och att det är en fis i rymde jämfört med mycket annat, se bara på vad som händer i Chile och pä Haiti!
I somras var jag så utmattad av all stress (plugg, jobb, extrauppdrag) att jag blev helt likgiltig. Inget var roligt, känslorna inför allt var borta och jag grät och grät och grät och grät och grät. Fick ett långt sommarvikariat men klarade bara fem veckor. Jag grät och förstod inte hur jag kunde ha så många tårar. Till slut pratade jag med chefen och jag fick sluta samma vecka, för att vara ledig resten av sommaren. Jag skrev ett långt blogginlägg om det också – om tårarna, om den minskade aptiten, om oron i magen. Och då klev andra fram. Andra som jag inte hade någon aning om att de hade det ungefär likadant.
Tack för att du delar med dig!
Hej Amanda! Vilka bra krönikor du skriver. Låg och slösurfade för att jag inte kunde somna om och råkade börja läsa en krönika, kunde liksom inte förmå mig att sluta så jag sträckläste alla.. Jag kände verkligen igen mig i det du skrev om planerna man gör när man druckit 3 glas vin… precis så är det. Inga hinder, bara möjligheter.. ha ha… synd att man måste dricka alkohol för att få den känslan. Jag kommer i alla fall att länka till dig från min blogg och jag hoppas verkligen att du fortsätter skriva för du är BRA. Och föresten, du är jättesnygg i page!!
Vad märkligt och sorgligt om man aldrig tillåter sig att vara ledsen eller glad eller arg eller några andra starka känslor. Måste man alltid vara sval och samlad – kan man inte bara få vara mänsklig?
BRA skrivet!
Men visst får man vara ledsen och visst talas det om ledsamhet, sorg och uppgivenhet.
Bla på Tv4 dagligen mellan 10.00-11.55
jag storgrät igår. vet inte varför. jag bara gjorde det.
jag har inget barn, jag har bara tre katter.
jag kände för att gråta bara, allting i livet sög, så jag gjorde det.. big time.
blev det bättre då? nej.
så jag ska gråta lite till.
Hej Amanda.
Tack.
Kram
hear hear! jag grät typ varje kväll när lilltösen var nyfödd, och jag önskar att jag vetat att i princip alla gjorde det och att det inte bara var jag. Men där satt jag med skammen och skulden över att jag inte var helt igenom övelrycklig för att vi fått en perfekt liten dotter. Men det handlade ju inte om henne. Bra att du sätter ord på vad vi alla känner!
Jag har varit ledsen i 6 månader nu på grund av en abort som jag tvingades genomgå. Det är det värsta jag varit med om. Sen tittar jag på er fina Charlie och blir alldeles glad i kroppen, men bara för stunden. För när jag lägger mig ned på kvällen och ska sova så kommer samma ångestkänslor tillbaka, och jag kan ligga i timmar och gråta.
Bra skrivet!
Men jag tycker det finns en aspekt som du missat. Folk vill inte veta!
När det drabbar dig får du veta att andra är drabbade och det tröstar dig. Men skulle någon våga sig på att berätta för dig när du är gravid att du eventuellt inte kommer att vara endast överlycklig när du fått ditt barn så vet jag av erfarenhet att du i den situationen med största sannolikhet inte vill höra det.
För det första vill man inte höra negativa aspekter eftersom man är så sårbar just då. Och om någon ändå berättar liknande kommer du förmodligen att tänka ”jaja, men du har ju alltid varit lite labil!” eller ”Jag är ju mycket starkare än så”. Så fungerar vi och det är väl kanske bra så.
Har du försökt ge gravida eller nyblivna mammor välmenande och verkligen goda råd inför äventyret Barn? Just det, det är som att tala till en vägg! För alla tror vi att just vi är unika och att vår situation inte går att jämföra med andras och därför är vi i det närmaste döva inför andras råd! Säger du ”köp inte en sådan där vagn med små svänghjul framtill, de är odugliga på allt annat än asfalt.” Säger väninnan: ”Tack för tipset!” men tänker: ”Gwyneth Paltrow har minsann en sådan och de är ju såå snygga också, och dessutom vill du nog bara rättfärdiga ditt eget felköp!” Människan vill göra sina egna misstag och så lär det förbli. Man får nog istället vara tacksam att man när det väl blåser hårt, får ta del av andras situation för då är man öppen för det och kan ta emot hjälp och råd.
tack o hej!
Otroligt bra av dig att ta upp detta laddade ämne.
Det behöver inte handla om barn. Jag har det tufft med en nära som ligger dödssjuk. Att man skulle visa sorg får folk att bli besvärade…visar man glädje en ”bra” dag undrar dom ”vad fan är hon glad för som har det så svårt”. Bäst är tydligen att hålla sorgen för sig själv och vara helt ”normal” oavsett vad som händer i våra liv. Synd så synd…för vi är ju bara människor som behöver varandra eller hur? Många kramar till dig och din Alex & Charlie.
jag gråter lite var och varannan dag, utan anledning, precis som du så fint beskrev det! och jag har ingen bebis, jag är inte heller gravid. jag är bara ett hormon-monster i all allmänhet som tydligen inte klarar av livets svängningar. det är faktiskt riktigt jobbigt ibland, och precis som du säger vill man inte ringa och beklaga sig. jag gjorde det förut men då sa min bästa kompis ”jag tycker det känns som att du bara ringer mig när du är ledsen och vill beklaga dig, det känns som att jag inte duger annars. det är ju inte så kul”
och efter det vågade jag inte ringa mer. nu ringer jag bara henne när jag är glad och vill hitta på saker!
min pojkvän han är snäll, jag är less på honom ganska ofta och det är nog ibland på grund av honom som jag gråter men han är bra på att krama mig och förklara för mig varför livet är bra fast jag är ledsen!
förr var jag jämt glad, jag skrattade hela dagarna och gick jämt omkring och kände mig nöjd med livet! men hur gör man? nån som har ett tips på hur man ska göra för att känna så igen?
