Amanda och Alex i mobilkameran...
En tjejkompis kom över igår för att igen beklaga sig över sin relation. Vi satt i köket och pratade igenom det senaste bråket. De hade blivit osams om ditten och datten redan på morgonen och sen hade de liksom aldrig blivit sams. Bråket hade eskalerat och slutat med att han inte sovit hemma. Orsakerna till bråket var som en lång deja-vu för mig, allt hade jag hört förut. Det fanns säkert inget rätt och fel, mer att de var så otroligt olika och spelade på två olika lag – emot varandra. Vi kom en en gång fram till att den här relationen inte var bra och att de varit ihop säkert två år för mycket. Två år av bråk, tjafs och tårar. Hon insåg att det bästa vore att göra slut och jag kände en sådan lättnad över att hon äntligen skulle bli fri från denna dåliga relation. Men återigen – som en deja-vu – började hon plötsligt vända tankarna. “Han är ju faktiskt en bra kille och förra veckan lagade han en underbar överraskningsmiddag till mig och det kanske är mitt fel att vi bråkar. Jag ringer till honom, han kanske vill ses och prata.”
Jag lyssnade på deras telefonsamtal som slutade med att de skulle mötas på Ica för att köpa middag. Hon la på och var så nöjd över att de inte ens hade behövt prata om bråket, allt var bra nu. Hon gick och jag satt kvar. Jag förstod henne så väl. Har själv varit där så många gånger förut. I en lite för dålig relation men tillräckligt bra för att kunna motivera för mig själv att stanna kvar.
Jag tänkte alltid att en relation kan väl inte vara perfekt, ingen kan väl ha det hundra procent. Men det är klart att det är fel på relationen när man kommit till en punkt där man överlägger med sig själv om det här är bra nog. Jag är så trött på att höra att livet inte alltid kan vara lätt och att en relation kan vara värd att kämpa för. Allt annat i livet kan vara svårt, pengarna slut och jobbet tråkigt men herregud, relationen SKA vara lätt.
Vi tolererar så mycket i kärlekslivet när vi på andra plan är så kräsna. Av den som står mig allra närmst kan jag stå ut med att bli bråkad med, bortgjord och tjafsad med men jag väljer bara de allra finaste vännerna och har höga krav vad det gäller jobb. Är det inte konstigt hur vi fungerar?
Jag tycker man ska rannsaka sin relation ofta – minst en gång i halvåret. Är det inte hundra procent – gör slut! Strunta i om ni har bil och lägenhet ihop eller om svärföräldrarna står dig nära och ni numera har samma umgänge. Det är klart att det är en annan sak när man har barn ihop, men till er som inte har det och som lever i en halvtaskig relation – bryt upp och börja om på nytt.
Gör om, gör rätt, gör slut!
PS: Hittade några guldkorn på Loppi.se – spana in dessa:
126 kommentarer till detta inlägg
Mycket inspirerande Amanda. Men jag kan inte låta bli att undra; hur lätt är det egentligen att börja om från början och riskera att stå helt ensam kvar? Förutsatt att man har de omkringliggande relationerna gemensamt med sin partner.
George Costanza sa det bäst: ”Har du inget dåligt att säga om din relation ska du vara tyst.”
Men … det är inte så lätt. Alla gånger. Om ni är två vuxna i relationen borde man verkligen göra slag i saken och göra slut … inte nöja sig med annat än 100 % … men om man har tre ungar … är arbetslös och … eller att det finns någon annan förmildrande omständighet. Då kanske man nöjer sig med 60 %. Alltså 60 % på plussidan. För att hålla ihop familjen. Åtminstone till barnen är äldre … Men det måste vara mer på plussidan än 50/50.
Tycker en väldigt klok skata …
nja riktigt så lätt är det kanske inte. Speciellt inte när man har barn tillsammans. Min erfarenhet är att ingen relation är helt perfekt och fritt från gnissel, åtminstone inte som jag upplevt. Då ska man ha turen att hitta sin tvillingsjäl och vad är oddsen för det? ibland får man helt enkelt nöja sig.
Så jävla bra skrivet, Amanda. Dessutom borde nog många försöka klara av livet som singel. Man MÅSTE inte ha en pojk/flickvän konstant. Många jag känner ger sig in i nya förhållanden omedelbart efter att det tagit slut med den tidigare. Hur är det möjligt? Du har varit tillsammans med ditt ”livs kärlek”, som sedan visar sig inte vara det. En vecka efter att det tar slut hittar man sin nya ”livs kärlek”. Det borde rimligtvis ta år att göra det.
Skulle du kunna tänka dig att bara ha Charlie varannan vecka?
Att vi är en familj och vara två när man har småbarn är ibland väldigt mycket mer värt än att hela tiden tänka på om relationen är 100%. Med det menar jag naturligtvis inte att man bara ska hålla ihop för barnens skull. Men småbarnsår tär på relationer, kärleksrelationen, vänskapsrelationen, jobbrelationen… Ibland kan det vara skönt att bara få nöja sig för ett tag.
Du har säkert höga krav på jobb för att du kan ha det. Men om valet är mellan att gå arbetslös (om än på a-kassa) eller att ta ett jobb som kanske inte alltid är hundra så kommer du antagligen ta jobbet.
Så är det med förhållanden också. Alla vi som faktiskt inte trivs ensamna – för oss är ett bra förhållande nog, det måste inte vara fantastiskt.
Jag tror att du kommer att se annorlunda på det om ett par år, när du och Alex hängt ihop längre och även den relationen förvandlats till vardag. Plötsligt inser man att man står ut med småsakerna hellre än att bryta upp och börja om för det finns något annat där som också är viktigt (inte minst barn).
Och man kanske inser att jakten på det perfekta förhållandet bara är en fåfäng jakt och att man aldrig kommer att få det. Men man får förhoppningsvis någonting som är tillräckligt bra.
Annars är det dags att byta. Men bara då. Inte för att gräset är grönare på andra sidan.
När du skriver får du det att låta som att man bara ska ge upp när det blir svårt. Inget förhållande kan i längden ALLTID kännas 100% perfekt och lätt. Alla relationer har vid tillfällen problem, och dom ska man väl först och främst jobba på istället för att slänga bort en partner och ta nästa?
Jag tror man vet bäst själv när ett förhållande inte fungerar,men det kan ju var värt att iaf försöka få det att funka, innan man hissar den vita flaggan.
Hej!
Bra skrivet Amanda!Jag håller helt med! En relation ska kännas lätt! Har förstört hela mitt liv på att jag motiverat mig till att stanna kvar i en relation,som helt sänkte mig!
Stannade 15 år för länge! Mycket för barnens skull!Nu i backspegeln inser jag att det var så fel, så fel. Men det går sorgligt nog inte att backa tiden….
vadå, om du ger upp så fort du möter motgångar kommer du aldrig klara n¨gonting- en dålig dag på jobbet? säg upp dig. kuggat en tenta? sluta skolan. grinig unge? lämna till soss. eller vadå? du ska gifta dig och har den inställningen? lycka till säger jag bara.
Ehh lika lätt när man har barn också???BAra dra och göra rätt? Låter som enkelt recept i teorin men kanske inte i praktiken? Så Tänk om Tänk rätt;)
Jag håller med Anna, ibland nöjer man sig faktiskt. Inget förhållande är perfekt och man behöver bråka av sig ibland. Man kan absolut inte bara göra slut om det är barn inblandat.
håller med! det är inte värt bråken bara för att han ibland lagar middag eller köper blommor. Våga bryta upp och förändra. Våga vara ensam. Tror det ofta kan vara det som det handlar om, man vågar inte vara ensam och finner sig därför i ett halvdåligt förhållande. Även om han är en bra kille egentligen och man har haft det bra förr så måste man ju må bra oftare än man klagar över det dåliga.
men vem är jag att uttala mig, har varit singel så länge jag kan minnas=)
Mjae, jag förstår att du nog menar rätt, men jag tror inte att det helt går fram. Man KAN läsa din krönika som att man ska göra slut om man bråkar med sin kille regelbundet. Och i så fall skulle ju det innebära att man skulle vara tvungen att dumpa sina föräldrar och sina syskon också. Jag bråkar med dem jag bryr mig om, alltså missförstå inte MIG nu. Personer som inte spelar roll för mig tar jag heller inga kamper med, för det känns som slösad energi. Men i de relationer där jag bryr mig (som med min syster t.ex.) så känns det värt att reda ut missförstånd, bråka lite om man känner sig besviken eller är oense om nåt. För JA, vi tycker olika ibland och ser olika på livet, trots att vi förmodligen är så jäkla lika man bara kan bli och kommer från exakt samma bakgrund och familj. Så det är mycket begärt att en kille som kommer någon helt annanstans ifrån till och med ska bräcka syrran i likhet med mig.
MEN som sagt, det är nog inte det du menar, utan snarare när det handlar om bråk för bråkens skull. Eller bråk på grund av allvarliga saker som går mycket djupare än att man är oense om vem som ska laga middagen. När bråken beror på saker som man egentligen inte kan acceptera, men sen väljer att släta över och inte låtsas om sen ändå. Då håller jag med dig, då bör man göra slut. Men jag håller inte med dig om det är ett lätt beslut eller inte, för enbart på att kolla på bråkfrekvensen så kan man inte fatta ett beslut. I vissa fall kanske sånt också bara kan röra sig om andra saker man behöver göra för att bli mer harmoniska, ibland behövs bara tid. Man vill ha det så himla fint med den personen man tycker är så bra, så att det ibland kan bli fel (och sånt ger sig alltid med tiden). Så jag skulle snarare säga att det handlar om att hitta orsaken till gnissel innan man vet vad som ska göras. Annars hade jag ju inte haft min älskade älskade syrra kvar.
Allvarligt talat, detta var nog det mest dumma jag någonsin läst. Amanda, läs igenom din egen krönika än en gång och tänk på hur jävla dumt det du skriver låter för halva befolkningen.
Sluta sväva och sätt ner fötterna på jorden igen.
håller med dom andra tyvärr, även om jag tycker att du är kanonduktig på att skriva.
jag och min fästman bråkar ibland ofta, ibland sällan. går i perioder och han kan vara ett riktigt asshole ibland. överväger då och då att göra slut, men det funkar inte riktigt så. vi vet båda att vi älskar varandra och har samma mål i livet. jag tar hellre en krokig väg till målet om jag vet att jag kommer vara nöjd när jag väl är där, än att ta den lätta vägen och sakna något när jag väl är framme. för då måste jag ju gå tillbaka och börja om från början igen.
jag håller med dig helt! förstår inte varför folk nöjer sig med ett halvdant förhållande. och jag hoppas på att alex och du håller ihop länge till!
Vänta ett par år tills din ocg din sambos relation har utvecklats till något annat än vad den är idag. Ni har känt varandra lika länge som ert barn funnits. Skulle du lämna honom nu om ni började tjafsa om småsaker? Jag är ensamstående med ett barn på 10 månader. Min sambo vill inte kämpa för oss, för vår familj. Du har ingen aning om vad du skriver om!
Anna, Tjejen – jag tror inte riktigt att det var Amandas poäng. Det är väl klart att man inte ska förvänta sig ett förhållande helt utan några som helst problem, det vore ju att lura sig själv. Men om man har varit tillsammans med någon i två år och aldrig gjort annat än bråkat, då kanske det är dags att göra slut.
Känner mig lite kluven i det här… men tycker inte att man ska nöja sig med någon bara för att…. jag har nöjt mig tidigare med killar för att jag trott att jag inte var värd bättre… men jag ÄR värd massor och nu har jag funnit kärleken som jag aldrig trodde jag skulle finna
Självklart så får man vara beredd på att man någon gång kommer bråka eller ha vilda diskutioner det hör till.. men en regel som är bra är att aldrig somna osams eller som för din väninna.. inte bara gå vidare utan prata om det som varit annars kommer det ligga och gro till nästa gång och då kanske bråket trappas upp…. måste även passa på och säga att jag gillar din krönika.. följer även alex blogg… ha det gott i vinterkylan/Ulrika
Jag håller helt med dig!
Är i ett förhållande där jag verkligen har hittat mannen jag letat efter och jag vet att han i mig funnit kvinnan.
De gånger vi bråkar är då han ex (som han tyvärr har barn med)jävlas! Med et menar jag att hon använder barnet som ett sätt att hämnas på honom med. Samtidigt som hon uttryckligen har sagt att om han gör slut med mig och blir ihop med henne igen så kommer allt att bli bra!
Han har under dessa tre år sagt att det ALDRIG kommer att hända, Ändå fortsätter häxan!
Hur tycker du att jag ska hantera detta? Jag älskar min sambo men hasn ex gör liver surt för oss med jämna mellanrum.
Nejmen, här kan jag inte alls hålla med. Relationen med människor (vänskap och/eller parförhållanden) kommer nog aldrig att vara lätt. Åtminstone inte för evigt. Av den enkla orsaken att det är med människor vi har relationer. Och människor har brister, gör misstag, felar eller sårar förr eller senare. Hur mycket man än älskar. Hur nära man än står. Hur 100 % man än ger. Men där kommer förlåtandet in i bilden. Och efter förlåtelsen kan man arbeta vidare och kämpa, ja kämpa! för sin relation. För fastän det inte alltid varit lätt har det absolut alla gånger varit värt det. Det är vad en (inte alltid så enkel) relation är för mig.
Fortsätt skriva, det är intressant att läsa vad du tycker och tänker om olika saker. Trevlig måndagskväll önskar jag dig, Amanda!
Du har rätt på alla punkter. Jag har haft halvbra och bra förhållanden i mitt liv (jag är 35) men har aldrig nöjt mig med något som inte är fungerar perfekt.
Därför är jag ihop med en fantastisk person nu sedan fem år tillbaka och vi har ett barn på fyra månader. Hon är bäst och vi har en grym tillvaro ihop, tjafsar och bråkar aldrig. Gör bara roliga grejer och lever livet. Alla som inte känner så borde tänka till. Göra om. Och göra rätt.
Man lever bara en gång.
Äntligen någon som för fram den där underbara åsikten. Visst skulle vi levt tre, fyra liv per person skulle man kunna ta dom där halvtaskiga förhållanden, men när man har ett liv, ett kort liv ska man banne mig inte slösa det på någonting som är halvbra. Jag vill ha rosamoln större av tiden av mitt förhållande, självklart får det komma in några svarta moln då och då men förhållandet ska faktiskt främst vara fint och underbart. Visserligen är jag alldeles för ung för att ens uttala mig om hur ett förhållande ska och inte ska vara. Jag saknar livserfarenhet och allt vad det heter, men fan vad skönt det känns när jag läser att någon som är minst 10 år äldre än mig har samma åsikter.
Tack
oj. har du nån gång haft ett längre förhållande?jag har varit gift i 15 år och vi har 4 barn. Jag kan säga att jag INTE varit nöjd varje vecka i 15 år. Men man hittar lyckostunder, förhoppningsvis. Man kan inte bara bryta upp när det går slentrian i förhållandet, eller när sexlusten sinar. Det går ju upp och ner hela tiden. Skulle man bryta upp och hitta någon annan så nog skulle vardagen komma in i det förhållandet efter ett tag också. Hur kommer du att ställa dig till vardagsslentrianen mellan dig och Alex? När du inte känner dig nöjd? Ska du göra slut då?Fattar inte.
Hej!
Du skriver att det är annorlunda när man har barn, och det håller jag med om, trots att jag inte har några barn själv, men min tolkning av den meningen är att du säger att man ska kämpa mer i en relation där barn finns, ska man det? Man gör ju ingen tjänst för barnen i det långa loppet, utan förvärrar. Om man nu inte känner att det finns något att bygga på så att man först testar rådgivning eller något liknande förstårs. Jaja, jag tror du förstår lite hur jag tänker
Amanda, jag håller med dig fullständigt. Jag var också en av dem som sa att allt inte kan vara en dans på rosor, ibland får man nöja sig. Tills jag äntligen hittade rätt! Allt är lätt och bra även det som är jobbigt för vi gör det tillsammans. Jag behöver inte kämpa mot någon utan med och det är så viktigt! Jag blir fortfarande förvånad flera år in i förhållandet hur lätt och bra det faktiskt kan vara. Otroligt att man kan hitta rätt även efter man har fyllt 30!!
TACK! jag sitter just nu i EXAKT den sittsen. Jag har precis gjort slut (läs 1 dag sen) med en helt underbar, snäll och rar kille jag bor ihop med och har bil, vänner och svärmödrar tillsammans. Jag insåg att jag är inte 100% lycklig och jag vet att jag går runt och känner mig halvnöjd.Jag gjorde det förbjudna idagens Sverige. Jag var egoistisk och tänkte bara på mig själv. Och jag är så stolt att jag vågade. Självklart kommer tårarna. Men jag vet att jag kommer tacka mig själv för detta! Tack Amanda
Håller med till tusen! Hellre lycklig singel än olycklig i en relation!
Jag håller med! Du har helt rätt i det där. För mig tog det ett 7 år långt dysfunktionellt förhållande att förstå det, ett förhållande som var riktigt bra i ett halvår, och som jag nu i efterhand inte kan förstå att jag stod ut med i 6½ år till. 6½ år med i stort sätt dagliga gräl.
Många korta förhållanden (som jag lämnade för att det inte kändes 100) senare hittade jag mannen i mitt liv som jag idag har barn med, och vi har nu efter dryga 3 år fortfarande inte bråkat en enda gång, eftersom vi inte har hittat något att bråka om. Känns det rätt och man har bra kommunikation behövs inga gräl, och gnistan kan ändå hållas vid liv.
Jag nöjde mig med 30% en gång i tiden, och det fick mig att veta vad som behövdes för att det skulle kännas 100%. Så lycklig över att jag vågade dra mig ur, trots att jag var så rädd för att bli ensam.