Jag brukade alltid vara den Tjejen som alltid var glad den som hittade på alla roliga saker med vänner.Men cirka för ett år sen bröt jag min kontakt med alla mina vänner mina bästa vänner sen barndomen och i dag är jag 20 år.Har varit väldigt ensam men har en stor familj att vända mig till,men jag har varit Så himla ledsen att jag inte ens har orkat klä på mig på morgonen.Jag har funderat vad det kunde bero på att jag bröt min kontakt så drastisk på en dag bestämmde jag mig att jag inte var bra som vän hade inte det dom hade utseendet märkeskläderna osv.. Men nu idag skulle jag lätt kunna umgås för jag är mer SJÄLVSÄKER SOM TJEJ DET KÄNNS SOM JAG HAR FÖDDS UPP PÅ NYTT!!
När mitt första barn föddes grät jag mig igenom dagarna på BB. Jag förstod inte varför jag grät, jag hade ju äntligen fått mitt lilla barn och borde vara lyckligast i världen! vilket gjorde att jag grät ännu mer.. Fast bara när ingen annan såg, i smyg. För vad skulle de andra nyblivna mammorna, personalen och PAPPAN tänka om mig när jag bara grät och grät?! Vad var jag för hemsk mamma egentligen?! Men nu vet jag ju vad det var, mamma- blues kallas det visst och är inget konstigt alls. Men jag kände mig som världens hemskaste mamma där på BB, och som du säger; jag berättade inte för någon, det vågade jag inte. Alldeles för rädd för att jag skulle bli dömd som ”den onda mamman som inte tycker om sitt barn”. Hade jag vågat öppna mig så hade jag kanske fått tröst och förstått, men när andra barnet kom så blev ”Mamma- bluesen” inte lika hemsk, då visste jag ju vad det var och att det skulle gå över
Första tiden med första barnet var oerhört jobbig. Omställningen var enorm. Jag skämdes för att jag saknade mitt gamla liv, då jag kunde gå på toaletten själv (utan en bebis i famnen eller på golvet) eller avsluta en kopp te i fred. Jag sträckläste Maria Borelius bok ”Sedan du fött” och kände igen mig mycket. Nu känner jag mig trygg i mammarollen och funnit mig tillrätta med livet som småbarnsmamma. Men visst saknar jag fortfarande stunder från tidet före barnen, men nu kan jag göra det utan att känna dåligt samvete. Jag kan också konstatera att det var mycket lättare att bli mamma andra gången. Lättare att bara luta sig tillbaka och älska.
Jag gråter när jag blir besviken. Besviken över att det inte blir som jag planerat och besviken över att det inte blir så bra som jag trott. Besviken på mig själv och besviken på andra.
En mindre bra egenskap. Det kan ju bli bra ändå och hela världen rasar egentligen inte. Det bara känns som det just då.
Jag gråter ofta för det är ett sätt för mig att få ut allt som jag känner. Jag är en väldigt känslosam person som gärna tar åt mig av saker, men istället för att gråta ut direkt så håller jag det inom mig tills jag är ensam. Jag brukar ha så kallade ‘gråtstunder’ då jag sätter på sorglig musik och gråter ut för allt möjligt som tynger mig. Efter känns det på något sätt som en tyngd har lyfts av mig och jag kan helt plötsligt andas igen.
Min pojkvän var otrogen mot mig med min bästa vän för ett år sedan. Efter diskussioner, bråk och uppbyggande av vårt förhållande valde jag att ta tillbaka honom och radera henne från mitt liv. Idag kan detta påverka mig djupt då det är en händelse som satte sina spår. Jag kan vakna upp mitt i natten av att jag gråter och drömmer mardrömmar. Jag kan ibland se på en film när en liknande händelse sker i filmen och få ångestattacker. Ibland kan jag också ha mina älskade gråtstunder då jag bara får ur mig allt, och sen kan jag helt plötsligt andas.
Amanda, jag ser verkligen upp till dig! Du är en sådan kvinna som verkligen är naturlig och genuint härlig och varm. Jag har inga förebilder men nu när jag tänker efter har verkligen du blivit det. Tack för att du ger mig så mycket!
/Emmy
3 trackbacks
[...] Jag läste alldeles nyss Amanda Widells (Alex Schulmans flickvän) senaste krönika. Den ifrågasätter varför det är så fult att vara ledsen och även om den handlar om en period när hon var nybliven mamma så tror jag nog att många av oss kan identifiera oss med den. Ni kan läsa den här. [...]
[...] av oss gjorde när vi fick första barnet. Men nu, liksom då, är det hysch-hysch som gäller. Men varför då? Amanda skriver så fint om det i sin blogg: ”När man berättar om något hemskt man har varit med om eller känt så har helt plötsligt [...]
[...] http://loppi.se/amandaw-varfor [...]