Nog väldigt få förhållande som skulle vara mer än 5 år om man skulle vara så ”petig” när det gäller relationer. 1 äe är ”inget år” när det gäller en relation men kom igen när man varit ihop i mer än 20 år så måste man jobba på relationen i de flesta fall, handlar om vad man har för inställning till detta och så agerar man där efter. Finns massor av exempel när ena parten sökt sig till det ”grönare gräset” efter x antal år för att de inte ansett sig fårr ut vad de velat ha i förhållandet men sen så när de ser att alla förhållande ofta blir mer eller kindre lika med åren så ångrar de bittert att de gav upp det de hade tidigare.
Men är förhållandet dåligt efter kort tid och inga barn, självklart ska man lämna det då…och det fort
jag resonerade som du tidigare. Tänkte att allt måste vara ”perfekt”. Hittade bra killar men gav de inte en chans eftersom jag ansåg att vi var för olika m,m. Men människor är inte perfekta… det finns inget som heter ”själsfrände”. Jag har lärt mig nu att man måste jobba lite för ett förhållande och vårda kärleken.. Inte göra slut så fort man börjar tveka. Risken finns då att man hittar fel på alla och förblir ensam. Men om ngn får en att må dåligt på minsta sätt ska man gå med en gång!
Jag håller med ovanstående.
Jag håller helt med dig Amanda! Innan jag träffade min man hade jag ett par förhållande som jag verkligen kämpade i, för det har man ju lärt sig; Man måste kämpa i ett förhållande, inte ge upp så lätt, ”och vi har ju det bra ibland”. Eller så träffar man en partner som man inte behöver kämpa med. Jag och min man bråkar aldrig,åtminstone inte med höga röster och sårande ord(alla är vi olika och en del gillar kanske ett riktigt praktgräl då och då, själv avskyr jag att bråka, men gillar diskussion ibland) vi är sjukt glada över att ha träffat varandra och vi har väldigt, väldigt kul ihop. Nu inser jag att det är ju såhär ett förhållande ska vara (enligt mitt ideal då), man ska inte vara ledsen, irriterad m.m. i ett förhållande. Jag önskar alla ett bra förhållande!
Det var det sjukaste jag har hört på länge. Du har aldrig haft långa förhållanden hör jag. Alla förhållanden är perfekta i början.
Allt är perfekt sen lilla Amanda kommer verkligheten när man har varit tillsammans ett tag som tex 10 år. Vänta bara skall du se efter att du har varit tillsammans med Alex ett tag eller skall du också gifta och skilja dig tre gånger som vissa andra.
Tycker synd om Charly som kommer att sluta som skilsmässobarn.
Amanda lilla kom ner ifrån de blå och lukta på kaffet ALLA förhållanden har sina bra dagar och dåliga dagar det gäller att kämpa tillsammans om man inte vill sluta med plastbarn, ex-fru, styvmödrar och plastmödrar. Ser framemot när du är tillräckligt mogen, erfarenhet och kunnig för att skriva denna typ av krönikor.
Du borde läsa lite mer vad din blivande man skriver och hur han skriver så du inte slutar som honom med flera krossade äktenskap efter sig.
Önskar er lycka till i sommar då ni skall gifta er, då är det bara att sitta och vänta på Aftonbladets rubriker ”Amanda och Alex går isär.” Kämpar man inte så slutar det så.
Från en som har lärt sig genom livets hårda skola.
Mvh
M
Nej Amanda, här känns du rätt oerfaren, även om du säger att du genomgått ett destruktivt förhållande och jag tror dig. Få av oss har 100 % utdelning på jobb, vardag, vänner, boende, fritid eller – förhållandet. Framförallt inte hela tiden. Då skulle alla grå dagar göra en fullständigt vettskrämd. Alla halvdana jobbinsatser, halvdana fester, resor, samlag. Men man vet ju, mitt i det halvdana, att det inte är så hela tiden. Ljuset sipprar in, vinden vänder. Livet ler. Jag tycker att din krönika representerar det som är så bedrägligt idag: jag, jag och jag är måttstocken för allting. Inte vad jag kan ge den andre, vad jag kan ställa åt sidan av mig och mitt för att helhjärtat slipas mot den andre. I din värld slipas vi aldrig, efter ett halvår ska bedömningen/utvärderingen kanske resultera i att det arbete vi mödosamt börjat raderas ut. Nej tack.
Visst, om det BARA är destruktivt, bara tungt, bara trist ska man väl tänka om. Men många tar med sig ditt tänkande in i familjelivet och kräver, också när barnen kommer, maxutdelning i förhållandet när precis allt ställs på sin spets av sömnlöshet, nya krav, nya roller. Jag tycker att det är så oerhört ledsamt att vi i Sverige har så höga skilsmässosiffror under barnens allra första år. Vittnar inte det om ett feltänkande, något av det som din krönika står för?
Uppmana istälet dem som inte fått barn att öva sig. Öva sig på varandra, öva sig på livet, i livet.
Mvh
Tine
Ni som säger att ni skulle stanna i en relation för att slippa vara ensamma, eller för att han visserligen duger, men utan att vara drömmannen. Talar ni om att ni känner så för er partner?
Jag håller helt med dig – man ska aldrig nöja sig. Man ska aldrig tro att man inte är värd det absolut bästa.
Jag gillar absolut inte att vara ensam, som ‘Tjejen’ skriver, och jag har fastnat i flera långa slitsamma förhållanden som jag inte vågat ta mig ur eftersom ensamheten skrämmer mer än vad ett dåligt förhållande gör.
Tillslut träffade jag honom ändå – Han som är 100% perfekt för mig. ALLT i vårt förhållande är enkelt och jag är 100% lycklig (och vi har varit tillsammans i ett par år nu!).
Jag frågar mig ofta varför jag inte visste om/litade på det här innan – då hade jag ju kunnat ta mig ur de kassa förhållandena innan jag slets sönder…
Nä alla ni som tvivlar – ni är värda ett 100% perfekt förhållande! Det är underbart, och han/hon finns där ute. Personen som är precis som ni.
Jag måste säga att ni verkar tänka på olika typer av ”bråk” här. SÅKLART tycker man inte lika jämt, men det är skillnad på att ha olika åsikter och att bråka och vara elaka. Alla par/vänner tycker olika eller bråkar ibland, men när bråken tar mest plats och energi i ett förhållande och man inte längre kan motivera varför man är kvar, förutom ”det ska ju vara vi”, då är det dags att lämna.
Trist när folk vrider en text till något den inte är. Fortsätt Amanda!
Så rätt Amanda! Jag har tänkt mycket på det där på senaste.. 5 år med en kille som var dålig, men bra ibland. Nu har jag träffat en kille som verkligen är 100%. Jag tänker inte säga till någon att de ska ”försöka igen” eller ”försök mer” Det kändes 80% när jag träffade mitt ex sen gick det bara nerför.. nu har det kännts kanon redan från början och att vi verkligen VERKLIGEN är på samma nivå. Glad för dig och Alex! (och störande värre att folk inte läser vad du skriver utan hugger direkt, blä för dem)
Hm. Jag tycker du och Alex har för lite gemensam historia för att agera relationsexperter åt omgivningen. Ni blev dessutom gravida efter en kvart så er relation har alltid haft ett uttalat projekt. Först Charlie och nu bröllop, sedan nästa barn. Men när åren gått och man faktiskt tjafsar om oviktigheter så behöver det inte betyda att man ska vända och gå. Man kanske behöver gräva lite för att hitta kärleken innan man ger upp. Om man däremot har vänt på varje sten och det aldrig finns något fantastiskt därunder, då är det dags.
Hahahahaha.. Inte konstigt att skilsmässostatistiken slår i taket (du vill ju förstås bara försvara Alex val att skilja sig) när vissa fortfarande resonerar som man gjorde på högstadiet. Suck!
Och hur okänsligt och utelämnande var inte detta mot din ‘vän’? Näe, detta var tyvärr det mest onyanserade jag läst på väldigt länge.
Och är det inte så att de som måste hävda sig online att vi har det så bra och fint – egentligen är de som under ytan har det knackigast? Se bara hur det gick för Alex & Katarina….
Nja, ibland får man nöja sig och på samma sätt som partnern man lever med faktiskt också får nöja sig med den man själv är. Man är själv inte perfekt, det ska man inte glömma. Sen är det ju det där med ansvar och delad vårdnad. Det är ett jox att få ihop det i en fast relation och många tror att det om det är jobbigt blir det bättre om man separerar. Men det blir i de flest fall bara ännu svårare. Det är inte grönare på andra sidan. Vem har sagt att allt ska vara lätt hela tiden. Nej, det är oerhört svåra avväganden och man utvecklas också när man tar sig igenom svårigheter. Många har bara ett primitivt flyktbeteende och det leder heller ingen vart. Men ömsesidig tydlighet och kommunikation är viktigt för att få förhållandet att klara ”svårigheter” och därmed utvecklas. Omtanke är ju också en viktig ingrediens och i omtanke sätter man en annan persons behov före sina egna. Omtanke är något som ofta glöms bort. Men jag ser i Alex blogg att han visar omtänksamhet i gott mått. Det är en fantastisk känsla att få känna glädjen att glädja de man älskar mest.
Amanda! Du är så klockren, håller med dig fullständigt på alla punkter! Hellre är jag singel än lever i ett förhållande som inte är lätt och rätt!
Men, som du själv skriver och jag oxå upplevt, om och om igen, är att vissa tänker inte likadant.. Jag kan tycka att det är tragiskt men samtidigt är vi ju alla olika.
Som någon här ovan skriver, vissa vill/kan verkligen inte vara ensamma! Irriterar mig ofta, men samtidigt är det ju så, att har man aldrig fått känna hur det känns när det är rätt och lätt (som vi ganska lätt kan se/höra)så är det ju inte lätt att veta..
Jaja, ville bara skriva mina erfarenheter OCH berömma dig och gratulera er/dig till att ni hittat rätt till det lätta! Kram!
Jag känner precis likadant som du och har även varit i ett förhållande som inte kändes 100%, trots att vi alltid kom bra överens och sällan bråkade. Vänner runt omkring oss tyckte att vi hade det perfekta förhållandet, men vi ville så olika saker med våra liv. Han ville åka snowboard eller wakeboard och jag ville bilda familj. Så trots att vi älskade varandra så gick vi skilda vägar och idag har jag träffat en man som passar så mycket bättre för mig! Vi har även fått en dotter, så jag kan absolut inte vara mer lycklig! Undra hur mitt liv hade sett ut om jag fortfarande hade varit ihop med mitt ex…
Du skriver väldigt bra, Amanda. Ska du inte börja blogga? Jag följer Alexs blogg och er båda på Twitter ibland.
Du har så rätt Amanda! Riktigt bra skrivet! Jag har själv suttit där i skiten, i ett mångårigt och värdelöst förhållande där man konsekvent griper minsta lilla halmstrå för att få relationen på fötter igen! Jag kom loss och är idag tillsammans med en ny tjej utan problem! Jag har mängder av människor i min omgivning som sitter där och vantrivs med sina respektive, men ändå aldrig kommer komma ur. A waste of life säger jag bara!
Det var bra skrivet Amanda. Och att man ska hålla ihop för barnen fattar jag bara inte. Man gör dom knappast en tjänst. När föräldrarna inte mår bra tillsammans gör inte barnen det heller. Jag tror att man innerst inne vet om det inte är 100%. Men det kan ju för det vara väldigt svårt att bryta upp. Med eller utan barn.
man ska ALLTID ge en andra chans! och en tredje! då kan du aldrig ångra dig för att du inte ens försökte!
Håller med dig helt och hållet. Mitt ex var/är ett riktigt rövhål och jag slösade två år på världens sämsta förhållande som fortfarande ger mig mardrömmar. Vi bråkade konstant, varje dag var det nåt nytt att tjafsa om och han behandlade mig som skit som fastnat under skon. Men han var min första kärlek och stundtals, dock väldigt sällan, så var han snäll och allt kändes normalt. Normalt. Och jag nöjde mig med det.
Min nuvarande pojkvän är det bästa som någonsin hänt mig. Han behandlar mig som en drottning och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Det är just det här att vår relation är så LÄTT! Vi bara är med varandra, det behöver inte bli mer komplicerat än det. Folk som tror och tycker att några tjafs då och då är en del av vardagen borde verkligen tänka om. Under den tiden jag och min pojkvän känt varandra så har vi tjafsat max fem gånger. MAX. Nu har det gått mer än två år sen vi träffade varandra för första gången.
Man behöver inte stå ut med att må dåligt över bråk hela tiden. Jag vet att det är svårt att tro när man är i den sitsen, men som Amanda skrev: Gör om, gör rätt, gör slut!
Hur ska man annars hitta den rätte?
Amanda, kan du inte ha frågestund. Själv är jag nyfiken på att höra om din uppväxt, samt hur det var att driva caferörelse.
Vill inte vara sådan men hur länge har du och Alex varit tillsammans egentligen?
Självklart är man störtkär och säker på sitt förhållande första 2-2.5 åren men sedan är ju inte allt en enkel väg framåt och tack gode Gud för det.
Mitt förhållande vore inte vad det är idag om vi inte bråkat, diskuterat och tvivlat. Bråkat för att vi har olika uppfattningar och vi är olika människor, diskuterat för att komma på hur vi vill ha det, tvivlat för att sedan vara säker.
Jag älskar min karl, han är allt jag kan önska mig och lite till och jag är fortfarande kär men om vi aldrig mer bråkar blir jag orolig…
Undrar vad du menar med 100%? Alltid gosegull,aldrig bråk eller olika åsikter?
Att bli ”satt under lupp” varje halvår av Maken.Bedömd,granskad..Fy så hemskt! Och att göra detsamma.Ska jag då sitta och leta fel?
Förstår din tanke.Lever man i ett destruktivt förhållande som innebär otaliga gräl som inte verkar sluta och får en må dåligt- Då ska man gå.
Talar med 12 års erfarenhet av en relation som gett oss 3 söner och där våra ibland olika åsikter och handlande berikar vårt liv.
Så tråkigt det annars hade varit.
Klart man inte ska nöja sig med något som är halvbra! Jag har själv nöjt mig med något som inte ens var halvbra. Jag ångrar att jag slösade två år i den relationen, och flera år efter för att reparera det som relationen hade gjort med mig.
Jag är hellre singel än att låta mig nöja mig igen med något som gör mig illa. Mr right får dyka upp när han vill!
Känns som om du blivit lite missuppfattad här och där i kommentarsfältet. Antar dock att syftet inte är att uppmana alla som har lite vardagssvårigheter att skilja sig, utan snarare att man inte ska undvika uppbrott med risken för att bli lämnad ensam.
Jag har också en väninna som ständigt klagar över bråk, tjafs och gnabb med sin pojkvän, något som inte bara lett till många gräl utan även åtskilliga otrohetsaffärer. Framför allt känner jag att mina råd till henne känns totalt meningslösa, då jag vet att de ändå blir tillsammans i slutändan igen. För att slippa vara ensamma. Så tröttsamt.
TACK Amanda för att du tar upp det här! Jag har levt i två riktigt halvtaskiga förhållanden, och kom till precis samma insikt som du när jag träffade min nuvarande pojkvän. Det finns faktiskt relationer som är toppen – jämt!
Varför nöja sig med knäckebröd när det finns smörgåstårta?
Kram till dig!
Jag har hittat min själsfrände, mitt allt. Och det är lätt – nu, efter tre år tillsammans. Men andra omständigheter i början av vårt förhållande gjorde det svårt. Vi bråkar förstås emellanåt och ibland undrar jag om jag verkligen är kär. För det är sådan jag är, jag väljer honom – varje dag. Jag ifrågasätter så som du säger och kommer alltid fram till att han är min rätte. Men att älska någon villkorslöst är det svåraste man kan göra. Det är aldrig lätt.
Glöm inte att det är upp och nedgångarna som stärker och håller det hela vid liv. Många skulle bli skrämda av att hela tiden ha en 100 procentig relation, där är också näst intill omöligt, bara en illusion. Det som du menar låter bra men funkar inte i verkligheten. Lite drama är bra, då känns relationen levande.
Alla gör naturligtvis som DE vill. Själv har jag haft ett förhållande i mitt 26 åriga liv, detta varade i 9 år. Tog slut i höstas. Jag och min kille var bästa vänner, bråkade, sällan, och då inte för någon längre stund. Men det var just det, bästa vänner. Att göra slut med sin bästa vän är inte lätt, det gör man inte… Men det måste ju finnas något mer än vänskap,jag har nog tyckt att det känts väldigt ytligt att man skulle göra slut ”bara” för att man inte tänder på ens partner. Det kan man ju inte ge som själ precis..Älskar jag honom? Vad är älska? Gör jag det? Vet inte.
Men så en dag i september tog jag steget, sa det, och så var det sagt… Sen blev sig inget mer likt. Jag flyttade ut, vi pratade ofta i början, träffades ibland, kändes som vanligt, fram tills att jag skulle gå, då var det tufft…
Men iaf, enda sedan dag ett när jag tog steget har jag känt en sådan lycka, över jag vet inte vad, frihet kanske, valmöjlighet, shit vad många killar det finns där ute! Jag går ofta omkring och skrattar för mig själv, bara för jag är så glad för mitt steg.
Självklart hade det varit ”lättare” att stanna kvar, skaffa hus, barn och det där, och det hade nog funkat, men jag tror att det finns något mer, som jag vill uppleva innan det där andra kommer. Kanske kommer inte det där andra, eller så gör det, men jag tog ett beslut, och det är jag glad för! Så alla som är fast i dåliga, eller kanske inte så dåliga men inte heller bra förhållande; ta steget! kram
Du har så rätt Amanda! Jag har en vän som inte kan vara singel. Hon hoppar från förhållande till förhållande utan mellanrum och hennes senaste var verkligen en berg-och-dal bana – och ingen trevlig sådan! Jag, som en av hennes närmaste vänner, var den hon kom till varje gång de bråkat. Det var verkligen samma visa varje gång: vi kom fram till att hon, för hennes eget bästa, skulle göra slut. Men gjorde hon det? Nej. Varje gång tog hon tillbaka honom. Sjukt. Som hon slösade sin tid på en kille som inte var värd det. Ett förhållande ska inte vara övervägande bråk och tårar – om jag får bestämma så ska det inte finnas alls. Visst, de flesta förhållanden kanske har upp- och nedgångar, men snälla, man kan väl inte låta det definiera förhållandet? You only get one shot at life – varför spendera det med någon som gång på gång får en att må dåligt? Någon som man inte kommer överens med? Detsamma gäller för vänner. Jag vill vara lycklig, punkt.
Ååå gud vad skönt att läsa det du skrev! Håller med dig till hundra procent, och så skönt att slippa vara själv med sina värderingar. Har börjat tänka på sista tiden om jag kanske också ska ”nöja” mig med ett lite halvdant förhållande med bråk och bortförklaringar då alla andra verkar göra det. Jag tror att alla innerst inne vet om det är rätt eller inte, när det är rätt så tror jag inte att man funderar på efter ett bråk om man ska göra slut.
Tack för ett jättebra peppande inlägg som kommer hjälpa mig att jag inte ”nöja” mig med någon som inte känns riktigt rätt!
Hallå, håller med dig i stora drag MEN jag tycker du glömmer en STOOOR viktig del i allt detta. Det bästa en människa kan göra för sig själv först och främst är att skapa sig ett eget liv, intressen och framtidsfömmar TROTTS att man är i en relation!
Att inte sitta och titta på sin sambo och tycka han är trist, elak eller självgod och köpa det. Utan UT och se världen, börja på en danskurs själv, gå och lär dig måla, sjung eller vad som helst som känns meningsfullt för DIG OAVSETT vad din kille tycker i frågan.
Utmana dig själv! Se dig omkring! Ta för dig av vad livet har att erbjuda!
Då kommer du nog må bättre själv och kanske dansar du vidare själv eller kanske får du med din partner till slut…
Bra tänkt och skrivet. Bättre leva ensam, än vara ensam i tvåsamhet.För det är nog det värsta som finns. Tack för en underbar blogg.
Vad glad jag blev av att läsa det där. Har precis varit där själv och mina vänner har försökt att övertyga mig. Nu kändes det som att det här var sista droppen och bägaren rann tillslut över. Tack Amanda!
Hmm, låter väldigt rimligt när du skriver det. Men om du känner så tänker du väl inte gå och gifta dig i sommar?
Well, well. Så enkelt er ikke livet.
Jeg forstår at du tenker sånn når du er nykär i båda mann och bebis, men livet kommer til å vise seg fra andre sider, og da skal man ikke gi opp så lett.
Denne krönikan blev litt for naiv, och inte på et bra sett.
Bra i teorin men så fungerar det inte i livet för allt är inte svart eller vitt. Klart man inte ska acceptera misshandel etc. Men att bråka lite då och då, rensa luften är sunt. Hur trist vore det inte om man hela tiden gick runt och var i en död relation där man ligger på samma nivå hela tiden?
Att bråka i ett förhållande handlar inte nödvändigtvis om konflikter eller saker som måste vara skit. Ofta handlar det om personligheten. 2 passionerade personer som älskar varandra bråkar mer – 2 personer som inte har starka känslor för varandra men som trivs och fungerar rent praktiskt ihop bråkar mindre.
Hon som snart ska gifta sej har talat till folket.
Hon tänker rannsaka sin relation ofta – minst en gång i halvåret – och fortsätter det INTE att vara 100 procent – så tänker hon göra slut…
1)Så skriver hon som tänker ge upp utan minsta motståndets lag…
2)Som har sin karl hemma nästan varje morgon, så att hon får sova ut och slippa barnets tidiga morgnar.
3)Som INTE accepterar hur karln klär och skor sej på egen hand…
4) Som hellre går tillbaka till NK med karlns ”felköpta” skor, än låter toffeln ta egna beslut…
5) Som tror att ett förhållande aldrig får en vardag, utan att varje dag ska vara en vandring på rosatussiga moln, annars…
Hon som skrev detta måste vara mer än lovligt naiv eller duktigt bortskämd.
Född och uppvuxen i Fjollträsk, det säger allt…
Väldigt dumt sagt. Skulle alla gå efter dina råd hade bara 1% av befolkningen befunnit sig i en relation
Herregud, en del av er får det låta som om Amanda uppmanar människor till något dåligt. Det enda som hon vill ha sagt är att man bör älska sig själv tillräckligt mycket för att inte settle for less, så att säga.
Jättebra och väldigt inspirerande text, då jag förstår precis hur du menar. Man ger och ger och hoppas att äntligen få något tillbaks, att det kanske ändå är mödan värt. Tack för the wake up call!
Inget fel med uppmuntrande ord!
Du skriver som en nykär, nybliven mamma med total världsfrånvänd syn på livet. Hade du skrivit det här efter att du och Alex varit tillsammans i 10 år, då hade jag varit villig att tro dig. Just nu kan du väl ändå inte uttala dig om såna här saker? Och vadå att det skulle bli annorlunda med barn i bilden? Skriver du det här för att uppmuntra tonåringar och singlar att gå vidare innan de bestämmer sig för att slå sig ner med någon eller? Du och Alex blev ju ihop efter typ vad, några månader på sin höjd? Patetiskt Amanda. Charlie kommer med all sannolikhet att bli ett skilsmässobarn med din kassa inställning.
Jag tycker du har fel. Men samtidigt förstår jag dig, exakt så resonerar jag också när jag är KÄR i någon, och där nykärhetskänslan fortfarande ligger kvar som ett skimmer.
Att du (och jag) har fel beror bara på att en relation inte är 100 % någon gång förutom i början av ett förhållande. Ingen människa ÄR perfekt, och gräl förekommer i de bästa av världarna. Du skriver att man ska kräva allt – eller gå: jag säger att det är en naviv kärlekskrank människas ord till alla de som inte har det så bra som henne.
Du är så lycklig just nu, att du vill unna alla andra exakt detsamma så ”Nöj er inte med mindre!”.
Nej, jag hånar dig inte, men jag säger att du mer allra största säkerhet kommer att se på det mer realistiskt om ett par år.
Ibland får man backa ett par steg och betänka det positiva man har i förhållandet – trots att det säkerligen finns negativa saker också. Allt handlar inte om 100 %. Allt är inte allt eller inget.
Jag är tillsammans med en kille som jag känner är ”rätt” för mig. Det har gått snart 3 år sedan vi träffades och nyförälskelsen har lagt sig. Men, jag är jäkligt nöjd, trots att jag ibland är så trött på honom att jag kan spy rent ut sagt. Ibland bråkar vi. Ibland surar vi, som din väninna beskriver. Oftast älskar vi, oftast skrattar vi.
Jag förväntar mig inte 100 % lycka, nöjdhet, och att han ska uppfylla av ALLA mina behov, samtidigt, varje eviga dag. Jag ser inte att jag funderar över vårt förhållande då och då, som ett tecken på att jag borde lämna honom. Inte alls. Jag har haft tillräckligt många förhållanden innan och jag vet när det är dags att lägga prinsessdrömmarna på hyllan så att säga. Jag har dragit från i princip alla förhållanden som en hal liten ål, just för att jag inte fått ALLT, känt ALLT och helt enkelt varit ungefär lika underbart naiv som tjejen som skrivit texten är. Stanna inte, gå, nöj dig inte med det näst bästa osv.
Jag kan säga att idag, är jag väldigt nöjd med mitt liv som jag får njuta av hans kärlek, av stunder av het passion och en väldigt bra vänskap med honom. Får jag det är jag nöjd, tillräckligt och väl däröver för att stanna kvar.
Jag blir faktist förvånad över hur många som tar inlägget som något dåligt?
Själv förstår jag inte hur människor orkar utsätta sig för ett dåligt förhållande dagligen, för att sedan ha 1 överraskningsmiddag, eller en mysig hemmakväll medan de 30 andra kvällarna består utav sura miner eller dyl.
Självklart finns det gräl som inte är skit och bittra, utan som bara uppstår, men då kanske man ska tänka på vad man utsätter sin partner för varje gång man börjar bråka. Om du själv mår dåligt, hur mår då din partner?
Är det någonsin värt att gråta över något som inte behöver vara så jobbigt?
Jag håller med dig, bröt upp efter 5 år i september 2009, då hade de 2 senaste åren varit mkt berg och dalbana. Man ska leva med ngn som inte behöver påminnas om att man finns och behöver bekräftelse ibland, ngn som bryr sig om en, som säger prosit när man nyser, som håller om en när man ska korsa en gata osv osv. Tkr samhället har blivit för jämnlikt, män och kvinnor är inte likadana tack och lov. Många som stannar kvar i en relation tror jag inte har nggr riktiga vänner som fångar en när man faller. Det gäller att vårda sina relationer så att dom inte förgås, precis som i ett kärleksförhållande!Jag var panikslagen och blir fortfarande ibland när jag tänker mig som singel men jag mår så mkt bättre nu fysiskt och tar tag i saker då orken har kommit tillbaka att göra det. Jag kommer att träffa ngn det vet jag, frågan är bara när…Kram
Ett äldre thailändskt par fick frågan hur de lyckades vara så förälskade fortfarande efter 60 års äktenskap, och mannen svarade,
- Vi slutade aldrig vara kära samtidigt.
I praktiken, att när den ene hade en downperiod i livet/jobbet/förhållandet så orkade den andra kämpa.
Haha. Ingen relation är 100 jämnt. Att skaffa barn när man är förälskad är som att köra i 290 i solglasögon. Någon gång stannar det. Det måste vara härligt att tro att du ska vara lika förälskad om tio år.
Hej Amanda,
bra skrivet håller med dig fullständigt!
Lever själv i en riktigt dålig relation sedan 15 år (!) Borde ha gått för 10 år sedan
men nu är jag verkligen på väg ur den, vet inte vad det är som gör att man stannar och griper efter halmstråna.
Har alltid sagt hellre själv än en dålig relation men nu sitter jag själv i det.
Fast jag skulle som sagt gått mycket mycket tidigare livet är för kort för att slösa bort så dessutom tappar man självkänsla och självförttroende. Så jag uppmanar er som är i valet och kvalet. Gör slut.
Efter många fina år tillsammans började bråken hemma hos oss med en tonårsflickas sneda syn på livet mellan oss. Efter 2 år i ett helvete med bråk, försoningar och familjeterapi så hittade vi tillbaks till vår kärleksbubbla. Vårt lilla barn har lyckan att ha mamma och pappa kvar på heltid. Det har varit värt allt att kämpa för familjen och nu är vi nygifta. Däremot tycker jag att har man inte barn ska man bryta upp och göra rätt som Amanda skriver, men läget blir ett annat med barn inblandade.
JOnas Gardell skrev väldigt bra i sim blogg angående detta;
”När Mark och jag hör orsakerna när vänner och bekanta skiljer sig säger vi i regel: ”Oj, är det en skilsmässoorsak hade vi varit skilda för länge sen.”
Alla relationer har ju sina upp och ner, Mark och min också såklart. Men vi har helt enkelt bestämt oss för att ta de kriser som kommer inom relationen, vi tillåter oss inte att tänka att vi vill ut ur den.
Och med det i ryggen kan vi krisa i lugn och ro.
Det är det första du och din man måste bestämma sig för.
Om det är ni. På gott och ont. Med de kriser som komma skall.
Om det är ni så får ni hitta ett sätt att lösa det här inom relationen”
För det är ju så det är. Vem går runt och känner sig 100% hela tiden? Om man inte har några dalar i ett förhållande så finns det inte heller dom där underbara topparna. Jag läste en intervju med det par som har varit gifta längst i USA, i 80 år tror jag att det var. När hon fick frågan vad hemligheten var sa hon ”I guess we never fell out of love at the same time”
Jag tycker inte att man ska stanna med en partner som får en att må dåligt, bara för att rädslan att vara ensam är större, men visst fan måste man kämpa i en relation. Det är naivt att tro något annat.
Absolut! Ett citat från någon film har alltid följt med mig: There are too many mediocre things in life, and love should not be one of them. Det är ingenting man ska nöja sig med.
Därmed inte sagt att man INTE måste jobba med förhållandet. Att reflektera över sitt förhållande är väl det bästa man kan göra, för både sig själv och sin partner.
Och som skilsmässobarn säger jag bara: Skilj er om relationen är dålig. Barnen märker och läser av förhållandet mer än vad man kanske tror. Bra skrivet Amanda!
För er som inte förstod vad hon menade. Läs om, läs rätt. SJÄLVKLART ska man inte stanna kvar i en relation som hela tiden bygger på konflikter, detta gäller oavsett om man har barn eller INTE. Har man inga barn, varför ska man då utsätta sig för detta lidade bara för att man är rädd för att vara ensam. Har man barn, ja inte mår de bra av att ha föräldrar som bråkar dag ut och dag in i fler år…. Jag tycker synd om er som tycker Amanda har fel, ni måste ha det svårt här i livet.
Bra poäng i krönikan, men återigen den irriterande attityden från en nybliven förälder att människor som inte har barn är lägre stående än personer som har barn. Man ska väl lämna ett dåligt förhållande även om man har barn? Herregud, folk GÖR ju det. Mer än 50% skiljer sig, och det är väl inget konstigt i att vara skilsmässobarn längre?
Ingen relation är utan motgångar, det är väl det ni ska lova varandra i sommar? Att stanna kvar i medgång och motgång?
Men Amanda, hur skall man göra om man är ful? Det problemet har väl du aldrig direkt haft.. du är en erfarenhet fattigare än många andra.
Jag säger: Ge inte upp!
Vissa förhållanden är stormigare. Beror väl på hur man är som personer.
Så länge det finns känslor så..
Är glad att mina föräldrar inte höll ihop pga oss. Det hade varit fel så fel.
Vad tråkigt att se den svenska avundsjukan sticka fram sitt fula tryne såhär på nära håll.
Amanda får väl uttala sig om vad hon vill? Eller måste man ha varit gift i 45 år för att få uttala sig? De kastades in i ett blivande föräldraskap innan de hade lärt känna varandra ordentligt, tror ni inte det kan vara en prövning? Småbarnsåren med sömnbrist och allt som hör till, inte minst om man upptäcker att man har lite olika syn på hur saker och ting ska skötas, har en ganska stor del av skiljsmässostatistiken.
Att de (Amanda & Alex) trots det lyckas vara nykära och stå varandra så nära är verkligen något att applådera, inte klanka ner på!
Det som att ni verkligen anstränger er för att missförstå. Hon säger ju inte att man ska lämna för att man tjafsar lite, utan att man inte ska stanna kvar i en halvtaskig relation. Hur kan ni försvara det? Ja, alla pas bråkar, men det är inte det det handlar om, att man ska lämna för att de där kalsongerna (eller trosorna) ständigt ligger på golvet. Utan att man i grund och botten alltid ska veta att man har en kärlek till sin respektive. Att du skulle kunna göra allt för att göra din partner glad, och han/hon för dig. Att du längtar hem. Att du aldrig medvetet skulle göra något för att såra en. Att din parter tar ut det bästa ur dig och du ur honom/henne. Kan du inte skriva under på det, så ja, då borde du lämna.
Det är inte den slutgiltiga destinationen som är målet, det är resan dit!
Det är resan man gör tillsammans som formar hur man fungerar som partners.
Sen må det vara stormigt.. nästan hela tiden.. men vädret är oförutsägbart och så även relationer…
Det kommer för er oxå.. inte ens två år va? hehe.. naivt
Det är jättemånga som kommenterat det inte är så lätt när man har barn. Amanda skrev ju att det var en helt annan sak?! Läs ordentligt!!
Jag tycker att du har rätt, eller jag tror att jag förstått vad du menar åtminstone. Visst har vilket förhållande som helst upp- och nergångar, men själva grundkänslan ska ju alltid såklart vara att det här är RÄTT, det är VI och vi har det BÄST tillsammans.
Jag tycker som dig. Det är inte lätt, det är pissvårt. Men gud, man har ett liv. Det ska man njuta av, då förtjänar man antingen sin 100%tjej eller kille – alternativt att man ger sig själv 100%. Det är så tungt Och trist & jobbigt & mörkt att inte ha det bra i en relation. Dock ska man inte heller ge upp för lätt. Även om någon är 100% är aldrig ett förhållande (vad jag vet, förstår, hör, ser) 100%. Men den där 100%, han eller hon är ju värd att kämpa för! Backe upp&Backe ner. Så länge man blir kämpad för tillbaka också.
Många verkar missförstå inlägget med flit här. Jag tror inte Amanda säger att man ska göra slut om man bråkar en gång, men om det är dåligt en längre tid och man tvekar över sin relation, då kanske man bör prioritera sig själv. Jag och min kille bråkar ibland men jag avgudar honom och han är min största idol. Mitt ex och jag bråkade ungefär lika sällan, men när jag inte respekterade honom längre och upptäckte att jag var helt otroligt uttråkad och hade varit det en längre tid, då gjorde jag slut. Och det är det bästa jag gjort. Så, så länge man mår bra i ett förhållande ska man vara tillsammans. Mår man dåligt, då ska man göra slut. Det är faktiskt inte svårare än så. Och såklart finns det undantag då det kanske inte är så lätt, till exempel om man har barn, men det är en annan femma.
vadå svenska avundsjukan? hehe. det är inte någon avundsjuka.
Självklart ska man inte stanna kvar i ett förhållande som ÄR dåligt, det finns väldigt många som gör just det och där är jag helt med Amanda.
Men, det finns andra som lämnar för fort. Som jagar den där passionen som man längtar efter och suktar efter. Saken är den, att passionen lägger sig efter en tid – helt naturligt. Och det får man acceptera, en del gör inte det och det är ofta de som jagar hela livet.
Klockrent!! Jag har varit precis i din vänninas situation. Nu har jag tagit mig ur och känner mig lättad och glad, det var självklart jättesvårt och jag har velat fram och tillbaka, gjort slut och kommit tillbaka! Jag tycker jättemkt om den här personen, han är en jättebra kille, men tillsammans är vi inte bra!! Man skall inte behöva gå och känna sig stressad.. Du har rätt känns det inte 100 % i hjärtat så gör slut. Självklart har vi alla motgångar i våra relationer, men det skall finnas en slags respekt sinsemellan! Jag har alltid läst din Alex inlägg om erat förhållande och känt ”Det är ju så det skall vara” Jag hoppas att jag en dag skall hitta dit ni är! Kram till er båda.
riktigt löjlig krönika, sorry Amanda men ärligt talat du KAN INTE SKRIVA du försöker göra en Katrin, men det går inge bra för dig. Och att utelämna en vän såhär? Va e du för en vän egentligen?? *suck*
Jag håller med, det kanske låter lätt men det är ju faktiskt så.. Man ska ju leva så som man vill och mår bäst av. Visst det kan ju vara svårt om man har barn ihop och sådär men det går ju att lösa. Barnen mår dessutom inte bra om de växer upp med föräldrar som inte älskar varandra.. Barn märker sånt. Jag vet. Mitt motto när det gäller kärlek och förhållande är: Är det LÄTT så är det RÄTT, är det RÄTT så är det LÄTT. mvh Ewa
Riktigt bra skrivet, SÅ rätt!
Håller med, och inte.
Visst är det så att om det finns för mycket ifrågasättande så kan det vara idé att gå vidare. Samtidigt känner jag att det inte alls är så att allt är ”bara de finasete vännerna” och självklar ”kräsenhet” med jobb till exempel. Man spenderar förmodligen inte lika mycket tid med vänner som med sin sambo. pojkvän eller man. Och framför allt så umgås man när man vill, kanske olika vänner för olika situationer. Och med jobbet är det ju ofta så att man gärna vill vara kräsen, men alla har inte möjligheten att bara ”gå vidare till nästa” för att det inte är så bra man önskar. Detsamma gäller med förhållanden tycker jag, och speciellt om man ska följas åt i olika skeden av livet. Med nya faser och värderingar, kanske också från ganska omoget beteende till insikt och mognad.
Visst, går det år där man ständigt ifrågasätter och ser olikheter och ser sig förtjäna perfektion. Då kan man ju gå vidare, men jag ser det som bra om man kan acceptera olikheter och perioder som inte är lika kul, och utvecklas tillsammans. Och 100% vad är det egentligen?
Jag tror annars, till skillnad från vad några ovan trott, att en anledning till att många skiljer sig är att de gift sig ”för lätt”. Att de t ex stannat kvar i ett förhållande som inte varit helt bra och giftt sig av fel anledning och om man då sen ovanpå detta får barn med de påfrestningar det kan innebära är det ju inte konstigt om det till slut blir skilsmässa..
Du har helt rätt. Själv trodde jag att jag var i en bra relation, att tjafs och dåliga dagar hörde till. Sen dumpade han mig – och jag blev helt knäckt. Efter ett tag träffade jag en annan – och fattade hur perfekt man kan passa ihop med en annan människa. Vi bråkar aldrig. Och det har gått många år nu.
Ha ha…
Blondi, blondi,
Usch vad dåligt du skriver. Riktigt dåligt. Man ryser när man läser dig. Någon borde korra.
Tyvärr tänker du ännu sämre, ja tyvärr inte alls.
KATRIN, KATRIN, KATRIN…är ju den person du försöker ersätta. Tro mig – det GÅR inte lilla, lilla gulletöntgumman.
Då måste hitta något EGET..ja förutom ungen då då…Alex tröttnar…jag ger det 8 månader…TOP!
har sett exakt det du skriver om hos för många vänner till mig. som går och mår dåligt i ett kasst förhållande för att ”jag älskar ju ändå honom” trots att de bara bråkar hela tiden och han är otrogen/behandlar henne som skit/är onormalt svartsjuk. och man vet att vad man än säger spelar det ingen roll, för så länge personen inte är redo att gå vidare så hör hon ändå inte vad man säger. jag vill inte tränga mig på och klart man inte vet hur ett förhållande ser ut på insidan, men när man ser hur ens vän är en helt annan person idag än hon var innan blir jag bara så ledsen. självklart kan inte allt vara perfekt jämt men du har rätt, ett bra förhållande ska ju få en att må bättre och inte sämre. tack för din krönika!
Att säga att man ska göra om och göra rätt är lite okänsligt tycker jag. Kul att det går enkelt för dig! Men alla har vi svaga sidor, dina Marlboro lights till exempel (synliga på bild i bloggen)… för mig är det självklart att man inte röker med ett spädbarn, men i verkligheten så finns det ju många nyanser. Men då säger jag istället: Gör om, gör rätt å fimpa ciggen!!!
Så rätt! alla verkar dock inte förstå vad du menar!
För att förtydliga kan man ju säga att du inte menar att man alltid ska vara överens man ska disskutera, man kommer att bråka i en relation, men man ska alltid känna kärlek. När jag och min fästman bråkar så känner jag alltid innerst inne att jag älskar honom, hur dum i huvudet han än må vara för stunden!
Livet är för kort för att nöja sig, alla är värda att uppleva riktig sann kärlek!
Jag tycker att det är en rätt omogen och romantiserad vision av hur ett förhållande bör vara som presenteras. När jag var yngre så hade jag på tok för höga krav på ett förhållande. Jag ändrade mig först när jag blev oplanerat gravid med min senaste kille (som jag inte var helt nöjd med). Vi var olika, vi tjafsade, vi var otrygga med varandra. Graviditeten fick oss att växa upp, kanske blir det inte så lyckat för alla; att en oplanerad graviditet leder till en stabil relation med mycket kärlek och en fantastisk vänskap, vilket nu hände oss. Kan även berätta att vi idag har ytterligare ett barn och en tredje på väg, giftermål nästa sommar. Men jag tror generellt sätt att vi är lite för kräsna i relationer. Livet går upp o ner och man är inte på topp jämt. Vi har haft perider då jag känt mig så jävla trött på min partner, tidigare hade jag säkerligen gjort slut, vilket misstag.. Bra killar växer inte på träd, om du är halvnöjd i ett förhållande; varför inte sänka kraven och verkligen lär känna människan. Ge lite istället för att ta. Visst, det kan vara så att man verkligen INTE passar ihop, att det förekommer våld, otrohet och allmän repsektlöshet. Då är det solklart tycker jag att man gör slut. Men jag tror många har något att vinna på att sänka sina krav på att man ska vara så lika eller att ens partner ska se ut på ett visst sätt/vara en viss typ av kille.. Det kan bli bra ändå! Drömprins/själsfrände.. GLÖM DET. Bättre att träffa nån du kan klara vardagen tillsammans med.
Jag hoppas verkligen att din vän gav dig tillåtelse att skriva om det här!
Oj vad många som väljer att missförstå dig Amanda! Förmodligen för att de själva inte är så nöjda i sin relation…? Du säger ju inte att man ska göra slut om man bråkar, det händer ju alla, utan om man hela tiden hamnar i tvivel på om relationen är bra nog. Om man tycker att den är bra nog – då är den ju det. Och vad vet de som säger att du har det lätt om dina tidigare erfarenheter.
Jag var själv i ett förhållande som jag kämpade för i 7 år, och när det tog slut var jag helt knäckt. Men snart insåg jag att det tom var bättre att vara själv, trots att det varit ett helt ok förhållande. Det tog nåt år men när jag sedan hittade rätt så förstod jag: Ah det är SÅ HÄR det ska vara när det är 100%. Det är faktiskt nåt helt annat. Jag säger inte att det är problemfritt, men jag funderar aldrig på om det är bra nog – för det är det! Nu i efterhand är jag så tacksam att det tog slut i det tidigare förhållandet. Jag hade säkert kunnat berättiga det flera år till, och inte upptäckt att jag var värd så många fler procents rätt. Jag håller med: våga göra slut om det är för problematiskt!
Jag håller helt med, om inte relationen känns lätt och rätt – gör slut.
I ett rätt och lätt förhållande jobbar partners med varandra och inte mot varandra, och där är det INGEN skillnad i hur länge man varit tillsammans, om man har barn eller vilken annan ursäkt man har.
Det är skillnad på problem och problem i ett förhållande, är förhållandet rätt så kan man ta sig igenom vad som helst.
Ni om påstår annat har helt enkelt inte upplevt detta.
Många anser att Amanda har fel. Att alla bråkar. Ja, antagligen gör alla det förr eller senare, vissa oftare än andra, alla har olika behov. Men jag tror inte att Amanda menar att man INTE FÅR bråka. Jag tror hon menar att man inte ska stå ut i ett förhållande där man inte blir rättvist behandlad, där man blir illa behandlad, där man MÅR DÅLIGT. Det är skillnad på att bråka och sen bli sams och släppa det och att t.ex. en kille har en sån störd svartsjuka att han gör allt för att trycka ner sin tjej psykiskt, gör henne rädd, bråkar med henne hela tiden osv.
Som sagt, jag tror många missuppfattat Amandas krönika. Läs den igen. Hon säger inte att man inte får bråka, det var bara så att bråk var den ledande orsaken i hennes väns förhållande. Andra kanske aldrig bråkar men har ett dåligt förhållande iaf? Som jag sagt, jag tror hon menar att vi inte ska stå ut i förhållanden som vi mår dåligt i.
Jag antar dessutom att dom flesta som skriver att Amanda gör bort sig osv själva sitter i ett förhållande med mycket bråk osv osv, där de själva inte riktigt mår hundra, men inte tillräckligt dåligt för att bryta. Antingen kommer dom att jobba på sitt förhållande och få det bättre eller så kommer dom också att en dag prioritera sig själva i första hand. Jag säger inte alla men jag tror dom flesta faktiskt själva är i situationen och tar därför åt sig och hugger tillbaka.
Men det var bara min tanke…
är ni inte kloka? måste man skriva folk på näsan för att ni ska förstå? tror att majoriteten här har valt att missförstå Amanda. givetvis ska man kämpa om man har barn osv men om man bråkat & gråtit merparten i de två år man varit tillsammans så är det fanimig dags att göra om & göra rätt. Bra skrivet Amanda, känner igen mig precis! Hur man letat efter det som är bra & greppat det för livet..av rädsla att lämna något som man vet att man mår bättre utan!
Fast en kärleksrelation (som ska vara lätt som du skriver) är ju aldrig lätt! Det är ju det svåraste som finns att göra allt rätt och perfekt när två människor ska vara tätt tillsammans länge. Oavsett om det är vänner, familjemedlemmar eller partners.
Man är olika och har olika perspektiv, erfarenheter etc. Men i en relation ska det naturligtvis finnas en önskan och ett gemensamt mål att vårda och älska varandra.
Det är förresten lätt att skriva sådana krönikor när man är nyförälskad och inne i passionen. Då vill man leva för alltid tillsammans.
Men om ni gör slut vid första bråk för att det inte känns ”100 %”, då kommer man bara fortsätta gå vidare och hitta en ny partner och leva för passionen och när den falnar går man vidare. Men då missar man kanske den djupa, kärleksfullt stilla brinnande lågan som bara kan komma efter en hetsigt brinnande passionseld…
Bra skrivet! Hur många har inte stannat kvar i en relation som egentligen skulle ha varit slut för längesen? Jag har vart där. Men jag kan ändå tycka att många ger upp för tidigt ibland. Vissa förhållanden är verkligen top-notch men det finns liksom inget samarbete i relationen. Vissa kanske ger upp för lätt ändå?
Jag håller faktiskt med.. Kärleken skall inte vara svår som helt.
Sen betyder det inte att jag tycker att man skall göra slut för att det är tråkigt efter ett halvår. Ett liv tillsammans går i vågor och det kommer vara kriser man får rida ut genom att prata, bråka och älska.
MEN
Kärleken skall aldrig vara svår. En känsla av att offra mer än man får. Eller att man tar mer än vad personen man älskar är bekväm att ge..
Kärleken är naturligt och känns det kymigt beror det på att det är fel.
Gör slut, gör om, gör rätt!
Ta en titt om du har en sekund över på länken ovan.
Towe
men, så jäkla fel du har. 100% går ju inte, finns inte helt enkelt. strävar du efter det, kommer du garanterat bli ensam kvar till slut. man måste kunna ‘gnugga sig lite’ mot varandra som vi säger här nere där jag bor. du är väl ursäktad för att du är nyförälskad och fortfarande svävar lite i det blå (rosa), men det är ganska naivt skrivet ändå tycker jag.
Åhh Amanda, hade exakt den här disskusionen för ett par veckor sedan med mitt ex faktiskt, han har nu en nya relation som är precis densamma som våran var, kantad av gräl, svartsjuka och mycket skit. Jag sa då samma som du nu skriver, varför ska man nöja sig med ”Bra ibland”, eller ”Hon/han är ju egentligen en bra kille/tjej”? Du har helt totalt rätt, tänk vilken slöseri med tid att uppehålla varandra i en dålig relation istället för att göra slut och på så vis ge varandra chansen till att träffa någon ny. Visst det är svårare att separera när man har barn ihop, men å andra sidan vill inte jag lära min dotter att se på kärleken på ett konstgjort sätt. jag vill inte att hon ska växa upp och sedan när hon är 16 se på kärleken på ett skevt sätt. Jag vill inte att hon ska tro att man ”måste stå ut” i en relation, jag vill inte att hon ska tro att ”det kan aldrig bli helt 100 procent”. jag vill att hon ska tro tro att ett förhållande är något vackert, kärlek är fint, i ett förhållande ska man inte stå ut, man ska älska som om varje dag vore den sista. Så att säga att det är svårare att lämna när man har barn det köper jag inte, det känns om ännu tusen gånger viktigare då. Fundera på vad ni vill ge med era barn ut i livet, jasg vill ge min dotter en sund och klar och vacker syn på kärleken, och det kommer jag också att göra. Go Amanda!! Du är bäst! Krama om familjen för det ska jg göra, den finaste familj i världen, med en man som jag avgudar och som avgudar mig;)
Håller med dig Amanda. Din vän och hennes pojkvän är nog inte bra för varandra. Två år med bråk, låtsas som ingenting, bråk igen osv. Vad är det för liv?
Hade de kunnat prata ut ordentligt med varandra efter att de bråkat hade de säkert klarat det bättre.
Kommunikation är a och o!
Nu skriver du inte vad de bråkar om eller säger/skriker till varandra.
Jag levde själv i en sådan relation i två år, ibland bra men när det var dåligt var det riktigt pissigt. Det var hårda och kränkande ord och tillslut fanns inte någon respekt kvar.
Ska man stanna och nöja sig då menar ni andra som inte håller med Amanda?
Självklart måste man rensa luften i en relation men det är skillnad på bråk och att vara oense.
Föresten, bra skrivet Angelica. Helt enig.
Hmmm… Jag vet inte jag. Jag ser din poäng helt tydligt och visst, är det en destruktiv relation så SKA man bryta upp! Jag tror att den enda sak som man måste vara uppriktig mot sig själv om, är huruvida man älskar den man lever ihop med. Jag vet att man inte kan överleva på ”bara” kärlek, men man kommer tusan så långt! Och allvarligt talat, vem söker en relation utan alla komponenter?! Bråk, tjafs, osämja och så vidare kan och bör vara del av en relation enligt mig. Så länge edt finns kärlek och så länge det är konstruktivt.
All eloge till dig Amanda. Väldigt vist och bra skrivet och det är nått fler människor borde ta sig en funderare på. Dessutom tycker jag folk ska läsa vad som egentligen skrivs innan man skriver en kommentarer, det kan ju va en fördel liksom
/mvh
Håller med helt!
Been there, done that
Bästa jag har gjort!
Kram
njaaa jag kan inte hålla med helt. du har rätt i en del av det du skriver. men om man är i en period där man inte är 100 % rätt för varandra kan betyda att man är i en svacka. jag tycker folk gör slut för lätt nuförtiden. de orkar inte kämpa, förväntar sig att allt ska vara en dans på rosor. men ibland är det jobbigt i ett förhållande, så är det bara. så länge båda älskar och båda kämpar för att hitta tillbaka tycker jag att det är värt att försöka. men om den ena jämt beter sig som ett svin, då är det en annan sak.
Jag håller helt med dig. Och din krönika handlar ju om en relation UTAN barn.
Till er som inte fattar det och hävdar att man ska hålla ihop för barnens skull: det kanske kan fungera, men jag själv som är skilsmässobarn har mått bäst av att ha två separerade LYCKLIGA föräldrar än att se dem hålla masken när de egentligen bara haft lust att skrika på varandra.
I ett förhållande ska man kunna bråka och studnom tråka ut varandra totalt, utan att detta är ett tecken på att man borde vara med någon annan. Att låta någon komma så nära att man faktiskt vågar säga sin mening fastän den andre inte delar den, eller visa sitt vardagsgråa jag, det är det som är kärlek. Att kunna fortsätta tillsammans fastän man inte alltid är ense, fastän man ibland har så tråkigt tillsammans att färgen flagnar från väggarna. Kärlek. Inte pirrigt och upphetsande som förälskelse. Men djupare. Pålitligare. Den som bryr sig om, även när du är sjuk, blir gammal, deppar och den som alltid glädjs med dig när något gott händer dig. Och mitt i det vardagsgrå slår passionen till med jämna mellanrum. För den som inte springer vid första konflikten eller när förhållandet blivit en bekväm gammal nött sko, för den som vågar stanna kvar – finns den sanna kärleken.
3 trackbacks
[...] tycker inte som Amanda Widell att kärleken ska vara lätt och perfekt annars får det vara tack och hej. Men jag tycker att det [...]
[...] Låter vettigt. [...]
[...] under dagen och får energiutgång i härligt kcal. Alex Schulman’s Amanda har skrivit en krönika vid namn ”Gör om, gör rätt, gör [...]